Georg stryker nervöst med handen över bordsduken.

- Jag vet inte vad vi ska göra nu, säger han. Det känns för jävligt.

Han berättar att han alltid har trott att han och hans familj skulle få stanna i Sverige. De kunde annars ha gett upp många gånger under de sju år som de har varit här: när de fick avslag på sin första asylansökan, eller när Utlänningsnämnden avslog deras överklagande. Eller när deras advokat lämnade dem i sticket och utnyttjade dem ekonomiskt.

De har inte gett upp än, men i slutet av januari avslog Utlänningsnämnden för andra gången deras överklagande av Migrationsverkets beslut, och nu har Georg börjat tvivla.

- Vad skulle du göra? Tycker du att vi ska gömma oss och kämpa vidare? frågar han.

Fast egentligen är det ingen fråga, för han vet att det inte finns något alternativ.

- Vår pojke har levt mer än halva sitt liv här, för det här har dragit ut så på tiden, säger han.

- Han är som en svensk pojke, säger Sofiya. Svenska är det enda språk han talar flytande.

Sofiya är judinna, Georg är är kristen. Den nazistiska halvmilitära grupperingen UNA-UNSO trakasserade dem i Ukraina för att de ingått ett blandäktenskap. En dag kom de till bokhandeln som Sofiya arbetade i och försökte tvinga henne att sälja rasistisk litteratur. När hon vägrade misshandlade de henne. Hon polisanmälde händelsen men uppmanades då av polisen att acceptera böckerna som UNA-UNSO hade kommit med. Även Georg blev misshandlad av den

nazistiska gruppen. Sedan brändes deras sommarstuga ner.

Familjen flydde från det lilla samhälle i Donetskområdet där de bodde, till Sofiyas mor utanför huvudstaden Kiev. De trodde att de kunde vara trygga där; antisemitismen är mer utbredd på landsbygden. Men en dag trängde sig flera män in i Georgs bil i centrala Kiev. De misshandlade honom och gjorde klart för honom att han inte kunde fly från dem. Han polisanmälde saken men gärningsmännen hittades aldrig.

Jane Rosenberg från Judiska församlingen i Göteborg har träffat många judar som flytt från gamla sovjetstater. Hon säger att det aldrig leder någonvart när judar polisanmäler trakasserier i Ukraina.

- När de går till polisen för att få hjälp får de bara höra 'Dra åt skogen din jävla jude'. De får inte det rättsskydd och den läkarvård de har rätt till. De kan bli utan mediciner och läkarvård. Barnen blir trakasserade i skolan, de vuxna på jobbet. De är tredje klassens medborgare helt enkelt, säger hon.

Sonen Viktor var sex år gammal när han kom till Sverige och Göteborg. Han led då av nervösa ryckningar, tics. I Ukraina hade han sett sin far bli misshandlad av polisen. Han hade sett sin mors vanställda ansikte efter att hon hade blivit misshandlad av nazister. Och han hade själv blivit utsatt för ett kidnappningsförsök på dagis.

I Sverige började han må bättre, men när chanserna att få stanna här blev små började hans psykiska hälsa vackla.

- Det är framför allt pojken vi kämpar för nu, säger Georg. Han kan lite ryska men ingen ukrainska. Och nu vill den nya regeringen där att all undervisning ska ske på ukrainska.

I ett läkarintyg som lämnades in tillsammans med familjens asylsökan står att Viktors psykiska hälsa antagligen skulle påverkas mycket negativt om han tvingades återvända till Ukraina. Ändå skriver Migrationsverket i sitt avslag att Viktor bara skulle påverkas tillfälligt av en flytt. 'Migrationsverket bedömer att Viktor i sin psykosociala utveckling inte kan antas ta någon bestående skada av att tillsammans med sina föräldrar flytta tillbaka till sitt hemland.'

- De litar inte på vad läkarna skriver, säger Georg. De säger att judiska läkare skriver vad som helst för att hjälpa andra judar, och när vi söker upp andra läkare säger de att privatläkare kan skriva vad man vill om man bara betalar. Men vi har inte mutat någon.

Sofiya håller armarna krampaktigt över bröstet.

- Vi kan inte återvända dit. Vi har ingen lägenhet där, och jag har inget pass. Och polisen kommer fortfarande till min mor och frågar efter oss. De ser oss väl som sina fiender sedan vi flydde, säger hon.

Före jul ordnade Judiska församlingen i Göteborg en demonstration mot att judiska familjer avvisas slentrianmässigt till gamla sovjetstater.

- Det spelar ingen roll att de svenska myndigheterna säger att antisemitism inte sanktioneras av respektive republik, säger Jane Rosenberg. De vet absolut ingenting om hur judar har det i de här länderna.

Nu lämnar Georg, Sofiya och Viktor den lägenhet i södra Göteborg som de har bott i sedan i september. Men inte för att återvända till Ukraina, utan för att gömma sig hos vänner.

- Om vi inte hade fått många vänner här i Göteborg hade vi aldrig klarat oss så här länge, säger Georg.

Sofiya, Georg och Viktor heter egentligen något annat.