Text 1:

'Alla föräldrar borde ha demonstrerat på tingsrättens trappa'

Annkatrin Meyerson följde flera av de rättegångar som hölls efter kravallerna och trodde inte sina ögon. Sedan började hon läsa juridik och såg att det fanns problem i hela rättsväsendet.

- Det som var så chockerande var ju att domstolen litade helt på polisen. Jag hade ingen erfarenhet från rättegångar men jag såg tidigt att det pågick ett spel som inte var bra. Det finns inga oberoende parter i en rättegång för advokaterna är beroende av domstolen för att få jobb, domarna lyssnar på åklagarna och åklagarna sitter i knät på polisen, säger hon.

Annkatrin Meyerson har en son som var 17 år vid tiden för EU-toppmötet. Han deltog på ett fredligt sätt i protesterna, men blev förbannad på hur polisen betedde sig. Vid ett tillfälle råkade han befinna sig i en grupp som ringades in av polisen och bussades till Kviberg, och på fredagen deltog han i mötet på Järntorget som också inringades av polisen. Sedan hade han förvandlats från en glad hippie till en riktigt arg anarkist, säger Meyerson.

Efter EU-toppmötet hölls många små demonstrationer mot bland annat polisvåld. Där träffade Meyerson mammor till barn som hade blivit gripna och hon gick med i ett föräldranätverk trots att hennes egen son inte hade gripits. Det var efter det hon började intressera sig för hur rättegångarna gick till.

- Jag minns särskilt en kille som blev dömd för att ha spottat på en polis. Då var det två poliser som vittnade som kom ihåg precis samma sak och hade glömt precis samma sak. Det är ju pinsamt. Det är inget bevis för att de ljuger men det är ju ett helt värdelöst vittnesmål skulle jag tycka. Men domaren tyckte att det var solklart, säger hon.

Det var många familjer som mådde dåligt under rättegångarna, men det var ändå inte så många som ville ha kontakt med föräldranätverket. De flesta såg det som en privatsak.

- Det var synd, för egentligen borde ju alla föräldrar ha stått på tingsrättens trappa och demonstrerat mot de här förfärliga rättegångarna, säger Meyerson.

För tre år sedan började hon utbilda sig till jurist. Sedan dess har hon fått mycket av det hon tyckte var sjukt bekräftat. Som att polisernas vittnesmål väger mycket tyngre än andra människors.

En polis som föreläste på utbildningen en gång berättade att Sverige är ett av de demokratiska länder där polisen har störst makt. I många andra länder finns till exempel en rannsakningsdomare som sköter förhören med de misstänkta. Här gör polisen nästan allt, och åklagaren bara en liten bit.

- Jag gick fram till honom efteråt och frågade vad han tyckte om det. 'Ja, det gäller ju att man litar på aktörerna', sa han bara. Egentligen skulle man ju kunna tillsätta en utredning som nagelfar varenda utredning efter kravallerna för det var inte bara i Maarten Bloks fall (se artikeln här intill) som det fanns konstigheter, säger Meyerson.

När Justitiekanslern i våras gick ut och sa att det finns ett problem med att poliser ljuger höll Meyerson på att trilla av stolen.

- Jag tror att mycket av detta bottnar i kravalldomarna. Jag tror att många vet hur rättegångarna har gått till men de vågar inte ta i det för då rämnar hela skiten. De vill rätta till de här problemen men de hänvisar till andra domar när de talar om det, säger Meyerson.

Hon tycker att det fortfarande finns ett behov av en grundlig genomgång av allt som hände. Den statliga Göteborgskommittén utredde till exempel inte händelserna vid Vasaplatsen där polisen skottskadade två personer.

Text 2:

'Det är de mjuka frågorna som måste lyftas fram'

Han var insatschef under Bush besök och EU-toppmötet. Han övertog befälet över insatsen på Avenyn när det började brinna och hade sedan ansvaret hela kvällen. Nu har han fått polisen att lägga ifrån sig sköldarna.

EU-toppmötet blev en kris för polisen. Inte bara för enskilda polismän och -kvinnor utan för hela organisationen. Trots alla sköldar, hundar och batonger lyckades man inte stävja upploppen. Hans Lippens, chef för piketpolisen i Göteborg mellan 1997 och 2004, menar att polisens uppträdande snarare förvärrade situationen.

- Kommer vi på led med sköldar framför oss så är det samma sak som att säga: kasta sten på oss. Likadant är det med hundar. Därför ska vi varken ha sköldar eller hundar längre, säger han.

Rikspolisstyrelsen startade 2003 det så kallade taktikprojektet som en direkt följd av händelserna i Göteborg två år tidigare. Hans Lippens som hade varit kritisk mot polisens arbete i flera utvärderingar och utredningar blev en av de ansvariga.

Taktikprojektet är polisens största utbildningsinsats någonsin.

1 200 poliser har fått minst 20 dagars utbildning i konflikthantering, gruppdynamik, globalisering och omvärldsanalys. En av de viktigare insikterna är att inte bara demonstranter och fotbollshulliganer påverkas av gruppdynamiken.

- Polisen är också en grupp människor. Jag har själv stått mitt emot ett gäng Black Army-medlemmar som skriker och höjer nävarna och jag vet hur lätt det är att börja känna på batongen då. Och om en polis börjar slå med batong så följer lätt andra efter, säger Lippens.

I stora drag går polisens nya taktik ut på att lära sig mer om dem som de möter, föra en löpande dialog och undvika konfrontation. Lippens tar förra årets nedläggningar av vårdcentraler i flera förorter som exempel:

- Klart som sjutton att folk protesterade! Vid ett tillfälle ockuperade de en lokal, och då valde vi att inte lyfta ut dem. Många tyckte att vi skulle ingripa, men varför ska vi det? Det här är ett demokratiskt samhälle och om folk väljer att protestera så här i tre dagar så låt dem göra det då. Låt politikerna stå till svars istället för att ringa efter polisen varje gång.

Om polisen istället hade tvingat ut ockupanterna så hade konflikten bara blivit värre, menar Lippens.

- När det väl brakar loss finns det ingen polis i världen som kan stoppa det. Vi kan aldrig stoppa bråk, men däremot kanske se till att det inte eskalerar, säger han.

Den ståndpunkten är inget som Hans Lippens har kommit fram till själv, utan polisen har tagit hjälp av forskningen för att förstå bland annat hur grupper fungerar och konflikter kan lösas. Bland annat har forskare vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Göteborgs universitet varit delaktig och skrivit två hela avsnitt i polisens nya utbildningsmaterial.

De nya polisbussar som nyss har börjat synas på gatorna är också en del av den nya taktiken. Det är en poäng med att man kan se in i dem och se vad de där inne gör. Polisen framstår på så sätt inte som onödigt hotfull.

Hans Lippens är nöjd med att Bush besök och EU-toppmötet kunde genomföras utan störningar 2001. Polisen gjorde över 200 eskorter, och demonstrationer med mellan 20 000 och 30 000 deltagare kunde genomföras utan problem. Men han är samtidigt självkritisk:

- Hvitfeldtska var väl inte någon guldstjärna i svensk polishistoria. Och insatsen mot Schillerska gymnasiet använder vi oss av som ett exempel på hur man inte ska uppföra sig när vi har etikdiskussioner inom utbildningen. Det är ju så att många av de kränkande uttalanden som vi anklagas för att ha sagt där, blev ju sagda. Att man inte har kunnat klarlägga vem som sade vad är ju en annan sak, säger han.

Text 3:

Anmälda poliser förhördes aldrig

Efter en uppmärksammad kravallrättegång anmäldes två poliser för att ha ljugit i domstolen. En internutredning inleddes - men fallet lades ner utan att poliserna ens hade förhörts.

Hösten 2004 friades holländaren Maarten Blok i tingsrätten från misstankar om att ha misshandlat en polis vid avspärrningen av Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni 2001.

Fallet blev uppmärksammat eftersom mycket tydde på att två polismän levererade en uppdiktad historia i rättssalen. Blok själv och hans advokat Stig Centerwall hävdar att hela utredningen har varit ett falsarium, och de anmälde efter rättegången de inblandade poliserna till Justitieombudsmannen, JO.

GFT har gått igenom polisens internutredning som gjordes efter JO-anmälningen och kan avslöja att fallet lades ner utan att de poliser som anklagades för att ha ljugit ens förhördes. Internutredarna har nöjt sig med att skriva ut vad poliserna sa under rättegången.

- Va? Då har de ju inte gjort särskilt mycket, säger Stig Centerwall, som nu funderar på att göra en ny anmälan eftersom han inte tycker att den första verkar ha tagits på allvar.

I vintras kom Centerwall ut med en bok om fallet Maarten Blok, där han driver tesen att Blok har utsatts för en poliskonspiration. I Nederländerna har det gjorts både en bok och en film om Bloks kamp mot den svenska rättvisan.

Två poliser hävdade under rättegången att Blok hade slagit en av dem med en påk uppe på en av de containrar som användes i avspärrningen av Hvitfeldtska gymnasiet. Försvaret fick dock i sista stund tag i en privat filmupptagning som visar att de två polismännen utsattes för en kraftig attack från en annan man på containrarna vid ungefär den tidpunkt som de hävdar att de blev angripna av Blok.

Polismännen menade först att det inte var de som syntes på filmen, men när det blev uppenbart att det inte stämde övergick de till att hävda att de måste ha blivit utsatta för två attacker och att de hade glömt den som var fångad på film.

Deras historia problematiserades ytterligare av att de bar sköldar vid det filmade överfallet, medan de hade sagt att de inte bar sköldar när de blev överfallna av Blok. Den ena polismannens slutliga version blev att han i tur och ordning under den stökiga kvällen: gått upp på containrarna utan sköld; gått ner och hämtat sköld och gått upp igen; blivit attackerad av mannen på filmen, som han inte minns; gått ner och lämnat sin sköld och gått upp igen utan sköld efter attacken; blivit angripen med en påk av Maarten Blok.

Åtalet föll platt till marken. Åklagaren brydde sig inte ens om att yrka på någon straffpåföljd utan överlät åt rätten att göra en bedömning. Svaret kom efter en halvtimme: omständigheterna var för oklara för att Blok skulle kunna dömas.

Däremot drog inte rätten slutsatsen att polismännen ljög, vilket irriterar Stig Centerwall.

- Det är helt uppenbart att de gjorde det, säger han.

Lika irriterad är han på Monica Miner, chefsåklagare vid åklagarenheten för polismål i Malmö. Det var hon som beslutade att lägga ner internutredningen.

- Jag fick uppfattningen att det inte finns något stöd för Centerwalls hypotes att det skulle vara en konspiration, säger Mimer.

Mer kommer hon i dag inte ihåg om hur hon resonerade, men hon skriver i sitt beslut om att inte gå vidare med utredningen, att det inte finns anledning att ifrågasätta polisernas berättelse.

- Hon förutsätter, precis som domstolarna gör, att poliser alltid talar sanning. Och då är det ju svårt att komma till någon annan slutsats, säger Centerwall.

Text 4:

'Det är något speciellt med de här målen'

Stig Centerwall har försvarat ett tjugotal demonstranter i rätten efter kravallerna. Många av dem dömdes till hårda straff och han tycker att allt borde göras om från början.

- Polis, åklagare och domare tappade fattningen. Det får inte rättvisan göra, säger han.

Frågan om domarna efter kravallerna var politiska eller inte har debatterats flitigt. Författaren Erik Wijk har visat att de dömda bestraffades mer än 10 gånger hårdare än tidigare upploppsdömda. Andra menar att kravallerna var en exceptionellt allvarlig händelse och att det därför är juridiskt riktigt att döma de som deltog i upploppet hårdare.

Stig Centerwall tycker inte att man kan resonera så.

- Var och en ska ju dömas efter vad den har gjort och inte efter vad omgivningen har gjort. Jag anser inte att det ska vara en så oerhörd skillnad mellan dessa och fotbollshulliganer, säger han.

Är det inte ett allvarligare brott att sabotera ett möte?

- Brottet som sådant ska ju straffas , men du ska ju inte dömas hårdare om du mördar Anna Lindh än om du mördar mig. Just att det var EU-toppmötet man ville sabotera gjorde ju att domarna blev så hårda.

Polisens kommenderingschef Håkan Jaldung friades ju i rätten. Tror du på att han inte gav någon order om att alla på Hvitfeldtska gymnasiet skulle gripas?

- Det är ju helt klart att han gjorde. Varenda polis hade ju en order om det. Alla som hoppade över containrarna skulle gripas, annars hade man ju kunnat låta dem gå.

Det var självklart felaktigt att ge en sådan order och därför vill ingen ta ansvar för det. Det är fegt.

Kan det inte ha varit ett missförstånd mellan polisen och åklagarna?

- Det var inget som helst missförstånd, det råder ingen tvekan om det. Varför reagerade inte Jaldung annars när alla greps? Varför ställde inte åklagarna några frågor?

Skulle du ha kunnat försvara Jaldung?

- Han sa i en debatt att han aldrig skulle välja mig som advokat, men då kunde jag kontra med att jag inte skulle ha ställt upp. Det finns gränser. Jag tycker att han gjorde fel. Totalt fel.

Tycker du inte att några av de som du försvarade gjorde fel också?

- Det är något speciellt med de här målen. Man beskyllde ju alla jävla ungdomar som fanns i Göteborg för att vara ligister och gangsters och det blev ju politiskt alltihop.

Men trodde du inte att en del av dem var skyldiga?

- Nej, om du säger till mig att du är oskyldig är det min arbetshypotes. Om jag skulle bli övertygad om motsatsen så är det min skyldighet att hoppa av. Och det hände inte i något av de här fallen.

Om du skulle sammanfatta alltihop, vad skulle du säga då?

- De som löpte amok fick polis, åklagare och domare att tappa fattningen, och det får inte rättvisan göra. Även många journalister tappade fattningen; det var ingen måtta på överdrifterna. Det är självklart att de som begår brott ska straffas, men efter de lagar vi har.