Obamas arv | Fria.Nu
Martin Holmquist

Fördjupning


Martin Holmquist
  • Efter åtta turbulenta år är det nu dags för Obama att stämpla ut från Ovala rummet och lämna över nycklarna till världens mäktigaste hus till fastighetsmagnaten Donald Trump.
  • Förväntningarna på Obama var enorma – han skulle få slut på världens alla krig och samtidigt radera klyftorna i det djupt segregerade och ojämlika USA.
  • Obama hyllas av hbtq-rörelsen...
  • ... samtidigt som besvikelsen är stor bland afroamerikanska medborgarrättsaktivister.
  • I dagarna är det 15 år sedan Guantanamofängelset öppnades. Obamas oförmåga att infria sitt vallöfte om att stänga det folkrättsvidriga fängelset ses som ett av hans stora svek.
  • Presidentparet lämnar scenen efter Barack Obamas avskedstal i förra veckan.
Fria Tidningen

Obamas arv

Jämfört med George W. Bush och Donald Trump framställs Barack Obama ofta som en progressiv förkämpe. Men vad har USA:s första svarta president åstadkommit under sina åtta år vid makten?

4 november 2008. Slagorden ”Yes we can” ekade långt in på natten när det stod klart att Barack Obama vunnit valet och skulle bli USA:s 44:e president. Efter åtta år med George W. Bush törstade många amerikaner efter förändring. Det politiska stjärnskottet Barack Obama lyckades entusiasmera milleniegenerationen och fick fler svarta amerikaner än någonsin att ta sig till valurnorna.

Förväntningarna var enorma – i USA så väl som i resten av världen. Obama lyftes fram som en frälsare som skulle få slut på världens alla krig och samtidigt radera ras- och klassklyftor i det djupt segregerade och ojämlika USA. Knappt hade han packat upp lådorna i Vita huset så hade han ett fredspris att hänga på väggen.

20 januari 2017. Efter åtta turbulenta år är det nu dags för Obama att stämpla ut från Ovala rummet och lämna över nycklarna till världens mäktigaste hus till fastighetsmagnaten Donald Trump.

Vad har då Barack Obama lyckats åstadkomma under sina åtta år vid makten? Vi tittar närmare på Obamas påverkan när det gäller fördelningspolitik, afroamerikaners och hbtq-personers rättigheter, klimathotet och utrikespolitiken.

Fördelningspolitik

”Låt oss vara generationen som gör ett slut på fattigdom i USA” sa Obama i sitt första tal som presidentkandidat år 2007. Sex veckor innan valet 2008 går storbanken Lehman Brothers omkull och den värsta globala ekonomiska krisen på 80 år briserar.

När Obama tillträder i januari 2009 ärver han en ekonomi i spillror efter åtta år av skattesänkningar, nedskärningar och krigföring under George W. Bush så väl som en sprucken bostadsbubbla och global finanskris.

Obamas politiska motståndare målar gärna upp en bild av att han är ett slags socialist, mycket på grund av sjukvårdsreformen Obamacare (Affordable Care Act). Men i själva verket är Obamas ekonomiska politik långt ifrån socialistisk och sammanfattas bra med epitetet ”trickle-down liberalism” – det vill säga tron att ekonomisk liberalism tillsammans med satsningar på jobb, sjukvård och skola ska ge USA:s fattiga medborgare möjligheter att klättra på samhällsstegen.

Hur har det då gått för Obamas fattigdomsbekämpning? I dag lever 43 miljoner amerikaner under fattigdomsgränsen, tre miljoner fler än år 2008. I takt med att landet återhämtar sig från den ekonomiska krisen har dock trenden vänt, år 2015 var det första året under Obama som andelen fattiga minskade och den positiva trenden ser ut att fortsätta även 2016.

Fattigdomsklyftan mellan USA:s etniska grupper är dock i stort sett densamma i dag som när Obama tillträdde. Andelen svarta som lever under fattigdomsgränsen är fortsatt cirka 24 procent medan motsvarande siffra för vita är knappt 9 procent.

Desto bättre har det gått för de rika. Efter några tuffa år till följd av den ekonomiska krisen har amerikanska företag blomstrat: företagsvinsterna har ökat 144 procent sedan 2008. USA är fortsatt världens rikaste land med planetens största förmögenhetsklyftor. De rikaste 0,1 procenten äger lika mycket som de 90 procent som är i botten.

Afroamerikaners rättigheter

Förväntningarna på Obama var särskilt höga när det gäller minoriteters rättigheter, i synnerhet bland landets afroamerikaner. Symboliken i att en svart man för första gången flyttar in i Vita huset – ett hus som byggdes av svarta slavar – ska inte underskattas. Men den ska heller inte överdrivas, eller som Gary Younge skriver i tidskriften The Nation: ”USA visade att man kan välja en svart ledare, men kan samtidigt inte garantera att en svart man kan gå ner för gatan utan att riskera att utomrättsligt avrättas av staten.”

Sett till regeringens sammansättning är Obama-administrationen den med i särklass bäst mångfald i USA:s historia. Endast 36 procent av ministrarna i Barack Obamas första regering var vita män, vilket kan jämföras med 59 procent i George W. Bushs och 72 procent av de som Donald Trump hittills nominerat.

41 procent av Obamas första regering var ”icke-vita” och 36 procent var kvinnor. Motsvarande siffror för Bush var 27 respektive 18 procent, och för Trump 17 respektive 22 procent.

Obama tillsatte även landets första svarta justitieminister och första kvinnliga domare i HD med latinamerikanskt ursprung.

Men när det gäller att förbättra levnadsvillkoren för afroamerikaner har Obama lämnat mycket kvar att önska. Ojämlikheten är i stort densamma i dag som innan han tillträdde. En årlig jämförelse av levnadsvillkoren för vita och svarta amerikaner (Urban Leagues National Equality Index) visar att jämlikheten har ökat marginellt sedan år 2008. Sett till ekonomisk jämlikhet går det dock åt motsatt håll. När Obama tillträdde hade en svart person i USA i snitt 57,6 procent av en vit persons ekonomiska tillgångar. I dag är siffran 56,2 procent, det vill säga 1,4 procentenheter lägre.

Av de 2,3 miljoner amerikaner som är fängslade är nästan en miljon svarta, trots att endast 13 procent av USA:s befolkning är afroamerikaner. Andelen svarta som döms till fängelse är fem gånger högre än andelen vita. Och risken att skjutas ihjäl av polis är dubbelt så hög för svarta än för vita.

Även om Obama har gjort vissa reformer av justitiedepartementet och fängelsesystemet så har han regelbundet kritiserats av medborgarrättsaktivister från till exempel Black Lives Matter-rörelsen för att han inte gör mer. Besvikelsen bland USA:s afroamerikanska community är stor. Det är dock viktigt att komma ihåg att Barack Obama aldrig framställt sig själv som en förkämpe för svartas rättigheter. Tvärtom är han noga med att tona ner betydelsen av sin egen etnicitet och istället framställa sig själv som en röst för ”alla amerikaner”.

”Ironin med Barack Obama,” skriver den prisade författaren Ta-Nehisi Coates i en artikel inför valet år 2012, ”är att han har blivit den mest framgångsrika svarta politikern i USA:s historia genom att undvika den radioaktiva frågan om ras, men samtidigt genomstrålar hans hudfärg allt han vidrör.”

Hbtq-rättigheter

Ett område där Obama däremot hyllas brett av den berörda gruppen är hbtq-personers rättigheter. Obama har bland annat upphävt förbudet som hindrade öppet homosexuella att tjänstgöra i militären, stöttat samkönade äktenskap (som legaliserades av Högsta domstolen år 2015), stärkt skyddet för transpersoner mot hatbrott och diskriminering, och är den första presidenten som tillsatt transpersoner i sin administration. Han är för övrigt den första presidenten som överhuvudtaget har yttrat ordet ”transperson” i ett tal.

Mara Keisling, ordförande för USA:s främsta lobbygrupp för transpersoners rättigheter, NCTE, är en av många ledande hbtq-aktivister som hyllar Obama: ”Obama-administrationen har jobbat hårt för att förbättra hur transpersoner behandlas och har hjälpt oss att komma närmare idealen om rättvisa och lika möjligheter i livets alla områden. Under hans ämbete har vi sett framsteg för transpersoner över hela landet som saknar motstycke”, säger hon i ett uttalande.

Utrikespolitik

Fredspristagaren Obama är den enda amerikanska president någonsin som har varit i krig konstant under sina åtta år vid makten. Trots högtravande vallöften om att skapa fred i Mellanöstern efterlämnar han nu de två krig som han själv ärvde – Afghanistan och Irak. Samtidigt har USA under Obamas ledning varit inblandade i tre andra krig – Libyen, Syrien och Jemen.

Ingenstans i det bredare Mellanöstern – där det just nu pågår åtta väpnade konflikter från Nigeria i väst till Pakistan i öst – har USA åstadkommit något som kan kallas för en definitiv seger. I synnerhet inte sett ur den civila lokalbefolkningens ögon.

I sitt linjetal i Kairo sommaren 2009 utlovade Obama en ”nystart mellan USA och världens muslimer” och att stödja demokratibygge i regionen. Trots det har USA fortsatt att stötta diktaturen i Egypten, hållit fast vid alliansen med Saudiarabien och gett Israel ett enormt ekonomiskt och militärt stöd trots dess folkrättsvidriga ockupation av Palestina och bombkrig mot Gaza.

USA:s nedlagda röst i FN:s säkerhetsråd om fördömandet av Israels bosättningar må vara en tydlig markering mot den israeliska ockupationspolitiken, men agerandet hade haft mycket större betydelse om det skedde i början av Obamas styre – och även följdes av minskat ekonomiskt bistånd – än att det nu sker några veckor innan den mer Israelvänlige Trump tar över.

Barack Obama har dessutom varit oförmögen att infria vallöftet om att stänga USA:s ökända Guantanamofängelse. Obama-administrationen lägger skulden för detta på den republikanledda kongressen, men många menar att Obama hade kunnat stänga fängelset på samma sätt som Bush öppnade det, utan stöd av kongressen och med ett så kallat exekutivt dekret. Han valde dessutom att inte använda sin vetorätt när kongressen stiftade en ny lag för att hålla lägret fortsatt öppet.

Vidare har Obama utökat USA:s drönarkrig – högst tveksamt ur ett folkrättsligt perspektiv – till att utöver Irak och Afghanistan innefatta länder där USA inte officiellt är i krig, som Pakistan, Syrien, Jemen och Somalia.

På två utrikespolitiska områden har Obama gjort betydande framsteg i en fredligare riktning: Kuba och Iran. Trots motstånd i kongressen har Obama-administrationen tagit stora steg för att normalisera relationen med det socialistiska grannlandet och kärnenergiavtalet med Iran är ett av få diplomatiska framsteg i Mellanösternregionen på senare år.

Dessa framsteg bleknar dock jämfört med USA:s oförmåga att bidra till en fredlig lösning i Syrien och följderna av de misslyckade krigen i Afghanistan och Irak.

Klimathotet

USA har gjort betydande klimatpolitiska framsteg de senaste åren. USA:s stöd för klimatavtalet i Paris 2015 var avgörande för att det skulle drivas igenom och Obama gjorde det möjligt genom att kringgå kongressen med ett exekutivt dekret.

Obama har även hyllats för att ha stoppat den omstridda oljeledningen Keystone XL, för att ha minskat USA:s beroende av kolkraft och för att ha infört ett förbud mot all ny exploatering av olja och gas i det nordamerikanska området av Arktis.

Sedan 2008 har USA:s inhemska koldioxidutsläpp minskat med 12 procent. Samtidigt har utsläppen av växthusgasen metan ökat till följd av så kallad fracking (en miljöfarlig teknik som ökat stort på senare år) vilket forskare menar nästan raderar de positiva effekterna av minskade koldioxidutsläpp.

Innan republikanerna tog kontroll av kongressen i mellanårsvalet 2010 lyckades Obama baxa igenom ett paket på 80 miljarder dollar i subventioner för förnybar energi vilket har bidragit till betydande ökningar i vind- och solkraftsproduktion.

De gröna subventionerna är dock en droppe i havet jämfört med det fortsatta stödet till fossilindustrin. Enligt en rapport från IMF var kostnaden för USA:s subventioner till fossila bränslen hela 699 miljarder dollar – bara under 2015.

I beräkningen ingår så kallade externa kostnader, det vill säga vad världens länder får betala för bland annat hälsovård, miljöförstöring och förväntade negativa effekter av klimatförändringar som en följd av användningen av fossila bränslen.

USA har under Obama dessutom gått om både Ryssland och Saudiarabien som världens största producent av olja och gas.

Bill McKibben, grundare av klimatrörelsen 350.org, ger Obama ett blandat betyg: ”Obama har långt ifrån lyckats infria sitt vallöfte om att ’sakta ner höjningen av havsnivåerna’ under sin mandatperiod”. skriver han i ett mejl till Fria Tidningen.

”Vissa viktiga framsteg har gjorts, men han hade kunnat göra mycket mer, som att till exempel hindra ny infrastruktur som möjliggör fortsatt utvinning av fossila bränslen.”

Framtiden

När Obamas politiska gärning ska bedömas måste analysen utgå från USA:s politiska system, ett system som är uppbyggt för att fördela makten mellan presidentämbetet, kongressen och Högsta domstolen.

USA:s president stöter alltid på motstånd. Men sällan har motståndet varit så kompakt och ihållande som det Obama har mött från kongressen. Redan innan Obama tillträdde gick den republikanska minoritetsledaren Mitch McConnell ut och beordrade sina partikollegor att sätta sig på tvären mot alla Obamas förslag – oavsett sakfrågans innehåll. Något de har fortsatt göra fram till i dag.

Stärkta av segern i höstens val har Republikanerna inlett det nya kongressåret med att gå på offensiven för att upphäva Obamas hjärtefråga – Obamacare. Ivrigt påhejade av den tillträdande presidenten Trump, som inte gör någon hemlighet av att han ämnar riva upp så många av Obamas reformer och beslut så snart det bara går. Och till skillnad från Obama har Trump kongressen – där de republikaner som tidigare var kritiska mot Trump nu ser ut att ha rättat in sig i ledet – på sin sida.

Politiska beslut är aldrig isolerade händelser. Allt sker i en viss kontext och i ett unikt sammanhang. Alla beslut går att relativisera: det kan alltid bli bättre och det kan alltid bli sämre. Sällan är detta så tydligt som i fallet Barack Obama. Hans osannolika resa till makten följdes av mångas onyktra och orealistiska förhoppningar om vad som är möjligt att förändra inifrån kärnan i det amerikanska kapitalistiska systemet. I den mån Obama var intresserad av att förändra hade han svårt att bryta sig loss från kongressens bojor.

Kanske är det just i Obamas misslyckanden som vi kan finna visst hopp för framtiden: att det politiska systemets inbyggda tröghet saktar ner och vattnar ur Trumps mest högerradikala förslag. Att även om han stöds av kongressen så stöter han på motstånd på lokal- och delstatsnivå – och från det amerikanska folket.

När vi sedan summerar Trumps tid vid makten kan vi förhoppningsvis konstatera att även han misslyckats med att få igenom sina mest högtravande ambitioner.

Fakta: 

Lästips:

The Nation: Special issue - The Obama Years

National Urban League Equality Index: The State of Black America 2016

Ta-Nehisi Coates: Fear of a Black President och My President Was Black

Kenneth Roth: Barack Obama’s Shaky Legacy on Human Rights

Factcheck.org: Obamas numbers

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu