Till Damaskus rör sig mellan dröm, fantasi och verklighet, och för att kunna gestalta detta använder man en enkel men kongenial scenlösning. Små teatermodeller står uppställda vid sidan av scenen, dekorerade med dinglande plastskelett och dödskallar. En kamera på räls projicerar modellerna, de olika stationerna, på ett vitt fondtyg. De fyra skåde-spelarna, som alla tillhör familjen Stenshäll, sköter kameran som om de regisserade sitt eget sceniska liv och/eller ställer sig utanför och observerar det.

Pontus Stenshäll gör huvudrollen som den fördömde författaren, plågad av skuldkänslor för att ha lämnat hustru och barn. Han slår följe med Damen i Lotta Stenshälls gestalt. Joakim Stenshäll pendlar mellan Läkaren, gift med Damen; den lärde Tiggaren; Den gamle, som i fläckig pyjamas hasar omkring med sin rullator och har fullt sjå med att hala in stomipåsen när han gör sorti genom att lägga sig i den mångfunktionella kistan. Therese S förkroppsligar läkarens Syster; Damens häxliknande mor samt dåren Caesar fången i Läkarens trädgård. Skådespelarna har alla ett brett register och agerar med stor inlevelse- och utlevelseförmåga. Den enda invändningen är att diktionen haltar ibland.

Boonstra tacklar texten genom illusionsbrytande avbrott i Brechts anda som till exempel barnsliga lekar med buttericks-

rekvisita, eller att en av skådespelarna kliver ur sin roll. När Den okände brottas med sina demoner kommer plötsligt repliker på engelska som för tankarna till ett USA som lider av förföljelsemani och storhetsfantasier. Scenerna mellan den groteska läkaren och hans syster med sina idiotiska charader och norgevitsar bidrar ytterligare till distanseringen. Ibland går överdriften lite för långt och förlorar därmed sin effektivitet. Men på det hela taget är det ett väl fungerande och roligt grepp. Även om jag efter pjäsens slut blev tvungen att fråga regissören om vad föreställningens sista replik egentligen var, kan jag bara instämma i välsignelsen som tycks avsluta alla Moments uppsättningar: 'May God bless Gubbängen'.