Avgrunden stirrar tillbaka | Fria.Nu

Synpunkten


Helena Looft
Fria Tidningen

Avgrunden stirrar tillbaka

Puh. Jag har just avslutat en segdragen debatt om kärnkraft på Den blinde argus, en kollektivblogg jag skriver på ibland. Jag publicerade ett inlägg där om Fukushima om Dagens Nyheters kortsiktiga syn på energiförsörjning, varpå föjde en flera veckor lång diskussion. Den var intressant på många sätt, jag lärde mig ett och annat, och fick ta del av många argument för kärnkraftens förträfflighet.

Som till exempel att kärnkraft, mätt i miljöförstöring och antal döda, inte har orsakat större skador än vattenkraft, olja, biobränslen och kol. Att även förnybara energikällor är beroende av destruktiv gruvbrytning och att tungmetallerna från exempelvis solpaneler måste tas om hand. Kärnavfall är heller inte särskilt problematiskt, fick jag veta, eftersom uran håller sig på samma plats när det bryts ner. Det vill säga: skulle ett kärnavfallsförvar börja läcka så sprider sig inte radioaktiviteten över något större område; den binds till berggrunden och kommer att hålla sig där.

Min huvudmotståndare var kärnfysiker och hade stor tillit till vetenskapen och förnuftet, han menade att vi helt enkelt måste ta ett helhetsgrepp och ställa olika energikällor mot varandra. Det handlar dels om att jämföra skador, dels om energieffektivitet. Om man börjar utnyttja uranet fullt ut, mer än vi gör i dag, så kommer det att finnas tillräckligt med energi i en klump stor som en sockerbit för att försörja en familj i 100 år.

Ju mer vi diskuterade, desto mer fakta och siffror fick jag mig till livs. Ju fler frågor jag ställde, desto tyngre lutade sig min motståndare mot forskning och vetenskap. Han byggde sina åsikter på ett solitt berg av beprövad kunskap, lika solitt som den berggrund där kärnavfallet så småningom kommer att grävas ner. Newton, Einstein, en rad av genier och deras lagar – varför i hela friden skulle jag tvivla på dem?

Varför ville jag inte bara låta mig övertygas, luta mig tillbaka och lägga mitt liv i händerna på experter som räknar, mäter och visar upp tydliga resultat?

Om energiproduktion är en teknisk fråga baserad på konkreta fakta, hur kommer det sig att jag inte bara gläder mig åt kärnkraftens fördelar, lever vidare i lugn och ro och andas ut? 

Fan vet. Jag blev inte övertygad. Tvärtom, diskussionen gjorde mig bara alltmer modfälld och uppgiven.

Kanske berodde det på att min motståndare var så säker. Det fanns inget utrymme för tvivel i hans värld. Trots att vi inte är mer än människor. Smarta visserligen, men oerhört komplicerade, motsägelsefulla och styrda av omedvetna impulser bakom vår civiliserade fasad och vår rationalitet. Vi startar krig trots att vi vill leva. Vi förstör naturen trots att vi behöver den. Vi jagar pengar och prylar och makt och status trots att vi innerst inne vet att vi inte blir lyckligare av det.

Är det förnuftigt? Nej, inte det minsta. Varför skulle vetenskapen ensam stå fri från galenskap? Det går att klyva atomer, det går att använda energin, det går att mäta avfallets strålning och sönderdelning och kapsla in alltihop och gömma undan det i ett berg. Men i övrigt? Alla människor som passerar på vägen? Som har olika syften och viljor och tankar och mål? De som har makt att bestämma över jordens framtid och de som bara diskuterar och försöker komma överens. Innerst inne är vi hemliga, vi bär på enorma djup av dolda drivkrafter och impulser. Gamla minnen och glömda upplevelser styr oss utan att vi ens vet varför och hur. En gång var vi barn, vi har varit ett år och tre år och tolv och fjorton, och inom oss lever de där barnen kvar. Vi revolterar, lyder eller kompromissar av gammal vana.

Jag kan tycka att vi borde ha mera respekt för våra djup. Vi borde inte vara så säkra på oss själva, helt enkelt. Vare sig vi är författare eller vetenskapsmän.

Fakta: 

<h2>Helena Looft är fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Längst inne i ett skåp

I går var jag på middag hemma hos min pappa. Han bor i ett hus på Lidingö. Med trädgård där hans fru matar fåglar och odlar blommor. Kronhjortar, rävar och grävlingar hälsar på. Pappas fru är alltså inte min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var 20 år. När vi kom – jag och mannen och dottern – fick vi vin och citronvatten och satt på altanen en stund. Det var soligt och vindstilla, vår i luften. Vi pratade. Ja, vad pratade vi om? Min nya bok, bland annat.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu