Ett litet frö till en djupare debatt om scenkonsten | Fria.Nu
Stockholms Fria

Ett litet frö till en djupare debatt om scenkonsten

Är det rätt att skattemedel finansierar projekt som görs för att dra mycket folk? Ska politikerna över huvud taget lägga sig i? Visionerna och avsaknaden av desamma inom scenkonsten diskuterades på ett seminarium förra veckan. Vi var på plats.

I förra veckan arrangerade tidskriften Visslingar & Rop med stöd av Framtidens Kultur ett seminarium med rubriken Teaterfabriken på Kulturhuset, i syfte att hitta nya vägar och visioner samt synliggöra maktstrukturer. Seminariet skulle presentera ett nytt sätt att betrakta offentligt subventionerad teater och ur ett kritiskt perspektiv granska och diskutera behovet av enorma teaterfabriker istället för flexibla enheter.

Under ledning av Karin Helander, professor i teatervetenskap, försökte en panel bestående av Leif Zern, teaterkritiker, Linda Zachrisson, sakkunnig hos kultur- och utbildningsministern, Kerstin Alnebratt, styrelseordförande för Göteborgs stadsteater och Barbro Smeds, dramatiker, ge sin syn på dessa frågor.

Som underlag till seminariet hade Danjel Andersson, redaktör för V&R, sammanställt en faktabas grundad på Kulturrådets statistik över fördelningen av bidragen. De sammanlagda kostnaderna för scenkonsten 2003 var 2,96 miljarder, varav institutionerna står för mer än 90 procent. Sju institutioner - Dramaten, Operan, Riksteatern, Stockholms stadsteater, Göteborgsoperan, Malmö Musikteater och Göteborgs stadsteater - får 65 procent av de statliga medlen. De övriga 134 teatrarna får dela på resten.

De flesta i både panel och publik poängterade vikten av att behålla institutionerna för att de representerar en viss typ av kunskap. De möjliggör en hög kvalitet tack vara ett långsiktigt samarbete mellan scenartister, regissörer, scenografer och tekniker. En institution kan hålla liv i hantverkskunnandet. Fler efterlyste dock en flexiblare produktionsapparat och att pengarna inte skulle vara så hårt uppbundna.

Kerstin Alnebratt, styrelseledamot i Göteborgs stadsteater, påpekade att de offentliga medlen uteslutande går till de fasta kostnaderna. De enda intäkterna som en institution kan ha fritt spelrum med är biljettintäkterna.

Stefan Johansson, chefsdramaturg på Operan, ville byta ut ordet fabrik mot skola, internat, laboratorium.

En representant för arrangörsnätverket Plural efterlyste en institution som inte själv arrangerar utan som istället hjälper andra att producera.

En institution borde vara oberoende av kommersiell hänsyn, men det kan man knappast säga är fallet i dagens läge. Både Dramaten och Stadsteatern tvingas i alldeles för hög grad att tänka kommersiellt, både när det gäller val av repertoar och artister. Även de fria grupperna genomsyras till viss del av ett liknande tänkande. De kommersiella mediernas grepp om befolkningens kulturvanor gör det ännu mer angeläget att behålla de ytor där konsten tillåts leva på sina egna villkor och inte på marknadens.

Har svensk teaterpolitik då några visioner? Linda Zachrisson, sakkunnig på kulturdepartementet, menar att dagens visioner bygger på 1974 års kulturutredning som poängterade vikten av att kultur ska vara tillgänglig för alla. I dagens kulturpolitik tittar man mycket på just representativiteten och i dagsläget arbetar två kommittéer på en statlig nivå där man tittar på maktfördelningen från ett genus- och ett mångkulturellt perspektiv.

Leif Zern höll med om att det inte finns något nytt tänkande i dag, utan att det snarare råder en konformism inom svensk teater. En oförmåga att tänka utanför de kulturpolitiska kategorierna.

Folkpartisten Madeleine Sjöstedt, styrelseledamot i Stockholms stadsteaters styrelse, sa att hon ser en fara i att teatern blir ett politiskt instrument.

- Eftersom politikerna inte vågar eller får gå in i en konstpolitisk diskussion så fylls frågorna med genus, mångkultur och en massa andra politiska slagord.

Barbro Smeds försökte vrida på vårt nuvarande teaterperspektiv genom att få oss att tänka på ett scenario där Nationalmuseet skulle anställa målare som målar nya versioner av klassiska verk hela tiden. Vi har vant oss vid att titta på nya uppsättningar av klassiker hela tiden men det är kanske precis lika bisarrt som en sådan idé.

Många frågor ställdes och cirkulerade under kvällen. Är det rimligt att scenkonsten som jämförelsevis ändå är ett prioriterat område tilldelas mer skattemedel? Varför ska skattemedel finansiera projekt som görs för att dra mycket folk? Varför har vi en kulturpolitik som portionerar ut väldiga summor in i enorma komplex? Är det av historiska, ekonomiska och/eller konstnärliga skäl?

Granskas scenkonstfältet kritiskt? Granskar de verksamma inom scenkonstfältet sig själva kritiskt? Ifrågasätter vi våra egna smakbegrepp? Tittar vi på de strukturer som bär upp smakbegreppen? Vilka representerar vi och vilka represesenteras vi av?

Tyvärr blev det mesta hängande i luften. Det fanns inte utrymme och tid för att diskutera allt som seminariet försökte omfatta. Förhoppningsvis har olika frön såtts och att det här är bara början på en lång rad diskussioner om scenkonsten.

Annons

Rekommenderade artiklar

'Jag vill, jag kan, jag törs' borde vara en självklarhet

Det rådde en förväntansfull, pirrig partystämning på premiärkvällen. Publiken bestod av kultur- och mediafolk blandat med beslutsfattare, Fi-företrädare, politiker, queerspecialister, mångkulturkonsulenter, teaterprofessorer, nostalgitrippande medlemmar från Grupp 8 och andra kvinnogrupper som en gång stod på barrikaderna.

Stockholms Fria

Oz samtalar med de döda

Ända sedan sexdagarskriget 1967 har författaren Amos Oz varit aktiv i olika israeliska fredsgrupper och organisationer där man förespråkat en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten. Han menar att den europeiska vänstern fokuserar för mycket på att hitta någon att anklaga. Under ett besök i Stockholm talade han om sin mors självmord, det patriotiska 1930-talet och om en konflikt som inte är enbart svart och vit.

Stockholms Fria

Politiska frågor ligger i tiden

Efter att under fem dagar tagit del av ett fullspäckat seminarieprogram känner man sig som en tankemässig centrifug. Samtidigt är biennalen ett tillfälle för teatern att visa sina muskler, som kulturminister Leif Pagrotsky påpekade när han klippte det guldglänsande bandet vid invigningen i Norrlandsoperans konsertsal. Den är en unik mötesplats för teaterarbetare att träffa varandra och diskutera teaterns innehåll, mål och mening.
Politiska frågor tycks ligga i tiden. Inom förra säsongens tema, civilisationskritik, satte Unga Riks upp Lisa Langseths pjäs Märk mig! i regi av Richard Turpin. En text om märkeshysterin och den globala orättvisan som tar gestalt i ett par gråtande Nike-skor.

Stockholms Fria

'Israeliska armén fri från kritik'

Mellan 16 och 19 april ägde Stockholms judiska filmfestival rum för trettonde året i rad på biografen Zita. SFT har träffat Shiri Tsur, regissör av dokumentärfilmen On the Objection Front, som handlar om sex israeliska soldater som vägrar tjänstgöra på ockuperat område.

Stockholms Fria

Kabaret Underordning synar dubbelmoralen och makten

I Kabaret Underordning, som tar sitt avstamp i maktfrågor, har Susanne Osten skapat en mustig och bitvis mycket underhållande samtidsförankrad föreställning med en stämning av Berlinkabaret på 20-talet. Unga Klara har byggts om till en krog med öl, vin och mat. I första klass kan man avnjuta en calypsomiddag, i andra klass en libanesisk mezetallrik och i tredje klass köpa snacks och dryck i baren.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu