Oekonomisk tillväxt | Fria.Nu

Fördjupning


Christer Sanne
Fria Tidningen

Oekonomisk tillväxt

Tillväxtkritik känns 70-tal – då började vi inse att välstånd och ekonomisk tillväxt inte alltid betydde ökad välfärd. Ändå har ”tillväxt” pumpats upp till ett politiskt mantra som överskuggar det mesta. Med finanskrisen blev det om möjligt än mer hypat. Men nu handlar det inte längre om tillväxtkritik utan om en tillväxtkris som gäller planetens väl. Produktion och konsumtion har för länge sedan slagit i det ekologiska taket. Betänk att ekonomi handlar om att använda resurser –till och med ”knappa” – till bästa nytta. Då bör tillväxt som leder till större skada än nytta kallas oekonomisk.

Den här texten ska i första hand granska föreställningar om tillväxten eftersom orden styr oss. Ordet ”tillväxt” har ju en så genuint positiv klang. Skogen växer och barn växer och det är gott. Det är samma slags naturbaserade bild som att träden bär frukt och marken ger avkastning – rester av en religiös uppfattning om naturens gåvor. När människan började ses som producent övergavs den tanken men orden lever kvar.

Någon gång måste barnen ändå sluta ränna i höjden. Dåvill vi att de ska utvecklas, inte växa. I internationell litteratur är detta en viktig distinktion: inte jaga (kvantitativ) tillväxt (”growth”) utan (kvalitativ) utveckling (”development”).

Nu ska man inte blunda för att tillväxtkritiken kan ha drag av snobbism och försök att värna privilegier. De besuttna har i alla tider velat uttrycka sin särställning, sitt aristokratiska (eller ”oligarkiska”) välstånd, genom att missunna andra vad de redan har själva. Enkelhetens filosofer har sällan varit fattiga. Men detta låter sig väl kombineras med en filosofisk föreställning om människans väsen, om att hon är bestämd för ”högre värden” än ständig materiell expansion. Rötterna går till antiken; sentida efterföljare är till exempel John Stuart Mill och Karl Marx.

Efter andra världskriget blev välståndet mer demokratiskt. Tillväxtkritiken fokuserades allt mer på”onödig” konsumtion – att människor manipuleras att konsumera för att hålla igång industrins hjul. Det hävdade till exempel den vasstungade ekonomen J K Galbraith. En svensk kritiker var Staffan Burenstam Linder, professor och rektor på Handelshögskolan och höger/moderat politiker. Han skriver redan i slutet av 1960-talet i en klarsynt bok om den meningslösa jakten på ökad materiell standard där han går till storms mot ländernas ”tillväxtolympiader” när vi går in i ”tillväxtens vulgariseringsfas”.

Vid den här tiden kunde dock tillväxt i det svenska folkhemmet betyda att fåen modern bostad med badrum. Därför ville många avvisa hans tankar som överklassmässiga. Utvecklingen har onekligen gett honom allt mer rätt.

Men folkhemmets skapare talade sällan om tillväxt utan om att skapa goda levnadsvillkor för människor: skolor, sjukvård, bostäder och så vidare. Det är deras sentida efterföljare som slagit ihop detta till en diffus ”Tillväxt” – en tankeförkortning som fördunklar eftersom man då buntar ihop allting: falukorv och kanoner, sjukvård, datorer, vattenskotrar och pornografi. Allt som går att sälja sveps i en rosenröd aura som något gott. Vad som började som ett statistiskt mått har fått mytiska proportioner och sken av allmänintresse.

Det är ingen slump. Svenskt Näringsliv drev 2002 en medveten kampanj för att lyfta fram ekonomisk tillväxt som sin fokusfråga (hellre än de utslitna om lägre skatter och bättre villkor för företagen). Kampanjens genomslag, skriver Peter Kadhammar, kan mätas i att Göran Persson använde ordet 16 gånger i regeringsförklaringen 2003 och att hans parti hade tillväxt som tema för sin partikongress 2004.

Såblev tillväxt mål, inte medel. Men vad betyder det när den görs till motiv för nästan all politik – trafikpolitik, socialpolitik och utbildningspolitik. Vilka lösningar, vilka värden premieras? Leder det oss dit vi vill? Det finns otaliga exempel på oreflekterade hänvisningar till tillväxt: Lärarhögskolan i Stockholm framhåller att man utbildar lärare för tillväxtens skull; hästaveln i Sverige ger sitt bidrag till tillväxten, föreningslivet är bra för tillväxten, landstinget i Örebro erbjuder sjukvård – inte för hälsan skull utan för…. jo, att främja tillväxten! Tjänstemännen på landets länsstyrelser åläggs att knåpa på ”tillväxtplaner”. På universiteten lärs ekonomiämnet nästan ut som en kokbok i tillväxt.

Nu behöver tillväxt inte vara fel. Torsten Hägerstrand skriver insiktsfullt att ”Om man klär av begreppet ekonomisk tillväxt … så finner man längst inne att … det … är konsten att spara tid med hjälp av organisation, lokalisering och maskiner”.

Sålångt allt väl– vem är emot framåtskridande? Frågan är vad den sparade tiden används till. Välstånd (tillväxt) och välfärd (bättre levnadsvillkor) tycks ha följts åt fram till 70-talet. Sedan går kurvorna isär. Inga rättänkande ekonomer sätter heller likhetstecken mellan välstånd och välfärd. Den kopplingen är däremot vanlig i politiken och i media.

För tydlighets skull: tillväxt definieras formellt som den årliga ökningen av bruttonationalprodukten, alltså värdet av varor och tjänster. Till detta värde läggs kostnaden för offentliga tjänster som inte har ett pris (men som i alla välfärdsländer utgör en stor del av ekonomin). Att till exempel tala om ”kvalitativ tillväxt” eller att ökad fritid är tillväxt är att blanda bort korten.

Det här betyder att tillväxt inte står emot en stor offentlig sektor: mer sjukvård bidrar till tillväxten lika mycket som fler bilar. Tillväxt är alltså inget krav för att ”rädda välfärden”. Kanske kan det bli svårare att finansiera välfärdstjänsterna, men detta kan aldrig rättfärdiga en ekologiskt destruktiv materiell tillväxt.

Nyliberaler försvarar gärna tillväxten med att den bara handlar om att ”skapa värden”. Det är rätt – i teorin. Men bara där, det vill säga man blundar för vad ekonomisk tillväxt är i den verkliga världen. Herman Daly – som också myntat begreppet ”oekonomisk tillväxt” – påpekar att det finns ingen ”angelized growth” som inte sätter fysiska fotavtryck, lika lite som det finns änglar. Allt fler rapporter visar att Daly har rätt. Därför är ekonomisk tillväxt inte ett allmänintresse utan ett särintresse, något som gagnar en del och missgynnar andra. Tillväxten måste alltså synas.

Miljön, nedsmutsningen och resursförbrukningen är avgörande. Dessa kom upp parallellt med den civilisationskritiska tillväxtskepsisen på70-talet men parerades av de etablerade intressena i Brundtlandrapporten, en kompromiss som hävdade att med rätt sorts tillväxt kan vi fortsätta i de upparbetade hjulspåren. Men teknisk utveckling och ”avmaterialisering” av tillväxten har inte räckt, bland annat på grund av rekyleffekten – att volymerna ökar i takt med den förbättrade tekniken. Det är miljöpolitik som jagar sin egen svans.

Under tiden har tillväxten också fått andra problem:

• Den intuitiva förståelsen att ”mer är bättre” håller inte. Psykologisk ”lyckoforskning” visar att människor inte blir mer tillfredsställda med livet när samhället blir rikare (sedan man nått en ganska måttlig levnadsstandard).

• Tillväxten ger inte mer vård-skola-omsorg eftersom kostnaden för sådana tjänster i huvudsak består av löner som måste få stiga i takt med tillväxten (det så kallade ”tjänstedilemmat”).

• Alla påståenden om att tillväxten ger – eller till och med behövs för – bättre miljö (”miljö-Kuznets-kurvor”, investeringsbehov med mera) faller när man lyfter blicken från det lokala till de globala miljöhoten.

• Tillväxten verkar inte utjämnande. Argumentet att ”det är lättare att dela på en växande kaka” är bestickande men har inte omsatts i praktiken. De senaste decennierna har tvärtom inkomstklyftorna i Sverige ökat.

Det sista gäller i ännu högre grad globalt. New economics foundation har visat att av tillväxten i världen hamnar bara en smula på de fattigas bord – av 100 kronor tillväxt på 90-talet gick bara 60 öre till den fattigaste, svältande miljarden människor. Talet om vikten av att få igång den globala tillväxten framstår som mycket cyniskt.

Tillväxten har det alltså inte lätt och frågan är varför vi håller fast vid det målet, trots allt? Är det så att vi ”måste” ha tillväxt? Jag ser några varianter av detta vanliga påstående.

En är att vi lever i en ”cykelekonomi” som måste röra sig framåt, annars kan den inte hålla balansen. En del hänvisar till räntans betydelse: den som lånar pengar för sin verksamhet måste betala tillbaka med ränta; han måste alltså se till att pengarna växer. Detta kan synas bestickande: företagen måste alltid växa för att inte gå under.

Men alla företag växer inte – och strävar inte heller efter det – och alla lånar inte till sin verksamhet men är ändå framgångsrika. Argumenten verkar inte så starka att de skulle tvinga oss att cykla vidare mot det ekologiska stupet.

En annan variant är att tillväxt ”skapar jobb”. Men det är som att sätta vagnen före hästen. Tvärtom kan jobb skapa tillväxt. Men det erforderliga arbetet krymper successivt genom den ständiga tekniska rationaliseringen, ”tidsparandet”. För att bevara arbetstillfällena skulle produktionsvolymen behöva öka i samma takt. Det är logiken bakom alla konsumtionsstimulerande åtgärder i finanskrisens spår. Och det är samma väg mot avgrunden.

Visst kan hög arbetslöshet leda till ekonomiskt och socialt kaos, som vi ständigt får höra. Men den behöver inte öka; det går att hantera ekonomin och arbetslivet med rätt politik. Arbetstillfällena behöver inte betyda 40 timmar per vecka; det går att ta ut produktivitetsvinsterna i fritid genom att dela på jobben, som vi alltid gjort tidigare.

En tredje möjlighet är att tillväxtmanin är en eftergift åt kapitalet, det kanske starkaste särintresset i dag. Att vi inte är herrar i eget hus utan marionetter. Jag behöver inte utveckla den tanken, även etablerade ekonomer (Robert Reich och Peter Barnes för att bara nämna två amerikaner) brukar peka på hur politiken reducerats till ett bihang till ekonomin.

Till slut blir kanske frågan om man ska fortsätta att dissekera tillväxt? Eller hellre gårunt begreppet, förpassa tillväxtkalkylen till ekonomernas och statistikernas räknekammare? På en internationell konferens nyligen i Wien talades från många håll om behovet av nya mått för samhällsutvecklingen som bättre motsvarar vad vi egentligen vill. Ledande politiker – som Sarkozy, Obama och Barroso – citerades med ett sådant nytänkande.

Som Joseph Stiglitz säger: ”Vad du mäter påverkar vad du gör. Om du inte mäter rätt sak så gör du inte rätt sak.”

Annons

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Konferens som vidgar samtalet

För fyra år sedan, 2007, togs de första stegen mot en alldeles ny tradition. På Göteborgs universitet, i ett rum på knappt tio kvadrat, satt en liten grupp om tre personer som skulle komma att skapa Nordens största konferens kring fri programvara, fri kultur, och ett fritt samhälle.

Fria Tidningen

GNU/Linux

Det sista programtipset i serien tipsar om vad du bör tänka på när du installerar GNU/Linux själv. För många år sedan var det faktiskt ganska krångligt att installera en GNU/Linux-distribution. Idag är det väldigt enkelt.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu