Alla ville vara med när kvinnokampen skulle återerövra Stadsteatern efter den stora 70-talssuccén med Susanne Ostens och Margareta Garpes pjäs Jösses Flickor. Många i publiken sjöng med i Gunnar Edanders välkända kampsånger. För dem som hade glömt eller inte kunde texten fanns påpassligt en lapp på varje publikplats med raderna till Befrielsen är nära.

Föreställningen inleds med att huvudpersonen Mari-Linn dyker upp som en sagofé i Sofia Ledarps gestalt iklädd en röd balklänning och med diadem i håret. Hon vill presentera en saga för oss, sin livshistoria. I första akten, som är en förkortning av Jösses Flickor i Malin Axelssons bearbetning, går Mari-Linn tyst runt, lyssnar och lär från de feministiska föregångarna.

Jösses Flickor utspelar sig mellan 1924 och 1974. Osten och Garpe, som var medlemmar i den radikala Grupp 8, fångade 70-talets framväxande kvinnorörelse samtidigt som de berättade om de feministiska pionjärernas arbete allt ifrån rösträttskampen. Inspiration till pjäsen hade hämtats från Fogelstadsgruppen, en samling kvinnor som 1925 startade en medborgarskola där kvinnor ur olika samhällsklasser och bakgrunder kunde träffas. I kvinnoföreningen Jösses Flickor diskuterar och arbetar liberaler, socialdemokrater, kommunister och partilösa tillsammans för legala preventivmedel, rätten till barnomsorg, barnbidrag, aborträtt, ekonomisk jämlikhet och rätten till arbete. Första akten avslutas med att de nu ålderstigna pionjärerna sitter lomhörda på hemmet och är stötta över att Grupp 8 kallar dem för 'reformistiska kafferepstanter'.

Den nyskrivna texten Stålflikkan, som ligger till grund för andra och tredje akten, börjar 1993. Mari-Linn, som är barnbarn till journalisten Harriet som en gång var med och startade Jösses Flickor, tar studenten. Hon ställer frågan: 'Kan man göra vad som helst med sitt liv?' Med befrielsen skulle självkänslan komma. Kvinnor skulle kunna forma sina liv efter egna val. Efter revivalstämningen i första akten ger andra och tredje akten en känsla av en avslagen efterfest.

Mari-Linn är vilsen. Alla förväntar sig olika saker av henne. Omvärldens motsägelsefulla budskap förvirrar henne. Kollektivet finns inte länge, hon växer upp i individualismens och marknadsekonomins tidevarv. Madonnas Respect yourself och Spice Girls girlpower översköljer hennes medvetande, samtidigt som könsord som hora och fitta kastas emot henne. Samtidigt är den feministiska medvetenheten större än någonsin. Mari-Linn går med i aktionsgruppen Jösses fittor, vars namn är ett försök att reclaima ordet fitta. Gruppen består av en mängd olika feministiska agendor som har svårt att enas om någonting. Mari-Linn försöker hitta sin plats och brottas med den saga hon har hamnat i. Det finns inga färdiga svar eller metoder för hur hon ska förändra världen.

Axelsson leker med metateatrala effekter som skapar en distans till pjäsen. Manuset till Mari-Linns liv är en massa lösblad som ibland flyger omkring.

Vi tilldelas alla ett livsmanus som vi förväntas följa. Men det gäller att skriva om det, omdefiniera sig själv och världen omkring sig och berätta sin egen historia utan att stänga in sig i en mall. En träffande scen är när den marginaliserade invandrade städerskan som har varit upptagen med trappstädning plötsligt tar plats i mitten av scenen, slänger städrocken och frågar varför hon har så få repliker. Hon vägrar att vara birollsfigur.

Trots att Axelssons och Löfgrens föreställning innehåller genomgående fina skådespelarprestationer och stundtals både är rolig och intelligent blir Stålflikkan ändå en ganska ytlig redovisning utan fördjupning. Texten, som är i längsta laget, saknar fokus och många av karaktärerna är skissartade schabloner. Stålflikkan skildrar en splittrad värld och en splittrad kvinnorörelse, men tyvärr blir resultatet spretigt. Till sist infinner sig en känsla av frustration och irritation. Som ett eko från förlagan går textraderna 'Jag vill, jag kan, jag törs' från Befrielsen är nära som en röd tråd och ledmotiv genom föreställningen. Håller kvinnor fortfarande på att älta om vi kan och törs? Det borde vara en självklarhet vid det här laget. Förhoppningsvis har feminismen i Sverige kommit längre än så.