För bara några veckor sedan blossade en strid upp kring Tattarkullen i Varberg. Namnet  upplevs lätt som kränkande för resandefolket, som länge allmänt kallades tattare. Men många, även resande, vill att namnet ska finnas kvar eftersom det påminner oss om en del av befolkningen som annars är osynliggjord i historien.

Författaren och journalisten Bo Hazell gav nyligen ut sitt mastodontverk Resandefolket – från tattare till traveller i en ny reviderad och utökad upplaga. I ett helt nytt appendix tar han upp just platsers namn och deras ursprung. Och det visar sig att Stockholmstrakten har en rad namn som härstammar från resandekulturen. Framför allt Norrtälje, med sina Tattarhamnen, Skojarodlingen, Fantbol, Rackaren, Rackarkobben och Rackartäppan, samt Värmdö med sina Tattarboda, Tattarklövet och Bleckslagaren sticker ut. Inne i Stockholm däremot tycks det inte lika vanligt. Ett gott undantag är Rackarbergen, kullen där Södersjukhuset nu ligger.

Ofta var det platser där de resande stannade och slog läger eller arbetade som fick dessa namn. Bo Hazell tror att det kan finnas naturliga orsaker till att mindre orter ofta har fler namn kopplade till resandefolket.

– Idag är det många resande som bor i Göteborg och Stockholm där de inte sticker ut, utan kan vara ifred. Det har nog gällt i alla tider där resande på mindre orter lättare blivit utpekade. Stockholm har ju varit en stad med stor blandning på sin befolkning och med många handelsmän. Det är också möjligt att namn som kommer ur folkmun lättare fått genomslag på landsbygden, säger han.

I sin bok går Bo Hazell igenom de olika ord som kan ha koppling till resandefolket. Det är till exempel tattare, rackare, skojare, fant och bussa liksom olika sysselsättningar som förtennare, korgmakare och kittelflickare.

– Tattaruttryck och skojaruttryck är jag ganska säker på att de kommer just från resande, säger han, men i många andra fall kan de också syfta på andra handlare och kringresande.

Ordens historia är skiftande och har i vissa fall inte alls varit nedsättande från början. Skojare, som ju idag blivit en lurendrejare, hade till exempel från början betydelsen av en vandrare, och har använts av de resande själva. Rackare var de som tog hand om slakt och självdöda djur, samtidigt som de ofta tjänstgjorde som bödelsdrängar. Det var naturligtvis inget eftertraktat yrke, men den forna betydelsen har helt försvunnit. På Rackarbergen kan rackaren ha bott, eller haft sin verksamhet.

Boken Resandefolket är en bibel för den som är intresserad av resandekulturen och de nya delarna innehåller bland annat en skildring av raskravallerna i Jönköping 1948 då en pöbel samlades under flera dagar för att driva ut den då relativt stora resandebefolkningen ur staden.

De resandes historia i Sverige är ett känsligt kapitel för samhället, med hundratals år av ömsesidighet och samtidigt förtryck. Men det har heller inte alltid varit ett enkelt ursprung att hantera för de resande själva. Första upplagan av boken Resandefolket kom 2002 och det är ingen slump att ortsregistret inte fanns med då.

– 2002 var det fortfarande för känsligt, men det har hänt så mycket bland de resande under dessa år. Det finns idag hos många en ny stolthet och ett intresse för den egna bakgrunden, säger Bo Hazell.

Runt omkring oss all finns i alla fall en historia, som delvis berättas av platsernas namn, för den som kan och vill se. Lokalt finns det mycket att fördjupa sig i och upptäcka.