Det senaste decenniet har allt fler förskolor börjat ta frågor om jämställdhet på allvar. Föräldrar efterfrågar oftare en aktiv genuspedagogik för sina barn och det finns dagis som profilerar sig med hjälp av genusmedvetenhet, även om de fortfarande tillhör undantagen.

Samtidigt som genus har slagit igenom på bred front börjar den normkritiska pedagogiken uppmärksammas. Man kan till och med ana att den håller på att plockas upp av det etablerade samhället. Till exempel rekommenderar Skolverket normkritik som förhållningssätt i skolan och Migrationsverket går utbildningar i ämnet.

Fortfarande är dock normkritisk pedagogik ett nytt, ofärdigt begrepp. Ett av dess viktigaste mål är att inte lyfta fram den som bryter mot normer och arbeta för att barnen ska acceptera den, utan att ifrågasätta själva normen och sätta fokus på vad som upprätthåller de förtryckande strukturerna.

Anna Stendin utbildar sig till normkritisk förskollärare och är del av ett nätverk som under några år utvecklat och utforskat den normkritiska pedagogiken. Hon menar att dess kunskapssyn innebär att man varken kan eller vill göra en pedagogik som är fast och oföränderlig, utan att den måste förändras beroende på hur saker ser ut runt omkring. Hon poängterar att grunden för normkritiska pedagoger är ett maktkritiskt perspektiv, ett förhållningssätt där pedagogen är medveten om normernas makt.

– När en pratar om ett normkritiskt förhållningssätt ifrågasätter en även pedagogens makt över barnet och tänker också att det inte går att säga att ”det här är en normkritisk övning som du kan köra”, utan att en ständigt behöver ifrågasätta och förändra sin metod med hjälp av barnen och ens självreflexivitet.

Den normkritiska pedagogiken har sin utgångspunkt i queer pedagogik och brukar inrikta sig på de normer vi vanligtvis uppfattar som begränsande – till exempel klass, etnisk bakgrund, funktionsnedsättningar och sexualitet.

I Sverige har till exempel RFSL försökt utveckla en syn som öppnar för mer reflektion kring de dominerande normerna och vilka som får fördelar respektive osynliggörs av dem.

Klara Dolk är doktorand med inriktning på genuspedagogik och normkritisk pedagogik i förskolan. Hon ser skillnaden mellan dem lika mycket i bakgrund som innehåll.

– Många gånger används genuspedagogik och normkritisk pedagogik synonymt. Även om genuspedagogik är normkritisk vad gäller genusnormer har den normkritiska pedagogiken sin grund i mer radikala, maktkritiska och samhällskritiska pedagogiker. Genuspedagogiken bygger i högre grad på den svenska jämställdhetsdiskursen.

– Samtidigt har genuspedagogiken utvecklats mycket underifrån av pedagoger som varit drivande, till exempel på förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävleborg. Å andra sidan har det hela tiden funnits ett tryck uppifrån att vi ska jobba med jämställdhet, säger hon.

Skillnaden mellan genuspedagogik och normkritisk pedagogik är alltså dels att den förra i första hand koncentrerar sig på hur vi gör kön och vad det innebär. Men också på hur lärarens roll i den pedagogiska situationen ser ut.

– Genuspedagogiken har i princip sett ut så att en vuxen ska förmedla någonting till barnen. För att skapa den här genusrevolutionen behöver vuxna alltså förändra barn. Istället för att se att det finns en maktaspekt i att de vuxna ska fylla barnen med information och så att säga ändra på barnet, säger Anna Stendin.

Klara Dolk håller med och beskriver det normkritiska arbetssättet som ett gemensamt sökande som kräver en större ödmjukhet av lärarna i förhållande till barnens erfarenheter och perspektiv.

– Det handlar om en insikt om att barn och vuxna bebor samma värld och att både barn och vuxna utmanar, upprepar och omformar samhällets normer. Det centrala är att utforska normerna tillsammans, säger hon.

Å andra sidan är det viktigt att inte börja från början, utan att bygga på de erfarenheter som finns efter mer än ett decennium av genuspedagogisk utveckling.

– Något som har varit jättebra med genuspedagogiken är de olika metoderna för att dokumentera och se hur pedagoger faktiskt gör. Det är ju erfarenheter som normkritisk pedagogik inte ska gå in och ersätta, säger Anna Stendin.

Exempel på praktisk normkritisk pedagogik kommer ofta från gymnasiet eller högstadiet. För många är det lättare att föreställa sig hur den undervisningen ser ut, till exempel med diskussioner där lärare och elever hjälps åt att upptäcka hur normer styr skolans och samhällets liv i stort. Men kan man säga hur en normkritisk praktik ser ut bland de yngre barnen, i förskolan, i dag?

– Min erfarenhet är att det inte är så många i förskolorna som har hört tillräckligt mycket om det. Det finns nog några som jobbar med det, men jag har inte sett så mycket av det praktiskt än, säger Klara Dolk.

Däremot har hon besökt en australisk förskola, vars lärare tillsammans med barnen utforskade vad jämlikhet och social rättvisa kan betyda för dem och deras familjer. I ett projekt om hemlöshet inledde de till exempel ett samarbete med ett härbärge i närheten av skolan och det visade sig att barnen hade många perspektiv på vad hemlöshet kan innebära.

– Praktiskt kan normkritisk pedagogik handla om saker som att inte ta för givet att alla har en mamma och en pappa när en tilltalar barnen. Men också att se att barnen kan bestämma själva och att de har rätt att ha perspektiv som räknas, som är viktiga. Att en verkligen lyssnar på barnen, säger Anna Stendin.

Skillnaderna i hur lärare arbetar med yngre och äldre barn behöver kanske heller inte vara så stora. Det kan kännas lättare att diskutera med äldre barn, men de yngre har också en fantastisk förmåga att diskutera och reflektera. De förstår ofta mer än vi tror av sin omvärld. Istället kan det vara gymnasieskolan som har mycket att lära av förskolan för att hitta en mer utforskande metod.