Den danska regissören Ulla Gottlieb, som tidigare uppmärksammats för bland annat tv-produktionerna Löven i Vallombrosa och Sanning och konsekvens av Lars Norén, har iscensatt detta stycke som ett smidigt kammarspel stämningsfullt inramat av Erik Saties stillsamma pianotoner. Scenografin, som består av skjutbara skärmar klädda med genomskinliga boksidor, är effektiv i det minimala scenrummet.

Vi får följa hur det intellektuella paret Honors och Gus 32-åriga äktenskap plötsligt är i upplösning. Honor har lagt sin egen framgångsrika författarkarriär som poet åt sidan och satt sitt liv på paus för att istället ta hand om familjen och stötta sin man Gus under hans journalistiska karriär. Dottern Sophie studerar feministisk historia vid universitetet. Som en orm nästlar sig den åmande, kråmande Claudia - en ung, snygg, sexig, ambitiös wannabeförfattare - in i paradiset i form av en journalist. Hon vill porträttera den numera nästan legendariska kritikern Gus, som i sin tur faller som en kägla, drabbad av den stora passionen. Han bestämmer sig snabbt för att lämna äktenskapet med Honor i en fåfäng

föreställning om att ersätta sin egen vardagliga alienation. Därefter får vi följa konsekvenserna av händelseförloppet och hur det påverkar denna kvartett människor som alla tvingas omvärdera sina liv.

Relationen mellan Honor och Gus gestaltas lyhört och känsligt och emellanåt avvaktande av Birgitta Sundberg respektive Håkan Jonsson. Sundberg lyckas väl med att pendla mellan små ironier, smärta, raseri och försök till kompromiss.

Ida Wahlund, nyss utexaminerad från Teaterhögskolan i Luleå, gör det bästa av de få scener dottern Sophie har till sitt förfogande.

Hon anklagar mamman för att ha dödat sig själv genom sitt offer och tar älskarinnan i försvar. Vid ett senare tillfälle i en scen med Claudia erkänner hon att hennes kraft kommer från vad hon uppfattade som föräldrarnas starka kärlek till varandra. Men nu när den bilden krakelerar, gungar världen under hennes fötter. Det finns en botten och en trovärdighet i Wahlunds spel som jag gärna hade sett mer av.

Claudia, här spelad av Anna Littorin, ser relationen med Gus som en bytesaffär. Hon vill bygga upp ett kontaktnät och samla på sig kulturellt kapital. I gengäld ger hon sin kropp och ungdom. Att den annars intelligenta Gus inte ser igenom hennes övertydliga, genomskinliga ambitioner är dock en gåta.

Diskussionen om passionen som en eventuell narcissistisk egotripp kontra den långvariga relationen som bygger på vänskap, lojalitet och en gemensam historia är ett ämne det har skrivits åtskilligt om.

Murray balanserar farligt nära banalitetens gräns, även om dialogen bitvis glimtar till. Pjäsen överraskar aldrig och förutsägbarheten och bristen på originalitet tycks vara en del av konceptet. Vi inser alla tidigt att Gus inte behöver ett solarium när solen trots allt skiner där hemma.