Prinsessdramer består egentligen av en svit av fem monologiska pjäser, även kända under titeln Döden och flickan. Regissören Rickard Günther har strukit kraftigt och fritt klippt ihop de enskilda texterna till ett stycke för tre skådespelerskor som växlar identiteter.

Jelinek dekonstruerar kvinnligheten genom ett collage av kvinnoikoner som Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Sylvia Plath och sagoprinsessorna Snövit och Törnrosa. Kvinnorna är alla döda, med undantag av författarinnan Elfriede Jelinek, som i Günthers version har blivit en rollfigur. Jelineks alter ego upptas av sitt tvivel, sin bristande tillit till skrivandet. De kvinnliga arketyperna är en del av henne själv. De är roller som hon går in och ut i och som hon ständigt brottas och bråkas med. De protesterar ibland, vill få ledigt, frågar om de kan gå. De förvirrar henne och ironiserar över hennes skrivande. De ifrågasätter hennes förmåga och kvinnlighet. Det imaginära och det reella smälter samman och byter plats. Texten blir en dialog med sig själv och blandar myter och sagogestalter med högst påtagliga samtida företeelser som till exempel schlagerfestivalen.

Scenografen Peter Lundquist har skapat en sagolik drömskog med en spegelblank sjö. Denna miljö övergår i och kontrasteras mot ett realistiskt kök, där blodet puttrar i kastrullen på spisen. Provdockor med ett par av Jackie Kennedys berömda dräkter och hennes rival Marilyn Monroes långa, vita svallande klänning står utplacerade i scenrummet tillsammans med högar av gamla modetidningar med Jackie och Marilyn på omslaget. Författarinnans skrivbord står framför den osynliga vägg som kvinnorna slår huvudet emot.

Att ge ett sceniskt hem och kroppslig gestalt åt en litterär, icke dramatisk text, som bjuder på motstånd i alla bemärkelser är inte en lätt uppgift för vare sig regissör eller skådespelare. Ibland känner man sig som publik överkörd av texten, ibland kör ensemblen över den genom sin hastighet. Som åskådare kan man inte stanna upp och bläddra tillbaka. Men Galeasen lyckas trots allt för det mesta skapa en teatral värld.

Ingela Olsson, Monica Stenbeck och Anna Wallander är alla träffsäkra i sina kameleontiska skepnader. Olsson, en av Galeasens galjonsfigurer, är oslagbar som Törnosa när hon dyker upp i sitt sömgångaraktiga tillstånd bakom kylskåpet iförd en kort blå klänning och en lång, blond, fotsid peruk och utbrister: 'Min existens är sömn, därför är livet min logiska gräns. Men kanske är min existens också bara väntan på att bli kysst. Någon sorts prins, hitåt!'.

Anna Wallanders uppenbarelse som den hårt snörda Snövit är lika slående när hon trippar omkring, halvt mentalt förvirrad på scenen, oavbrutet pladdrande om sitt liv. Vi får se Snövit både som sagoflicka och ung kvinna som fantiserar om att ligga med de sju dvärgarna för att reta sin elaka styvmor.

Ibland övergår Wallander till rollen som den självupptagne prinsen som kommer och pockar på uppmärksamhet.

Monica Stenbeck ger liv åt den tablettmissbrukande, av klamydia sterila Jackie Kennedy som ser sig själv som en klänning, en kropp och ett utseende. Vad kommer världen minnas av henne? Jo, den välbekanta rosa dräkten, där en bit av maken Jacks hjärna hamnade efter skottet i Dallas. Poeten Sylvia Plath, här spelad av Ingela Olsson, hamnar i Günthers version i periferin och karaktären blir lite lämnad åt sitt öde där hon ligger med huvudet instucket i den rosenbeströdda ugnen. Jelinek är feministiskt mångbottnad med sina humoristiska blickar på genus och könsroller. Efter föreställningen kommer jag på mig själv att vilja prata och smyga omkring prinsesslikt som Snövit. Och kanske är det det som händer när vi i verkligheten översköljs av könsstereotypa bilder. De präglar oss alla medvetet eller omedvetet.