Den som har minsta intresse för samtidskonstens närhistoria bör inte missa den sevärda K-special-dokumentären om den amerikanske konstnären Keith Haring som visas på SVT Play till och med den 13 december.

Keith Haring (1958–1990) var en av åttiotalets absolut största konstnärer och redan våren 1990 sände SVT en halvtimmeslång dokumentär. En hel del känns igen från förra gången – Harings målning på Berlinmuren, beslutet att öppna den egna affären – The pop shop – och hans engagemang för sociala frågor och politik intar centrala punkter i berättelsen. Jeffrey Deitch som 1990 titulerades konstkritiker dyker nu upp som en av USA:s tyngsta gallerister.

K-special-dokumentären visar dock upp en delvis ny sida av Harings konstnärskap med performance och experimentvideor från hans tid som student vid School of visual arts. Överlag ges en betydligt rikare bild både av konstnären som person och av den konstscen i New York som han främst var verksam i – en scen där queer närmast framstår som norm. ”Sex was constant, everywhere, with everybody. It was a rolling orgy, practically. I mean some people were gay. Some people were bi. Was there anyone straight? There was like two straight people...”, konstaterar Harings vän och kollega Kenny Sharf.

Och den största skillnaden mellan filmerna ligger just här. 1990 berörs inte sexualitet över huvud taget – bara minuter in i den nya filmen hör vi Keith Haring berätta om hur jobbigt han tycker det är att gå på konstmuseum. Man borde ju egentligen titta på konsten, men där finns ju så många snygga killar att spana in – och så är det ju så lättraggat.

Kanske skulle man kunna tänka sig att skillnaden handlar om att den nya dokumentären tydligare intresserar sig för privatpersonen Keith Haring – men jag tror inte att det handlar om det. Inte heller aids finns med i den äldre filmen, trots att Haring genom ACT-UP (Aids coalition to unleash power) var djupt engagerad i kampen för att få den dåvarande Reaganadministrationen att ta sjukdomen på allvar.

Såväl den egna sexualiteten som aids var också centrala teman i hans konst, och de blinda fläckarna hör naturligtvis ihop. Skillnaden mellan filmerna handlar främst om samhällsförändringar – om att frågor om vad som brett skulle kunna sammanfattas som ickenormativ sexualitet blivit mindre tabubelagda och lättare går att behandla även i det breda offentliga samtalet.

Så det är snarare så att berättelsen om privatpersonen Haring möjliggörs genom ett mer öppet samtal om aids och om homosexualitet än tvärtom.

Det intressanta är också att det privata öppnar för en djupare och mer konkret diskussion av Harings politiska engagemang, såväl det allvarliga som det mer lekfulla. Han kampanjade mot Reagan och långt före Akay och Adams ägnade sig Haring åt att skapa politisk satir genom att klippa och klistra i kvällstidningarnas rubriker.

Också Harings intresse för hiphopkulturen och då främst graffitimåleriet ges stort utrymme, men här vill jag invända mot berättelsen – relationen är betydligt mer komplicerad än den happy go lucky-artade kärlekshistoria det framstår som här.

Visst var Haring inspirerad av graffiti och han hade också många vänner bland graffitimålarna, bland annat LA II som han också hade ett långvarit konstnärligt samarbete med. Ändå är det viktigt att inse att det inte är någon jämlik relation mellan den konstinstitutionellt förankrade, högskoleutbildade Haring och de graffitimålare som han beundrade – som oftast kom ur afro- och latinamerikansk arbetarklass. Bland graffitimålare i New York i dag är han också en kontroversiell gestalt – många betraktar honom som en exploatör.

För merparten av de samtida graffitimålarna framstod nog Haring också som finn fem fel: vit, medelklass, gay, lantis och, förmodligen värst av allt – med avsaknad av stil (hur konstigt det än kan låta). Med stil menas här en kombination av tillägnandet av graffitins bildtradition och det personliga uttrycket – där aspekter som autenticitet, rytm och sväng är eftersträvansvärda. Att New York i dag lägger resurser på att renovera och bevara Harings muraler samtidigt som man bekämpar graffitin uppfattas som ett uttryck för institutionell rasism. Ibland skaver nog den här delen av dokumentären även för den som inte är speciellt insatt i gatukulturens historia – som när Madonna framstår som en representant för hiphopmusiken.

Hur framgångsrik Haring än var under sin livstid – särskilt i jämförelse med graffitimålarna – tycks han i dag inte ha någon självklar plats i en snävare konsthistorisk kanon. Han finns över huvud taget inte med i Hal Fosters och Rosalind Krauss m fl översiktsverk Art since 1900: Modernism, antimodernism, postmodernism.

I den nu aktuella SVT-dokumentären konstaterar Yoko Ono också att konstvärlden i dag inte verkar vara så intresserad av hans konst och menar att det beror på hans stora produktivitet – den rimmar illa med konstmarknadens struktur, där efterfrågan alltid bör vara större än tillgång.

Men kanske är det hans konstnärskaps genuint gränsöverskridande karaktär som gör honom så svår. Hans produktion tycks röra sig i ett område mellan populär- , hög- och subkultur utan att riktigt till hundra procent passa in någonstans.

Ja, det skulle väl då vara i den bredaste fåran av populärkulturen, den där frågor om exklusivitet och kulturellt kapital är av underordnad betydelse.