Varje vardag går jag ut och går i parken. I regn och solsken, tre gånger om dagen. Jag måste, eftersom jag tillbringar så många timmar framför datorn – att vara författare är ett rumpan-i-stolen-jobb. Som någon sa, jag vet inte om det var Ernest Hemingway eller Stephen King eller Charles Bukowski; en författare måste sätta sig ner varje dag och se till att få något gjort. Ibland får man inte det, men då sitter man ändå där och funderar. Det är enda sättet, det är så det går till.

Men, ja, hur som helst, det där är inte så nyttigt för kroppen; man måste röra på sig också och då går jag ut och går. Jag tittar på gamla ekar och skira vita hundkäx, känner doften av syrener och lyssnar på koltrastens sång. Parken ligger mitt i stan, men den är vildvuxen och lummig. Jag tycker om att inte allt är ordnat, ansat och klippt. Nässlor, maskrosor, sly och tjafsiga små buskar tar sig fram och brer ut sig och får också vara med. Jag tänker på det där: att naturen är så envis. Att jag får ont i axlarna när jag sitter still. Att svalorna vill bygga sina bon under taken. Det finns krafter som inte ger sig, som tar sig fram överallt.

Sedan tänker jag på några bilder som har dykt upp bland mina vänner på Facebook: The 33 Most Beautiful Abandoned Places in the World. Det är en samling andlöst vackra foton av ruiner, öde städer, nedlagda fabriker, sjunkna skepp och tomma nöjesfält. En bronsstaty av Jesus i San Fruttuoso i Italien – han står på havets botten, täckt av alger, med en sjöstjärna i sin hand. Ett hus i spökstaden Kolmanskop i Namibias öken – blå väggar, öppna dörrar, rum som sakta fylls av sand. Ett hemsökt lyxhotell vid Bogotáfloden i Colombia – balustrader, svarta fönster, dimhöljda berg. De är så fridfulla, de där bilderna, mystiska och stilla. Jag tittar på dem, men jag längtar inte dit. Om vi människor har lämnat de där platserna så är det som det ska vara. Vi borde lämna flera platser, tänker jag ibland. Men jag bär dem med mig, funderar på dem, gläds åt att de finns där. Som en påminnelse om det som kommer efter oss.

Kanske längtar jag efter något som inte handlar om längtan. En gudason som bara en dykare kan nå. Ett hem där ökensand och kvällssol bor. En resa där tiden har stannat. Jag går omkring i parken och tänker på min viktiga bok. På mänsklighetens konstverk, monument och tempel. Vi strävar på, eller hur? Vi vill göra något bra. Lämna efter oss ett arv, bidra, göra avtryck. Mina böcker kommer att leva kvar efter mig. Så brukar jag tänka. De ska finnas för evigt på Kungliga biblioteket. Som om KB aldrig ska bli en övergiven plats. Där gräset flyttar in och mossan växer i arkiven. Där rötter vandrar över golven och fåglar bygger bo. Där regnet skriver på väggarna, en oläsbar graffiti. Det skulle kunna bli vackert. Kanske vackrare än nu.

Det finns en film som heter Aftermath: Population Zero. Den handlar om vad som skulle hända om alla människor plötsligt försvann. Våra ljus skulle slockna, vilda djur skulle flytta in i husen och trädgårdarna skulle fyllas med nya växter och träd. Efter 60 år skulle skyskraporna falla samman. Efter 120 år skulle London vara ett träsk. Efter 300 år skulle de flesta spår efter oss vara borta. Jorden skulle bli som innan vi tog över den. Visst är det trösterikt? Det finns en stor glömska för oss alla. Jag påminns om det när jag ser svalorna flyga in och ut ur sitt bo.

Det går bra, tänker jag. Det blir fint när mänskligheten är borta. Det blir frid på jorden när vi har övergivit den.