”Syntagmatorget är vi och vi är överallt” | Fria.Nu
Martin Holmquist

Fördjupning


Martin Holmquist
  • Christos Giovanopoulus var aktiv i Syntagmarörelsen sedan de första dagarna och håller nu på att sammanställa boken "Democracy under construction: From the streets to the squares" som handlar om det folkliga upproret och torgrörelsen.
Fria Tidningen

”Syntagmatorget är vi och vi är överallt”

Under sommaren ockuperades Syntagmatorget i Aten av tiotusentals personer som hade fått nog av politikernas hantering av den ekonomiska krisen. Under två månader förvandlades torget till en unik demokratisk plats där tusentals människor deltog i stormöten varje kväll. Trots att krisen förvärrats under hösten har nya torgockupationer uteblivit. Vad var det som hände med den spirande demokratirörelsen? Fria Tidningen åkte till Aten i jakt på en försvunnen rörelse.

När mitt flyg går in för landning på Atens flygplats möts det av ovanligt starka och kalla vindar som har sökt sig ner från norra Europa till den grekiska halvön. Turbulensen ger en förvarning om det svajiga politiska läget som väntar på marken. Inom loppet av ett par veckor har en generalstrejk lamslagit landet, premiärministern har både utlyst och dragit tillbaka en folkomröstning för att sedan avgå och lämna över makten till en koalitionsregering under ledning av en före detta bankchef.

På flyget har jag plöjt boken Revolt and crisis in Greece – between a present yet to pass and a future still to come som handlar om det stora upproret i december 2008. Jag ska träffa en av bokens medförfattare, Christos Giovanopoulus, som menar att för att förstå dagens politiska kontext måste man se tillbaka till det som i Aten helt enkelt kallas ”December”.

– Den 6 december 2008 föddes ett barn, den 25 maj 2011 sa den sina första ord och nu har den börjat gå, säger Christos Giovanopoulus.

Lördagen den 6 december 2008 hängde 15-årige Alexandros ”Alexis” Grigoropoulus som vanligt med sina kompisar i stadsdelen Exarcheia. Stadsdelen är fästet för Atens anarkistgrupper och ses av många som en frizon från den kommersialiserings- och gentrifieringsprocess som pågår i staden. Lördagkvällar i Exarcheia präglas ofta av en katt-och-råtta lek mellan upproriska ungdomar och våldsbenägna poliser. Enligt ögonvittnen hade Alexis och hans vänner utväxlat ord med två poliser. När poliserna åkte därifrån kastade någon en ölburk efter polisbilen. Poliserna stannade, gick ur bilen och sköt tre skarpa skott rakt mot ungdomarna. En av kulorna träffade Alexis i bröstet och han avled innan han kom fram till sjukhuset.

Inom några timmar stod Aten i lågor. Mordet på Alexis var gnistan som tände det största upproret sedan diktaturens fall 34 år tidigare. Under tre veckor demonstrerade tiotusentals personer i ett dussin grekiska städer. Hundratals gymnasieskolor och universitet ockuperades av eleverna, facken utlyste generalstrejker, arbetsplatser stängdes ner av de anställda. Hundratals demonstranter och poliser skadades i sammandrabbningar och mängder av banker och affärer slogs sönder och plundrades. Under upprorets första vecka gjorde polisen slut på hela sitt lager av 5 000 tårgaspatroner.

”Dagarna i December kändes som ett enda långt ögonblick då allt som var normalt omintetgjordes,” skriver historikern Hara Kouki i Revolt and crisis in Greece.

”Tusentals människor protesterade, skrev hundratals upprop, ockuperade offentliga byggnader, avbröt teaterföreställningar och sportevenemang, deltog i allvarliga civila olydnadsaktioner och våldsamma kravaller som krossade platser och symboler som tills dess sågs som orubbliga och eviga. Vi delade ett utrymme och en ilska och blev engagerade i ett gemensamt öde.”

Upproret handlade om mycket mer än mordet på Alexis, menar Hara Kouki. ”Folk hade fått nog av polisens ständiga repression och den brutala behandlingen av migranter, det bristfälliga utbildningssystemet och den ökade arbetslösheten, de nergångna institutionerna, orättvisan och korruptionen, den nedmonterade välfärden, den tilltagande ekonomiska krisen. Allt detta legitimerade vår kamp, gjorde detta levande demokratiska experiment till sunt förnuft.”

Det var inte bara de sedvanliga vänster- och anarkistgrupperna som deltog i upproret. ”Vi visste inte vilka alla som deltog var, vi visste bara att de var våra kamrater – frustrerade gymnasie- och universitetsstudenter, arbetslösa akademiker, pojkar och flickor som hade minimilön och osäkra anställningar, pensionärer, migranter och medelålders par. Det var också kvinnan som städar våra kontor, killen som jobbar på vår bank och den gamla tanten som står på balkongen och hytter med näven åt polisen. Alla var där. Det var massivt, extraordinärt och bortom fantasin, samtidigt som det var det enda som kändes meningsfullt,” skriver hon.

Enligt Christos Giovanopoulus, som är 42 år gammal och till vardags är doktorand i media och design, finns det inte någon återvändo till det politiska klimatet som rådde innan December.

– Decemberupproret var en radikal brytning med den politiska konfigurationen i Grekland. Det var slutet på det politiska landskapet som växte fram efter diktaturens fall. Glappet mellan politikerna och det grekiska folket blottlades och blev mer antagonistiskt till följd av den ekonomiska krisen.

– Samtidigt nådde den här sortens våldsamma uppror och konfliktinriktad politisk taktik sin gräns. Syntagmarörelsen var ett försök att ta ett nytt steg för att återkoppla politiska aktioner med formen som de tar för att undvika ideologiseringen av våld.

Under våren 2011 började den grekiska regeringen genomföra det strikta åtstramingspaket som var villkoret för EU:s så kallade räddningspaket. I takt med att reformerna genomfördes växte också det folkliga motståndet.

När Spaniens indignerat inledde ockupationen av Puerta del Sol-torget i Madrid den 15 maj var inte grekerna sena med att följa efter. 

Den 25 maj deltog 20 000 personer i det första stormötet på Syntagmatorget. I några dagar hade folk protesterat utanför parlamentet som ligger på torgets övre del. Protesterna var spontana, folk från olika samhällsklasser strömmade dit drivna av en gemensam ilska över sakernas tillstånd. Att de tvingades betala mer i skatt samtidigt som lönerna sänktes. Att bidragen och pensionerna sänktes. Att folket tvingades betala för en kris som de menar att bankerna och politikerna har skapat.

På den nedre delen av torget satte folk upp tält och började ha möten. I avsaknaden av en gemensam politisk ideologi, eller ett parti eller fack i ryggen, ville folk diktera sina egna krav. De gamla vänsterpartierna och fackföreningarna sågs som en del av problemet, deras kompromissande med makthavarna och oförmåga att utgöra en riktig opposition fick folk att själva ta initiativet för att försvara sig mot nedskärningarna och urholkningen av det demokratiska systemet.

Christos Giovanopoulus var aktiv i Syntagmarörelsen sedan de första dagarna och håller nu på att sammanställa boken Democracy under construction: From the streets to the squares som handlar om det folkliga upproret och torgrörelsen.

– Det var en ovanlig skara folk eftersom alla kom dit med sin egen historia, sin unika bakgrund och sina förutfattade meningar, berättar Christos.

– Bara för att någon viftade med en flagga betydde det inte att de var nationalister, bara för att någon ropade en arbetarslogan betydde det inte att de var kommunister. Syntagma var en omförhandling av allting, av politiska positioneringar, av sociala gränser. Alla som kom till torget började ifrågasätta sina egna tankar och förhandla med sig själva för att hitta en ny väg framåt.

Från början var det till synes mer av ett medelklassuppror.

– Jag har aldrig sett så många slipsar på en demonstration! Men när massorna växte uppemot 100 000 personer efter några dagar blev det mer av ett arbetarklassuppror. Majoriteten var runt 25–35 år gamla, de som brukar kallas för ”limbogenerationen” – välutbildade människor som har osäkra anställningar i framför allt serviceindustrin. Många unga greker med medelklassbakgrund har i dag tvingats göra en omvänd klassresa. Trots att de har både kulturella och ekonomiska förutsättningar för ett medelklassliv måste de ta lågbetalda och osäkra jobb för att kunna betala hyran.

Under juni var aktiviteten på Syntagmatorget spirande. Allt fler tält restes, arbetsgrupper bildades både för praktiska saker som att laga mat och hålla ordning samt för att arbeta med enskilda frågor och skriva upprop. Christos ingick i mediagruppen som gjorde en hemsida, bevakade demonstrationerna, diskuterade hur besökande journalister från mainstreammedia skulle bemötas, och så vidare.

Varje kväll hölls stormöten på torget där tusentals personer deltog. Processen – att mötena var öppna för alla, att alla som ville fick tala och rösta på de olika förslagen som lades fram – var lika viktig som resultatet. De ville skapa det som de ansåg saknades, det vill säga riktig demokrati. Och detta bara ett stenkast från parlamentet.

– Det fantastiska var att folk kom dit med viljan att komma överens. Nio av tio förslag som stormötet tog upp röstades igenom, det var väldigt ovanligt att folk sa nej till någons förslag.

Vissa frågor förbereddes i mindre arbetsgrupper, men stormötet var det enda beslutande organet. 

– Ju större mötet var desto tryggare kändes det. Det som antogs av stormötet kunde ses som ganska representativt för vad den grekiska allmänheten tyckte.

Under juni och juli genomfördes flera stora demonstrationer och strejker. Mot slutet av juli började dock antalet personer på torget att minska, från tiotusentals till tre-fyra tusen. Deltagandet i stormötet sjönk från fyra-fem tusen till några hundra. Rörelsen stod inför en förändring och började fokusera på framtiden mer än på nuet.

Två olika falanger började formeras, de som ville stanna kvar på torget och försvara denna plats som de gjort till sin egen, och de som menade att det var dags att lämna torget och ta med sig Syntagma-andan till lokala torg, till arbetsplatser och skolor för att samverka med andra kamper.

– Rörelsens utformning förändrades och en allt större del av de som blev kvar hade redan starka band till vissa ideologier eller organisationer, säger Christos.

Halv fem på morgonen den 30 juli vräkte polisen tältlägret och avhyste de 40-talet personer som var där. Men att torget stod tomt betydde inte att rörelsen hade försvunnit, eller att kampen var förlorad. Stormöten fortsatte att hållas på Syntagma varje kväll fram till slutet av oktober.

”Syntagmatorget är vi, och vi är överallt” var rubriken på rörelsens pressmeddelande som skickades ut som svar på vräkningen. Det var ingen överdrift, menar Christos.

– Sedan dess har vi sett hundratals gymnasier och universitet ockuperas, det har varit tre generalstrejker, till och med departement har ockuperats, något som aldrig har hänt i Grekland tidigare. Dussintals offentliga byggnader ockuperades under de två veckorna som föregick den stora tvådagars generalstrejken i slutet av oktober.

– Man kan se att många har påverkats av Syntagmarörelsen. Studenter har bildat arbetsgrupper och håller stormöten. Taxiförarna gjorde något som facken aldrig har gjort förut, efter att fackledarna hade talat så höll de en öppen scen där vem som helst kunde komma upp och tala. Till och med i regeringens förslag på en folkomröstning om stödpaketet lånades frasen ”för deltagande och direktdemokrati” från Syntagmarörelsen.

När stormötet på Syntagma krympte i storlek växte samtidigt lokala torgmöten runtom i Aten. I slutet av sommaren hölls det möten på fler än 20 olika platser i staden och på varje möte deltog ett hundratal personer.

När jag besöker Merkouritorget i mitten av november regnar det i sidled. Omkring 50 personer från de angränsande stadsdelarna Petralona, Thissio och Koukaki trotsar det ovanligt kalla och blöta vädret. Under skydd av torgets största träd pågår en intensiv diskussion om den nya fastighetsskatten.

I ett försök att få in välbehövda skatteintäkter har den grekiska staten infört en rad nya skatter. Mest kontroversiell är fastighetsskatten som i september helt plötsligt dök upp på elräkningen och kunde vara på flera hundra euro för en vanlig hyreslägenhet. Tidigare hade bland annat moms på mat höjts från 13 till 23 procent och priset på kollektivtrafiken höjts från 1 till 1,4 euro. Eftersom skatterna är platta drabbar de fattiga hårdare än rika. Detta samtidigt som löner sänks, pensioner halveras och arbetslösheten ökar kraftigt.

– Det är ju ingen idé att betala eftersom staten ändå kommer att gå i konkurs, säger en äldre man på Merkouritorget.

– Jag har hört att några hyreshus har bestämt sig för att inte betala fastighetsskatten. De betalar för elektriciteten men inte skatten. Jag tycker vi ska göra samma sak, säger en medelålders kvinna.

– Jag betalade inte för elen och då stängdes den av. Men jag har fått hjälp med att tjuvkoppla elen, det är många som gör så nu, det finns till och med en instruktionsvideo på Youtube, fyller en tjugoårig kvinna i.

Fastighetsskatten dominerar dagens möte, men det pratas även om den nya regeringskoalitionen och om de ska gå i gemensam skara till 17 november-demonstrationen till minne av diktaturens offer.

Efter torgmötet går gruppen till ett närbeläget ockuperat hus. Utanför ser det ut som vilket hus som helst i området, de sedvanliga banderollerna och graffitin som utmärker ockuperade hus lyser med sin frånvaro. På gården står några leksaksbilar och trehjulningar, och i en gemensam odlingslott växer rader med grönsaker och örter. Huset är en före detta kommunal vårdcentral som hade stått tom i flera år innan torgmötet bestämde sig för att ockupera det. Ingen övernattar där utan huset används som en lokal samlingspunkt.

Efter dagens möte dukas det upp en hemlagad buffé med klassiska grekiska maträtter som pastitsio (grekisk lasagne), moussaka, kålsallad, pasta, torkade sardiner och oliver. Någon har bakat bröd, någon har gjort chokladgodis och någon har med sig en dunk vin. Maten och gemenskapen värmer efter det tre timmar långa mötet i snålblåsten.

Att flytta mötet inomhus på vintern är inte ett alternativ.

– Att vi ses på torget är en politisk markering, mötet ska vara öppet för alla och folk ska se och höra att det finns engagemang i deras kvarter, säger 30-årige Thymio.

Han har deltagit i de lokala torgmötena sedan 2009. De hade pågått sporadiskt i några år innan dess men handlade då mest om enskilda lokala frågor, som att ett arkeologiskt område i närheten skulle avgiftsbeläggas, att de skulle lobba för en park och organisera sig mot nya mobilantenner som sattes upp i området.

– Efter december 2008 fokuserade vi på hur vi kunde ta tillbaka makten över våra liv, och det ockuperade huset är ett konkret exempel på vad vi har åstadkommit.

Efter Syntagma har Merkouritorgmötet kommit att handla mer om större politiska frågor och man har börjat samordna kampanjer tillsammans med grupper i andra områden. När samhället sviker ställer grannarna upp.

– Det mest talande exemplet är folkets vårdcentral, säger Thymio.

Förut var den allmänna sjukvården i Grekland gratis men nu privatiseras den allt mer och avgifter har införts även på de kommunala vårdcentralerna.

Under hösten har några lokala läkare och sjuksköterskor öppnat en gratis mottagning i det ockuperade huset på tisdags- och onsdagskvällar. Den kommunala vårdcentralen har återfötts som folkets vårdcentral.

– Vår mottagning ersätter inte sjukhusen, man kan inte komma hit och operera sig, men vi kan erbjuda gratis undersökningar och rådgivning, både när det gäller sjukdomar men även om vilka vårdcentraler som är bäst att gå till och vilka läkare som är minst korrupta. Det hålls även förstahjälpen-workshops och informationsträffar om till exempel sjukvårdsförsäkringar, berättar Thymio.

Huset har också blivit en samlingspunkt för områdets barnfamiljer. Det arrangeras fritidsaktiviteter och barnteater, och samtidigt får småbarnsföräldrarna en plats där de kan umgås och hjälpa varandra. En grupp har precis bildats för att planera gemensam matlagning någon kväll i veckan.

Eleni har varit engagerad i torgmötet och huset sedan i somras. Hon är nyinflyttad i området men hittade snabbt en gemenskap och likasinnade i gruppen.

– Huset är en plats där vi gemensamt kan stå ut med saker och ting. Där vi tillsammans kan ta oss igenom dessa bistra tider och skapa saker på det sätt som vi tycker att de borde vara, säger hon.

Eleni har också blivit mer politiskt engagerad tack vare torgmötena.

– Det känns tryggt att gå i samlad skara till stora demonstrationer, jag tror att fler vågar delta i demonstrationer om de känner andra som är där.

På en taverna i Atens grannstad Nikaia möter jag 33-åriga Ioanna Radeou som är med i det lokala vänsterpartiet Kontra sto revma (”Mot strömmen”). Ioanna är förvånad över att det är så tomt i den vanligtvis välfyllda tavernan. Folk har inte längre råd att gå ut och äta och dricka vin.

Ioanna Radeou är djupt engagerad i motståndet mot den nya fastighetsskatten. Hon var med i en arbetsgrupp som skrev en resolution mot skatten.

– Vi menar att det är olagligt att lägga en fastighetsskatt på elräkningen, säger Ioanna.

När de la fram resolutionen i kommunfullmäktige kom fler än 200 personer från området för att sätta press på politikerna. De fick stöd för förslaget bland lokalpolitikerna, men eftersom det är en statlig skatt kunde inte fullmäktige ta bort den. De lokala politikerna gjorde dock ett stöduttalande och lovade att inte bidra till att folk som inte betalade skulle få elen avstängd eller vräkas.

– Vi jobbar nu på att få fler som vägrar betala för skatten. Fem hela kvarter har hittills anslutit sig, vi betalar elräkningen men inte skatten. Än så länge har de inte vågat stänga av vår el, säger Ioanna.

Och om elen stängs av har de ett nätverk med elektriker som ställer upp för att tjuvkoppla elen.

Den stora striden väntar i december när nästa omgång räkningar dimper ner. Än så länge är det inte en kriminell handling att vägra betala, men Ioanna tror att regeringen kan komma att ändra lagen – precis som man gjorde tidigare i år för att få bukt med kollektivtrafiksprotesterna – och göra det kriminellt att vägra betala.

För Ioanna Radeou var det som hände på Syntagmatorget framför allt viktig för att ge rörelsen självförtroende.

– Syntagmarörelsen skapade ett momentum av storskaligt ickevåldsmotstånd och förde samman folk som vanligtvis kanske inte deltar i demonstrationer eller strejker. När de nya skatterna infördes samtidigt som lönerna och pensionerna sänktes så fick folk nog. Ingen tror att den nya koalitionsregeringen kommer hjälpa dem, det är bara när folk kommer samman och organiserar sig som saker kan hända.

Ioanna tror att krisen är här för att stanna, så länge de har euron kommer krisen att fortsätta. En återgång till den egna valutan drachman skulle nog på sikt vara att föredra, menar hon.

– Vad som än händer så måste det vara ett grekiskt beslut. Om vi kan återta kontrollen över vårt land och lämna euron nu så tror jag att vi har en chans att återhämta oss inom några år. Men om EU först privatiserar allt och sedan sparkar ut oss från euron så kommer det innebära en total katastrof.

– Deras plan är att privatisera allting, vår plan är att göra motstånd. Vi har inget annat val.

Christos Giovanopoulus är mer optimistisk inför framtiden. Han menar att det var trycket från rörelsen som fick regeringen på fall.

– Politiskt var inte rörelsen stark nog för att kunna ersätta den med en egen regering. Men folk kommer att fortsätta blockera genomförandet av åtstramningspaketet och kommer att fortsätta dekonstruera dagens politiska system. Jag tror att nästa val kan vara det sista som står mellan de nuvarande partierna. Nya partier håller redan på att bildas, det pågår förhandlingar på gräsrotsnivå och inom rörelsen.

Christos menar att det som händer i Grekland är en del av en global rörelse som har sina rötter i den globaliseringskritiska rörelse som växte fram under 1990-talet. Den arabiska våren var också en stor inspirationskälla. 

– Och nu har vågen nått USA med hela Occupy-rörelsen. Allt detta är en del av den organiska krisen som drabbar det kapitalistiska systemet just nu. Det är inte bara en ekonomisk kris, det är en systemkris. 

– Att något som startade i periferin så snabbt har spridit sig in till kärnan, till själva hjärtat av systemet, är helt otroligt. Vi känner att vi har bidragit till det och att vare sig man befinner sig på Tahrir, på Wall street eller på Syntagma så är vi alla en del av samma rörelse. 

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Merkel ohotad i tyska valet

Allt tyder på att Angela Merkels kristdemokrater vinna söndagens val. Frågan är om högerpopulisterna AfD blir största oppositionsparti.

Fria Tidningen

Obamas arv

ANALYS: Det här har Barack Obama åstadkommit under sina åtta år vid makten.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu