Energikick för Egyptens opposition | Fria.Nu
Fria Tidningen

Energikick för Egyptens opposition

Med hård kritik av sociala klyftor och ”pseudodemokrati” har Mohamed ElBaradei höjt den politiska temperaturen åtskilliga grader inför nästa års presidentval i Egypten. Men hur långt är den förre chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA beredd att gå?

När Mohamed ElBaradei återvände till Egypten den 19 februari efter två decennier som internationell diplomat fick han en hjältes mottagande. Trots påtryckningar och varningar från säkerhetspolisen hade ett tusental aktivister samlats på Kairos internationella flygplats för att välkomna honom – och mana honom att ställa upp i nästa års presidentval.

ElBaradeis besök i hemlandet varade bara i 10 dagar, men det räckte för att rita om den politiska kartan. Med sin frispråkiga kritik av den sittande regimen har ElBaradei snabbt förvandlats till en symbol för i synnerhet den unga oppositionen. Inom några dygn hade över 100 000 anslutit sig till en Facebook-grupp till stöd för ElBaradei som president. Själv pekar han på det stora stödet som ett bevis för att demokratiska reformer behövs.

– Folket är redo, de till och med hungrar efter förändring, säger ElBaradei i en intervju med nyhetsbyrån AFP.

Egyptens snart 82-årige president Hosni Mubarak, som inte ens utsett en vicepresident under sina 29 år vid makten, lovade i ett tal för fem år sedan att stanna vid makten till sitt ”sista andetag”. Men sedan länge har det spekulerats i att han kan avstå från ytterligare en mandatperiod för att istället bereda väg åt sonen Gamal, som de senaste åren intagit en ledande roll i det styrande partiet NDP.

Nu ser många inom oppositionen ElBaradei som den enande symbol som behövs för att stoppa Egyptens omvandling till en gumlukiyya – ett mellanting mellan monarki och republik där presidentposten går i arv från far till son.

Hosni Mubarak själv kommenterade ElBaradeis återkomst för första gången under ett statsbesök i Tyskland förra veckan. Han sade då att inget hindrar ElBaradei från att ställa upp i presidentvalet, men att han måste göra det i enlighet med den egyptiska konstitutionen. ElBaradei har i sin tur krävt att konstitutionen först ska ändras för att garantera ett fritt val.

– Jag spelar inte enligt den här pseudodemokratins regler, säger han till AFP.

År 2005 ändrades konstitutionen för att för första gången tillåta flera kandidater i presidentvalet. Varje kandidat måste dock tillhöra ett parti som existerat i minst fem år, vilket i praktiken kräver regimens godkännande. Den enda seriösa utmanaren av Mubarak i det senaste valet, den liberale advokaten Ayman Nour, fick 5–7 procent av rösterna och fängslades därefter i fem år på högst tvivelaktiga grunder.

Med sina krav på konstitutionella reformer har Mohamed ElBaradei visat att han vill tillhöra den verkliga oppositionen snarare än de så kallade ”papperspartier” som legaliserats av regimen i syfte att ge sken av ett pluralistiskt parlamentariskt system. Det är en viktig förklaring till hans popularitet bland de unga aktivister som de senaste åren utmanat regimen på gator och bloggar.

En annan är att ElBaradei håller dörren öppen för samarbete med islamistiska oppositionen samtidigt som han tagit intryck av de fackliga protester och hungerkravaller som svept över Egypten de senaste åren. I intervjuer med egyptiska medier har han jämfört Egyptens magra prestationer när det gäller fattigdomsbekämpning med framstegen i demokratier som Indien. Han säger sig även vara inspirerad av den europeiska socialdemokrati som han lärt känna under sin tid i Wien.

”Hans enkla budskap till egyptierna verkar vara: Vi kan bättre än så här”, skriver journalisten Issandr el-Amrani i The National. ”Det kan verka banalt, men det tycks ha gett genklang hos hans landsmän”.

Regimtrogna medier har i sin tur gett stor uppmärksamhet åt ”folkfronten för att skydda Egypten från ElBaradei”, som bildats av en rad ”partier” som annars sällan gör väsen av sig. Kritikerna beskriver ElBaradei som en agent för USA och Israel med uppgift att destabilisera Egypten. Sådana anklagelser kan dock lätt slå tillbaka mot regimen, med tanke på att Egypten är Afrikas största mottagare av militärt bistånd från USA och har närmare relationer till Israel än något arabland.

Medan Mubarak passivt stödde USA:s invasion av Irak år 2003 kan ElBaradei peka på att han som chef för FN:s atomenergiorgan IAEA stod emot pressen att överdriva hotet från såväl Iraks som Irans kärnvapenprogram – med följden att Bushadministrationen försökte tvinga bort honom från hans post.

Därmed kan ElBaradeis största svaghet, hans 20 år utanför Egypten, kanske vändas till en fördel. Som internationell diplomat har han inte bara visat sig redo att stå upp mot världens stormakter, han är dessutom obefläckad av den utbredda korruptionen som svärtar såväl regimens som många egyptiska oppositionspolitikers rykte.

Enligt den politiska bloggaren Baheyya ligger ElBaradeis största betydelse i att han ”höjer kostnaderna för den valtekniska ingenjörskonst” som kommer att krävas för att säkra en odramatisk övergång från far till son. ElBaradei är ”allt som Mubarak och hans son inte är: internationellt respekterad, intellektuellt pigg, och internt populär” och gör dessutom sitt intåg på scenen när regimen är svagare än någonsin.

”Inget av detta betyder att ElBaradei kommer att ersätta systemet, men regimen kommer att tvingas arbeta hårdare än någonsin för att uthärda valperioden”, skriver Baheyya.

Hur hårt regimen kommer tvingas arbeta beror på hur långt ElBaradei är beredd att gå och hur väl han lyckas ena alla oppositionella krafter, från oberoende fackföreningar till Muslimska brödraskapet. När han beskriver förändring som ”oundviklig” men säger sig vilja ”förhindra en sammandrabbning mellan regeringen och folket” framstår han som en sann reformist: någon som vill förändra systemet i syfte att rädda det.

Därmed står han också inför reformförespråkarens klassiska dilemma. För att driva igenom sina krav mot den styvnackade regimens vilja räcker inte en miljon underskrifter på Facebook. Istället måste Mohamed ElBaradei mobilisera alla sina anhängare på gatorna, med risk för att framkalla just den ”sammandrabbning” som han säger sig vilja undvika.

Ytterligare ett alternativ finns: att delar av det ”gamla gardet” inom regimen, inte minst det militära etablissemanget, ger sitt stöd åt ElBaradei som alternativ till Gamal Mubaraks extrema marknadsliberalism och bildandet av en ny dynasti. I så fall kan ett maktskifte ske utan massprotester – men också utan tillstymmelse till demokratisering.

Annons

Rekommenderade artiklar

Analys: Risk för regionalt bakslag

Militärkuppen i Egypten riskerar inte bara att störta landet ner i en fördjupad våldsspiral. Den kan också medföra ett bakslag för demokratiska krafter i hela regionen, skriver Per Björklund i en analys.

Fria Tidningen

”Vi fortsätter tills revolutionen segrat”

Det egyptiska politiska filmkollektivet Mosireen har nått hundratusentals med sin youtube-kanal. Men deras arbete är inte riskfritt. Fria Tidningen har träffat Salma Said, som fortfarande bär spåren av säkerhetsstyrkornas våld i sin kropp.

Fria Tidningen

Opposition fördömer undantagstillstånd i Egypten

President Mohammed Morsis beslut att utlysa lokalt undantagstillstånd efter helgens blodiga kravaller i Suez och Port Said fördöms av oppositionen, som också avfärdar maning till nationell dialog.

Fria Tidningen

Brödraskap under press

Mycket tyder på en seger för ja-sidan när folkomröstningen om Egyptens nya konstitution avslutas på lördagen. Men det jämna resultatet och det låga valdeltagandet innebär att det kan bli en ihålig seger för Muslimska Brödraskapet.

Fria Tidningen

Egyptisk fredsinitiativ väcker hopp

Mohammed Morsys förslag om regionala samtal kring Syrien har väckt försiktiga förhoppningar om en fredlig lösning på den blodiga konflikten.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu