För ett år sedan behandlade EU-parlamentet en motion om privatisering av vatten. Motionen löd som följer:

'Europaparlamentet konstaterar att marknadsöppningen för företagen inom nätverkssektorn har medfört stora fördelar för konsumenterna och näringslivet: ökad kokurrens, fler valmöjligheter, ökad teknologisk innovation och lägre priser. Parlamentet gläds åt förslagen om att fullfölja liberaliseringen och öppnandet av marknaderna inom andra sektorer, bl a vattenförsörjning och posttjänster.' (Märk väl att vatten betraktas som vilken vara som helst).

Starkt i strid med en stor del av EU-parlamentarikernas syn på vatten står den skildring av vattenproblematiken som den indiska författarinnan Vandana Shiva (l993 års mottagare av Right livelihood award, 'lilla nobelpriset') ger i sin bok Krig om vattnet. Plundring och profit.

I inledningen till sin bok berättar hon följande: 'Sammandrabbningar mellan vattenkulturer utspelar sig överallt, i alla samhällen. När jag nyligen reste till Rajastans huvudstad Jaipur i västra Indien för att delta i en offentlig hearing om torka och hungersnöd upplevde jag konflikten mellan olika vattenkulturer. På tåget från Delhi till Jaipur serverades buteljerat vatten, i detta fall Aquafina som är Pepsis vattenmärke.

På gatorna i Jaipur rådde en annan vattenkultur. Mitt i den värsta torkan hade människor slagit upp små stånd med halmtak. jal mandirs, för att ur lerkärl ge de törstiga vatten att dricka gratis. Jal mandirs hör till en gammal indisk tradition med vattenstånd för gratis utskänkning av vatten på allmänna platser.

Två vattenkulturer stod alltså mot varandra: en kultur för vilken vattnet är heligt och en plikt mot livet att tillhandahålla och en annan för vilken vattnet är en vara som ett företag äger och kontrollerar handeln med som en grundläggande företagsrättighet.

Varuomvandlingskulturen ligger i fejd med andra kulturer som anser att vatten är en gemensam resurs som man får och ger som en gåva'.

Hon menar att vatten är en gemensam egendom eftersom den utgör den ekologiska basen för allt liv och eftersom det, för att förbli en hållbar resurs som alla har tillgång till, är beroende av samverkan mellan lokalsamhällets medlemmar. Vatten har blivit en stor affär för globala företag som ser gränslösa marknader öppna sig genom en växande efterfrågan på vatten i takt med vattenbrist.

De två största aktörerna inom vattenbranschen är de franska företagen Vivendi Environment och Suez Lyonnaise des Eaux, som täcker 120 länder med sina imperier. Redan 1966 omsatte dessa båda företag tillsammans cirka tjugo miljarder dollar genom sin vattenförsäljning.

Denna exploatering och handel med vatten står helt klart i strid med de mänskliga rättigheterna.

Den kanske mest kända historien om vattenföretagens girighet kommer från Bolivia. Världsbanken rekommenderade l999 en privatisering av staden Cochabambas kommunala vattenverk. Samma år införde den bolivianska staten en lagstiftning som gjorde slut på den kommunala driften av vatten och öppnade för privatisering. I en stad där minimilönen är lägre än hundra dollar i månaden steg vattenräkningen till tjugo dollar per månad.

Allt oftare är privatisering av vattnet ett villkor för att fattiga länder ska beviljas lån från Världsbanken. I Sydafrika ledde det till en koleraepidemi med en kvarts miljon sjuka och flera hundra dödsfall, därför att människor inte hade råd att köpa vatten.

Vandana Shiva säger bland annat: 'Eftersom vatten innebär liv är det ett brott mot mänskligheten att berika sig på det.'

För den som läser Vandana Shivas bok måste det bli en tvingande plikt att anse att vattnet aldrig får privatiseras utan att det är folkets gemensamma egendom.

Men vattnet och vattentillgångarna måste inte enbart skyddas från giriga exploatörer. Det måste också skyddas från människans kortsiktiga ingrepp i naturen som därmed hotar inte bara vattnet utan också livsbetingelserna för allt levande inklusive människan.

Inte minst den vansinniga exploateringen av Hallandsåsen visar att människan ingenting lärt.

En vän, före detta skogstjänsteman, förtydligar detta: om jag i ett mini-ekosystem inte kan undgå att se orsak och verkan, hur känsliga är då inte de globala systemen? Ett förlorat system är förlorat för all framtid. Oavsett slättland, skogsmark, berg eller kulturbygd är vattnet i ständig rörelse, men befinner sig ändå i balans som i ett kommunicerande kärl.

Därför är vi som civiliserade varelser skyldiga att på alla sätt motverka att marknaden ska styra det mest livsavgörande system vi har.

Eftersom jag här delvis recenserar en bok som alla måste läsa kan jag inte komma bort från tanken att våra regerings-, riksdags- och EU-parlamentsledamöter läser och tillägnar sig kunskaper i alltför liten utsträckning för att kunna fatta de rätta besluten.