Synpunkten


Helena Looft
Fria Tidningen

Längst inne i ett skåp

I går var jag på middag hemma hos min pappa. Han bor i ett hus på Lidingö. Med trädgård där hans fru matar fåglar och odlar blommor. Kronhjortar, rävar och grävlingar hälsar på. Pappas fru är alltså inte min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var 20 år. När vi kom – jag och mannen och dottern – fick vi vin och citronvatten och satt på altanen en stund. Det var soligt och vindstilla, vår i luften. Vi pratade. Ja, vad pratade vi om? Min nya bok, bland annat.

Den kommer om ett par veckor. Den heter Pappa, vet du vad jag drömde? och min pappa är nervös. Han tror att den handlar om honom. Och att jag ska avslöja honom på något vis.

– Det är en roman, säger jag. Fiktion.

Men det hjälper inte. Jag säger:

– På litteraturvetenskapen lär man sig att betrakta författaren som död.

Pappa ser skeptisk ut.

– Men, säger han, det är väl ingen som bryr sig om vad författaren tänker? Den som läser vet ingenting om den som har skrivit, eller hur?

Vi äter paj och sallad och chokladtårta med grädde. Porslinsblomman klättrar i fönstret. Mannen och dottern spelar ishockeyspel. Katten får en bit ost. Visst, pappa och jag har haft våra konflikter. Eller, jag har haft dem. Dragit mig undan från familjen under många år. När jag bara kände mig förvirrad och missförstådd och fel och konstig. Jag höll mig för mig själv och försökte reda upp mitt liv. Bråkade. Ställde jobbiga frågor. Ältade och såg allt i svart, som pappa sa. Och nog finns det någonting med av allt detta i boken.

Jag är en sådan författare som använder mig av det jag kan och vet. Jag hittar inte på människor ur tomma intet. Jag tar tag i det jag har omkring mig, min egen verklighet. Gör någonting av den. Vänder och vrider på minnen och drömmar. Men jag vill skapa någonting större och mer. Min pappa kan bli alla pappor. Patriarkatet. Samhället, regeringen, romarriket, Gud.

Med på middagen är också pappas frus son och hans sambo. Pappa berättar för dem om min bok. Fast mest pratar vi om annat. Vädret, boaormar, magsjuka på resor, dotterns skola, balkongväxter och korven som pappa köpt.

– Han köper alltid korv, säger pappas fru, fast ingen vill ha den. Och nu när han kom hem med den sa han: Jamen, vem ska äta den här?

Författare säger ofta att de skriver självbiografiskt, men då ska man dra öronen åt sig för de hittar bara på. De sminkar över, förbättrar, överdriver, gör sig intressanta och bär sig åt. Sedan finns det de som säger att ingenting är på riktigt, att allt är lögn och förbannad dikt. Det ska man inte heller svälja. Det är bara ett försök att slippa undan. Ett trolleritrick där liv blir till text, roman och konst. Dessutom kommer alla kort att blandas bort med tiden. Min pappa har rätt. Vem bryr sig om ifall Sapfo eller Dante skrev om sig själv? Nästa gång vi träffas ska jag säga till pappa att en författare alltid ljuger. Att självbiografi i själva verket är fiktion. Och att fiktion är självbiografisk. Och att jag inte längre vet vad som är vad.

Jag fick blommor med mig hem: två gula begonior. Och en stockros som ska växa på min balkong. Pappas frus son fick med sig korven. Någon ville ha den i alla fall. Vi fick skjuts med honom och hans sambo till Ropsten. Solen lyste snett och rött över Lidingöbron. Jag tänkte på pappa. På hans fru. På katten. Den hade gått och lagt sig längst inne i ett skåp. Den sa inte hejdå. Den bara låg och sov därinne. En verklig katt. Men den kunde ha varit fiktiv i en bok. En Rum Tum Tugger, en Cheshirekatt, en Pelle Svanslös. Det är ju så man gör som författare. Det är så det blir. Ja, jag vet inte. Allt det där har jag försökt förklara. Att jag inte är ute efter något slags hämnd. Jag är inte ens arg på min pappa längre. Han behöver inte vara rädd. Men det är han. Exakt för vad vet jag inte. Jag kanske skulle ha frågat honom om det.

Fakta: 

<h2>Helena Looft, författare, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu