Synpunkten


Helena Looft
Fria Tidningen

Ring ut och ring in

Jahaja, nu har ännu ett år gått till ända. Tiden, som det heter, bara rinner i väg. Som sanden i ett timglas. Det är lätt att börja tänka på döden så här års. Livets korthet och alltings förgänglighet, ni vet. När jag var liten brukade vi ha fest på nyårsafton med släkt och vänner. Vi åt kräftor av någon anledning, hängde upp gulröda papperslyktor och det var stoj och glam och musik och dans. Men inför det nya årets ankomst blev det tyst och stilla; vi lyssnade på tolvslaget i radio och min pappa sa alltid samma sak: “Känner ni historiens vingslag?”

Det kan hända att han bara sa det en enda gång. Men det gjorde intryck på mig. Det yttrades visserligen skämtsamt - han är sådan - men jag såg en stor skuggig ängel flyga genom matsalen. Mamma gjorde fruktsallad i skurhinken - för att de vanliga skålarna inte räckte till - och den brukade stå utanför köksingången i snön för att hålla sig kall. Det där med fruktsalladen kom från mormor så det har jag fortsatt med som en tradition. Enligt gammalt skrock är det bra att äta frukt inför det nya året, för då kommer man att hålla sig frisk. För övrigt har jag inte firat så många högtidliga nyårsaftnar sedan jag var liten, det har mest varit fylleslag, meningslösa turer på t-banan och sega kvällar i någon lägenhet där ingen har orkat gå ut och se på fyrverkerierna. Vad gjorde jag förra året? Det minns jag inte ens. Jag tror att jag var hemma och ... eh, åt fruktsallad.

Sedan är det det där med nyårslöften också. Sådant har jag aldrig ägnat mig åt. Det är ju lätt att räkna ut att om man inte har tagit sig för att sluta röka/börja motionera/läsa Bibeln från pärm till pärm under det föregående året så kommer det inte heller att bli av under det kommande. Varför ska man lura sig själv och få skuldkänslor när det inte funkar? Ja, inte vet jag. Men det är många som gillar det. Jag lurar hellre mig själv med andra saker. Jag brukar till exempel tro att jag inte har skuldkänslor. Och att jag motionerar när jag i själva verket städar. Och att jag kan hela Bibeln fast jag är dålig på Krönikeböckerna.

Men nyår, alltså, det är något ångestladdat med det hela. Livet som förrinner och tiden som går. Historiens vingslag. Man börjar tänka på stenåldern, Gustav Vasa och koleraepidemier. När man borde skåla, pussas och vara glad. Min man är dessutom sällan hemma på nyår. Han jobbar i vården och passar på att tjäna extra på storhelgerna. Och dottern, vad tycker hon? Jo, jag har frågat henne. Hon tycker att nyår är lite jobbigt: “Man måste vara uppe sent. Och så det där 'ring ut och ring in', någon gubbe ...”

Hon menar Alfred Tennysons “Nyårsklockan”, förstås. Det engelska originalet heter “Ring out, wild bells” och handlar egentligen om frälsning. Det finns en strof om detta även i den svenska översättningen. Dikten slutar “ring honom in, den bidade Messias” men det där brukar man hoppa över numera på Skansen. Så där ser man, det ändras inte bara i barnböcker och tecknade filmer. Jag undrar om alla pepparkaksaktivister är medvetna om det här. Borde det inte startas några facebookgrupper? Blåsa upp till folkstorm om vårt traditionella nyårsfirande? Är det ingen som tycker att dikter för vuxna är värda att läsas i sin helhet och att ett ramaskri vore på sin plats?

Det finns en facebookgrupp som heter “Nej tack till människor i Sverige.” Jag funderar på att gå med i den. “En gång i tiden var Sverige människofritt”, står det, “men nu hittar man dem överallt och det är inte ok!” Under 2013 lovar jag i alla fall att jag ska fortsätta bråka med alla som tror att vår kultur går under utan gamla Disney-filmer från 1930-talet och något obsolet ord för chokladboll som jag redan har glömt bort.

Gott nytt år!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Längst inne i ett skåp

I går var jag på middag hemma hos min pappa. Han bor i ett hus på Lidingö. Med trädgård där hans fru matar fåglar och odlar blommor. Kronhjortar, rävar och grävlingar hälsar på. Pappas fru är alltså inte min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var 20 år. När vi kom – jag och mannen och dottern – fick vi vin och citronvatten och satt på altanen en stund. Det var soligt och vindstilla, vår i luften. Vi pratade. Ja, vad pratade vi om? Min nya bok, bland annat.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu