Mansförtryck och kvinnovälde? | Fria.Nu

Synpunkten


Maud LIndström
Fria.Nu

Mansförtryck och kvinnovälde?

'Glöm inte bort den tjocke killen i 4B!' Meningen står nedklottrad med min egen handstil i ett av anteckningsblocken från när jag läste genusvetenskap vid Karlstads universitet, som en liten påminnelse till mig själv: män som grupp må vara överordnade kvinnor som grupp, men det gäller inte alla individuella män och kvinnor i alla situationer alltid. Den tjocke killen skulle symbolisera alla de män som inte upplever sig ha någon makt, varken över kvinnor eller andra, och som straffas därför att de avviker från normen för manlighet. Men när jag såg Pär Ström, antifeminist och författare till Mansförtryck och kvinnovälde, debattera jämställdhetspolitik i tv för ett par veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart att både jag och den feministiska rörelsen drabbats av oroande kraftig minnesförlust.

Mansförtryck och kvinnovälde är skakande läsning, på flera plan. Pär Ström tar upp flera allvarliga samhällsproblem som könsdiskriminerande lagstiftning i vårdnadstvister och undermålig bevishantering i våldtäktsfall, som mycket riktigt drabbar män i egenskap av att de är män, och som i hög grad är osynliggjorda i samhällsdebatten. Men det mest skakande är att Ström skyller detta på feminismens ökade genomslag i samhället, politiken, rättsväsendet och media. Feminismen utmålar kvinnor som helgon och män som skurkar, driver felaktigt 'tesen att det ligger i männens natur att slå sina kvinnor', och osynliggör dessutom alla områden där kvinnor har det förspänt och män förtrycks, exempelvis kvinnors frivilliga militärtjänst, automatiska rättighet till barn och möjlighet att ta till gråt för att få sin vilja igenom, menar Ström.
Vidare förväntar sig kvinnor att män ska prestera, både i hemmet och karriären och vara 'ridderliga'. Men det värsta tycks vara att män som kollektiv hålls ansvariga för ojämställdheten. 'Väldigt många män är i dag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet de inte valt' skriver Ström. 'Det är dags för den svenske mannen att återta sin berövade stolthet!' Det är dags för tjocke killens revansch.

Vill man tolka Mansförtryck och kvinnovälde snällt kan man se den som ett uttryck för att män tröttnat på sin snäva mansroll och vill få vara föräldrar, jobba deltid och allt annat som förvägras dem. Tråkigt nog vänder Pär Ström hela sitt agg, med tjocke killen i 4B, den falskt anklagade våldtäktsmannen och den uppgivne pappan som förlorat vårdnaden om sina barn som slagträn mot den rörelse som vill krossa just denna mansroll. Trots att Ström enligt egen utsago har plöjt 15 hyllmeter feministisk litteratur, är han alltjämt övertygad om att dagens samhälle i princip är jämställt, och att de skillnader som ännu finns därför måste bero på mäns och kvinnors olika biologiska förutsättningar.
Därmed lyckas han missförstå hela det feministiska jämställdhetsprojektet och slå hål på sitt eget samtidigt. De allra flesta feminister tror att kvinnor är helgon och män skurkar, eller att män slåss för att det ligger i deras biologi. Att manlighetsidealet inbegriper såväl prestationskrav och ridderlighet som våld och att både män och kvinnor förlorar på detta är däremot något feminismen påpekat och försökt förändra i årtionden. Det är idén om att det finns två kön som är olika och ska komplettera varandra som skapar skillnader, orättvisor och tvångströjor, och unkna föreställningar om att kvinnor är biologiskt bättre lämpade att ta hand om barn som gör att män inte blir betrodda som vårdnadshavare. Inte feminismen.
Jag är ledsen, tjocke killen i 4B att jag glömde dig, och jag tänker inte låta dig kapas av Pär Ström. Du och alla män som inte får plats i och som trotsar de sjuka mansidealen och vill ta hand om sina barn, arbeta inom traditionellt kvinnliga yrkesområden och motverka våld i alla former måste kunna rymmas och vara välkomna med i kampen av feminister av alla kön och genus. Det är inget fel på mäns biologi. Det är normen för manlighet vi måste hjälpas åt att förändra.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Med fittan i ansiktet

'Kul! Skitbra!' Eftersom jag inte har någon tjusig merchendiseperson från skivbolaget med mig, står jag själv och försöker kränga plattor och t-shirts till en snål och småpackad men entusiastisk Stockholmspublik efter min och komikerparet Nour & Cissis Riksteaternproducerade och rätt provokativa feministiska humorföreställning Almost Like Boys på Kägelbanan. Följaktligen är det också jag som får ta emot både ris och ros från åskådarna medan de andra varvar ner med varsitt glas vin i logen. Så nu står han här, en kille i 25-årsåldern, och vill lätta sitt hjärta. Jag märker direkt vart han vill komma. 'Kul! Skitbra! Men.. ehh.. ja, jag tänkte på det här med din låt om att man inte ska lita på män, och det där med att skoja om att killar inte får upp den... alltså, killar har det ju inte så lätt heller, med alla krav och så...' 'Det är vi fullt medvetna om', svarar jag med pedagogisk ton, 'men just den här föreställningen handlar inte om det. Men du kan ju skriva en låt om de frågorna.' 'Nej, alltså, jag menar inte så! Det var verkligen jättebra! Min tjej tyckte att ni var jätteroliga! Du... vad kostar skivan?'

Synpunkten
:

Support your local artist

Det finns en seglivad myt om att kulturarbete är så kul att man inte behöver någon ersättning för det. Kulturen är fri, menar förespråkarna, och visst är den det. Samtidigt finns i det resonemanget en mörk baksida, som varenda kulturarbetare känner till allt för väl. Om ingen vill betala; vem ska då ha råd att skapa?

© 2017 Fria.Nu