Global tillväxt är inte längre realistiskt | Fria.Nu

Fördjupning


Björn Forsberg
Fria Tidningen

Global tillväxt är inte längre realistiskt

I andra delen av argumentserien Tillväxt till varje pris? förklarar Björn Forsberg varför talet om ”återhämtning” ur finanskrisen saknar fast grund.

Återhämtning. Så lyder mantrat för dagen. Det värsta av finanskrisen ligger bakom oss. Om detta är enigheten nu rörande i media och maktkretsar.

Det finns dock en hake. ”Återhämtningen” saknar fast grund. En ny våg av tillväxt och kreditdopad köpfest kräver nämligen energi. Närmare bestämt en rik tillgång på billig sådan. På denna punkt har verkligheten förändrats. Den billiga energins epok är över. Från och med nu kommer energin att bli en allt mer knapp resurs, som ska fördelas i växande konkurrens mellan världens länder. Förklaringen stavas oljetoppen, låt oss strax återkomma till denna.

Men för att förstå det som nu sker måste vi först blicka bakåt.

Under senare år har vi sett skenande energi- och råvarupriser – och en växande huggsexa om återstående globala naturtillgångar. Detta och annat sår återigen tvivel om den ekonomiska tillväxtens långsiktiga möjlighet. Senast det begav sig var på 1970-talet. Om tillväxtens gränser fördes nämligen en livaktig debatt vid 70-talets början.

Men ståndpunkten att det finns en gräns för ekonomins möjlighet att växa med understöd av ändliga naturtillgångar blev snart hopplöst passé. Tolkningsföreträdet hamnade hos ekonomerna, och tillväxtens kritiker sågades på längden och tvären av ett nationalekonomiskt etablissemang. Hemmavid beskrev exempelvis galjonsfigurer som nationalekonomen Marian Radetzki upprymt hur en ödelagd yttre miljö med fördel kan ersättas av ”mänskligt skapat kapital” såsom shoppingpalats.

Argument om tillväxtens gränser hörde hemma i historiens arkiv över felaktiga ekonomiska antaganden, ungefär som den sovjetiska planekonomin. Tillväxtkritik blev synonymt med bakåtsträveri och miljöfanatism.

Debattklimatet fick därför de flesta med tillväxtkritiska synpunkter att gå under jorden.

Och där har de förblivit fram till nu.

Detta är olyckligt. För snabbt skärps nu konturerna av de tillväxtens gränser som framsynta röster varnade för redan vid en tid när rullbandspelaren och transistorradion var sista skriket. Kort sagt har vi förlorat decennier som borde ägnats åt att förbereda samhället inför detta oundvikliga.

En rik tillgång på billig energi. Detta är själva grundstenen för den moderna industriåldern. Snart sagt allt som vi förknippar med materiell välfärd – allt från Ikea-soffgrupper och massbilism till lattebarer och massproducerade tandborstar – står och faller med detta. Ta bort denna förutsättning och industrisamhället blir historia.

Denna billiga flödande energi råkar till nästan helt övervägande del vara fossil – främst i form av olja. Och något som kan ersätta den fossila energin finns inte på radarskärmen.

Men nu går fossileran mot sitt slut. Den globala oljeproduktionen har stått och stampat på samma nivå sedan 2004. Trots en ökad efterfrågan och stigande priser. Detta borde enligt marknadens alla lagar leda till att oljekranarna öppnades upp ännu mer. Problemet är dock detta: Redan att ersätta oljan från dagens snabbt sinande oljefält håller på att bli en övermäktig uppgift. Produktionen från befintliga oljefält minskar nu med en årstakt på nio procent, en radikal uppskrivning från tidigare bedömningar. I spåren av finanskrisen har dessutom mångmiljardinvesteringar på att få fram ny olja frusit inne.

Att då tala om produktionsökningar – vilket politiker och ekonomer fortsatt tar för givet – är en fantasi.

Utvinningen av vanlig råolja peakade redan 2005 (den egentliga oljetoppen). Men i debatten används ofta måttet ”all liquids”, alla flytande bränslen. När man även inkluderar sådant som naturgas omvandlad till flytande form, tjärsand raffinerad till oljeprodukter, samt etanol – som alla sett en enorm boost i spåren av senare års rusande energipriser – så nåddes en peak 2008. (Jämfört med oljan är dessa andra flytande bränslen dock växelpengar i sammanhanget.)

I juli 2008 flödade 85,5 miljoner fat flytande bränslen ut på marknaden. Varje dag. Detta markerar en historisk peak. Men juli 2008 var en märkesmånad även på andra sätt. Oljepriset nådde nu sin hittills högsta nivå – 147 dollar per fat – vilket vida överträffar alla tidigare pristoppar. Dessutom. De amerikanska bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac räddades denna månad genom statligt ingripande, vilket blev ett startskott för finanskrisen.

Dessa sammanfallande händelser är säkert mer än en tillfällighet.

För vad det egentligen som utlöste finanskrisen?

Standardförklaringen handlar om hur giriga banker och börsmäklare tappat fotfästet i en spekulationsbubbla – en orgie av derivat, riskeleminerande försäkringar, och vidareförsäljning av icke-likvida bolåneskulder i så många led att den slutliga ägaren (däribland en rad svenska kommuner) till sist inte hade en susning om vad saken gäller.

Detta är en nog så viktig pusselbit – men ändå bara ett symptom.

För om vi blickar djupare landar vi i oljan.

Från 2004 till början av 2007 steg oljepriset från ca 35 till 70 dollar – en fördubbling. Därefter – håll i er – ytterligare en fördubbling fram till den ödesdigra sommaren 2008.

Historiskt har kraftiga oljepristoppar alltid utlöst recessioner.

I USA ledde nu stigande oljepriser inte bara till dyrare bensin, utan drev även upp livsmedelspriser och mycket annat som indirekt är beroende av olja. Inflationen satte fart. Därmed tvingades även den amerikanska centralbanken att höja räntorna. Resultat? Dyrare bolån. Bland annat. Amerikanska hushåll ansattes nu av kostnadsökningar från alla tänkbara håll. Särskilt sårbara var de hushåll som aldrig borde beviljats bolån i första rummet. Miljoner överbelånade amerikaner som redan levde på marginalen tippades plötsligt över kanten. Med resultat att avbetalningar på miljontals bostadslån och andra krediter frös inne. Och dominobrickorna började falla. Efter ett tag hade utvecklingen nått en kritisk tröskel där även finansmarknaden började svikta. Men först här.

Finanskrisen är alltså i grunden en råvarukris.

Hur blir det då med ”återhämtningen”?

Enstaka länder som Kina och Indien kan nog surfa på en tillväxtvåg ännu ett tag. Men det sker i så fall inom en totalt sett krympande resursram. Global tillväxt är som företeelse död. För ekonomisk tillväxt kräver ständigt ökad tillgång till energi. Så snart den globala ekonomin får upp ångan kommer den obönhörligen att slå i samma energitak som utlöste den kris som vi skulle återhämta oss från. Och som ett brev på posten: galloperande priser på olja och andra råvaror, och i förlängningen kraftiga prisökningar på allt från resor till livsmedel. Vilket utlöser ny nedgång. En nedgång som antagligen blir djupare än den förra.

Här står vi nu. Detta samband är inte särskilt svårt att förstå. Betydligt svårare att begripa är varför våra ledare inte fattar något av detta.

I klartext står vi inför en övergång från ett högenergisamhälle till ett lågenergisamhälle. För det finns inga utsikter att alternativa energilösningar ens avlägset skulle kunna ersätta den fossila energin. Vilket kan översättas till att vi måste offra mycket av det som det moderna välfärdssamhället lärt oss att ta för givet.

Massbilism? Knappast realistiskt i en framtid av kraftigt krympande energitillgångar. Hela haussen kring att upprätthålla massbilismen med andra energilösningar – etanol, biodiesel, plug in-hybrider – är en avancerad politisk humbug, utan stöd i verkligheten. Förbered dig på en framtid där vi reser betydligt mindre, och framförallt med andra transportslag än privat bil och flyg.

Konsumtionssamhället? Samma sak här. Vi kommer att konsumera även i framtiden. Dock drastiskt mindre. I grunden behöver vi förändra hela vårt tänkande kring konsumtion. Från slit-och-släng och konsumtion som nöje – till att konsumera få, varaktiga och mestadels nyttobetonade föremål.

Detta kan även uttryckas som dödsstöten för dagens ekonomiska system.

En ekonomi upphängd vid att vi ständigt måste öka vår konsumtion av sådant som vi redan är överförsedda med har ingen framtid. Den fungerar så länge det finns tillgång till billig energi, och så länge vi inte har slagit i det globala resurstaket. Men inte längre.

Mänsklighetens utmaning kan därför sammanfattas i ett ord. Omställning.

Låt mig vara tydlig på denna punkt. Omställning handlar inte om att lösa energi- och klimatkrisen med ”miljöbilar”, ”klimatkompenserade” flygresor till Thailand – eller med de ”utsläppsfria” motorvägar som frimodigt utlovas av den svenska regeringen. Om att förändra ett eller annat på marginalen, men att annars Tuta-och-köra som vanligt. Nej, omställning är själva motsatsen till nuläget. Där huvudmålet för klimatdebatten blivit att till varje pris undvika att ställa de obekväma frågor om dagens samhällssystem som måste ställas. Ett debattklimat av ”teknikfixar” och marknaden-löser-problemen som jag i min bok ”Tillväxtens sista dagar” betecknar ekomodernism.

Omställning handlar om att erkänna att dagens ekonomiska system inte är lösningen – utan tvärtom själva problemet. Om att det därför inte går att lösa våra problem genom att reformera detta system. Om att en hållbar framtid står och faller med att vi utvecklar en annan ekonomi, andra former att organisera samhället.

Tyvärr kan vi nog glömma att dagens politiska etablissemang träder fram och visar ledarskap inför denna historiska utmaning. Våra ledande politiker – hela vägen från kommunerna till den internationella toppolitiken – identifierar sig fullt ut med rådande system, och är istället en del av problemet.

Inom miljöpolitiken är avståndet mellan ord och handling större än någonsin. Vår egen regering levererar storslagna floskler om klimatfrågans angelägenhet – och reser världen över i en champagneskålande parad av bombastiska självförhärligande utspel – men gör i handling allt för att förvärra klimathotet.

För den som inte tidigare gett upp hoppet om det politiska etablissemanget är Köpenhamnsmötet det ultimata beviset på ett havererat ledarskap.

Ingen har uttryckt politikens kapitulation bättre än Andreas Carlgren. I ett utspel om relationen mellan trafik och klimatförändringar några dagar före Köpenhamnsmötet angav Carlgren viljeriktning:

”Jag tror att trafiken måste öka. Jag tycker att det är bra om biltrafiken ökar!”

Detta sagt med anledning av den växande biltrafiken i allmänhet. Och särskilt hänvisandes till regeringens egna insatser för att stärka trenden (Förbifart Stockholm, den nya ringleden runt Umeå och andra huvudlösa projekt utan framtid).

Sådana ställningstaganden väcker en rad frågor. En given första fråga är varför vi överhuvudtaget har miljöminstrar. En annan fråga är om vi i själva verket har hamnat i en surrealistisk parallellvärld – där sanning blir dikt och det absurda upphöjs till fakta. Kanske är miljöministern en besökande Freddy Krueger, materialiserad ur en ond dröm?

Men låt oss återgå till ämnet. Omställningen kommer av skäl givna av bland annat citatet ovan att drivas underifrån. Av vanliga människor.

Konkret handlar det om att krympa våra ekonomiska arrangemang. Om att föra ekonomin närmare oss själva. Där mycket av den produktion av livsmedel och andra förnödenheter som nu sker i global skala i framtiden istället sker lokalt. Kort sagt handlar omställningen om att anpassa samhället till en krympande energi- och resursram. Och till insikten att det enda hållbara sättet att möta klimatkrisen är att överge hela tillväxtmodellen.

Men mer än så. För ytterst landar vi i frågan hur vi ser på tillvaron. Övergången till ett lågenergisamhälle måste inte vara liktydig med uppoffring, försakelse, lidande. Hur vi påverkas mentalt styrs helt av vår förväntningskarta. Om vi fortsätter att hänga upp hela vår självbild vid konsumtionssamhället, eller vid karriärvägar utan framtid, kommer förändringen att bli djupt traumatisk. Och endast ske som en tvingande eftergift till yttre krafter.

Just därför behöver vi vända på perspektivet. En omfattande forskning visar att tillväxtsamhället inte gjort oss lyckligare – i varje fall inte under de senaste 30 åren. Tvärtom. För samtidigt som vårt konsumtionsutrymme vuxit ansätts vi även av ökad stress, utbrändhet, orimliga krav på prestation, nåbarhet och ”flexibilitet” – och en andefattig tillvaro där vårt konsumtionsraseri blivit substitut för mer berikande livsvärden.

Därför gäller den centrala frågan inte vad omställningen berövar oss. Utan hur den kan berika våra liv. För genom att tagga ner vår fixering vid konsumtion och prestation ges vi ökat utrymme för umgänge, fritid, och ett liv i harmoni med vår omgivande miljö.

En verklig win win-situation.

Fakta: 

Björn Forsberg är gästredaktör för argumentserien TIllväxt till varje pris? Själv är han statsvetare och omställningsforskare, bosatt i Vindeln och Umeå. Sedan 1993 har Forsberg forskat om lokal omställning för hållbar utveckling – och med kritiskt fokus på dagens tillväxtpolitik. Är även författare till boken Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder (Ruin förlag), och arbetar nu med uppföljaren till denna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Internet nära oss

Det ter sig svindlande, ändå helt naturligt. Vi kopplar in en sladd i väggen och på några sekunder hämtar vi en hemsida från en serverhall i USA, inleder en chattkonversation med vän i Australien och beställer en t-shirt från en butik i Tokyo. Vi hinner inte dricka första koppen kaffe på morgonen innan datorn har skickat små meddelanden ett par varv runt jordklotet utan att vi har behövt röra oss längre än ett par meter i lägenheten. Men sällan ställer vi oss frågan hur denna blixtsnabba infrastruktur egentligen fungerar, inte heller på vems villkor den tar oss till näts med en svindlande hastighet. Vem är det egentligen som bestämmer över en infrastruktur som utan att blinka hoppar mellan länder; ja till och med mellan kontinenter och ibland upp genom en satellit i rymden och ned igen?

Fria Tidningen

Freedom box

Freedom box-projektets mål är att låta användare återta kontrollen över internet från stater, företag och leverantörer. Genom att samla existerande teknik i ett lättanvänt och billigt format ska detta bli verklighet.

Fria Tidningen

Argument denna vecka

Detta är grand finale för serien om fri programvara i Fria Tidningen. I alla fall för den här gången. Min förhoppning är att alla vid något tillfälle under seriens gång har hittat någonting relaterat till fri programvara som är intressant. Jag hoppas också att programtipsen har varit intressanta och användbara.

Fria Tidningen

Nördfeministisk kraftsamling

På internet, liksom utanför, finns det grupper som samlar tjejer och jämlikhetskämpar med liknande intressen. Ur ett fri programvaruperspektiv vill jag lyfta fram några stycken, för att visa att de finns och verkar för en friare och mer jämställd fri programvaruvärld.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu