Support your local artist | Fria.Nu

Synpunkten


Maud LIndström
Fria.Nu

Support your local artist

Det finns en seglivad myt om att kulturarbete är så kul att man inte behöver någon ersättning för det. Kulturen är fri, menar förespråkarna, och visst är den det. Samtidigt finns i det resonemanget en mörk baksida, som varenda kulturarbetare känner till allt för väl. Om ingen vill betala; vem ska då ha råd att skapa?

Precis som de flesta andra kulturarbetare hankade jag mig, tills alldeles nyligen, fram på speljobb, tillfälliga vikariat och timanställningar, och däremellan den överlevnadsnödvändiga a-kassan som garanterade mig en inkomst när jag inte hade något jobb.
Trots att a-kassan inte är tänkt att fungera som en yrkesförsäkring eller inkomstgaranti har den i ärlighetens namn kunnat användas just på det sättet av kulturarbetare ganska länge utan att någon har brytt sig särskilt mycket om det. Man skulle till och med kunna säga att a-kassan varit ett oavsiktligt näringspolitiskt instrument som delfinansiär av musikframgångar, som exempelvis Kent och Cardigans, vilket medlemmar som stämplade under bandens tidiga år själva uppriktigt tackade för i SVT:s Faktum för ett par år sedan.

Men det var då, det. Nu för tiden är det inte bara krångligt och tidsödande, och dessutom impopulärt hos arbetsköpare att vara med i a-kassan. Det har blivit dyrt också.
A-kassans nya regler, med förhöjda avgifter och sämre försäkring, slår hårt mot många fler än kulturarbetarna, men i min bransch är det extremt. Eftersom avgifterna relateras till arbetslöshetsrisken och få kulturarbetare i Sverige kan försörja sig på heltid på sin verksamhet, är det följaktligen deras a-kassor som har de högsta avgifterna av alla.
A-kassesystemet fungerar dessutom bara för dem som varit eller är heltidsanställda och, framför allt, haft 'riktiga' jobb. För oss andra är det snarare en sanslös kontrollinstans där reglerna för vad man får och inte får göra ofta ter sig obegripligt inkonsekventa och godtyckliga. Hotet att bli bedömd som näringsidkare (trots att man inte ens har ett företag) och därmed avstängd från ersättning är ständigt överhängande. Alltså flyr man facket, a-kassan och alla rättigheter och startar egna företag i stället.

Det är inte bara moderater som har en romantiserad bild av nyföretagande; det gäller också unga kulturarbetare. Däremot är det få kulturarbetare som är medvetna om riskerna och har säkerhetskapital ifall det skulle skita sig. Har man startat en egen firma spelar det ingen roll hur skicklig gitarrist man är om man inte också är en duktig entreprenör, marknadsförare och ekonom. Jag har vänner som är egna företagare inom kultursektorn, som jobbar 14 timmar om dagen och ändå inte har råd att ta ledigt, som tvingas fuska och trixa med skatt och avgifter eller har 30 karensdagar vid sjukdom för att få det att gå ihop. Allt för konsten!
De som menar att kulturen är fri och vill ha gratis musik vet nog inte vad det kostar att köpa instrument, affischer och ge ut skivor, eller hur det är att alltid jobba när alla andra är lediga och ska ha kul, och dessutom finansiera det med ett annat dagtidsjobb. Och de tänker nog inte heller på att applåder inte betalar vare sig hyra eller mat, eller ger tid att skapa nya alster. Risken är att de som har möjlighet att skapa kultur i framtiden är de ekonomiskt oberoende, de som har en kommersiellt framgångsrik produkt och de som vill ägna sig åt kultur som en hobby.
Support your local artist. Det är nämligen ingen annan som gör det.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Med fittan i ansiktet

'Kul! Skitbra!' Eftersom jag inte har någon tjusig merchendiseperson från skivbolaget med mig, står jag själv och försöker kränga plattor och t-shirts till en snål och småpackad men entusiastisk Stockholmspublik efter min och komikerparet Nour & Cissis Riksteaternproducerade och rätt provokativa feministiska humorföreställning Almost Like Boys på Kägelbanan. Följaktligen är det också jag som får ta emot både ris och ros från åskådarna medan de andra varvar ner med varsitt glas vin i logen. Så nu står han här, en kille i 25-årsåldern, och vill lätta sitt hjärta. Jag märker direkt vart han vill komma. 'Kul! Skitbra! Men.. ehh.. ja, jag tänkte på det här med din låt om att man inte ska lita på män, och det där med att skoja om att killar inte får upp den... alltså, killar har det ju inte så lätt heller, med alla krav och så...' 'Det är vi fullt medvetna om', svarar jag med pedagogisk ton, 'men just den här föreställningen handlar inte om det. Men du kan ju skriva en låt om de frågorna.' 'Nej, alltså, jag menar inte så! Det var verkligen jättebra! Min tjej tyckte att ni var jätteroliga! Du... vad kostar skivan?'

Synpunkten
:

Mansförtryck och kvinnovälde?

'Glöm inte bort den tjocke killen i 4B!' Meningen står nedklottrad med min egen handstil i ett av anteckningsblocken från när jag läste genusvetenskap vid Karlstads universitet, som en liten påminnelse till mig själv: män som grupp må vara överordnade kvinnor som grupp, men det gäller inte alla individuella män och kvinnor i alla situationer alltid. Den tjocke killen skulle symbolisera alla de män som inte upplever sig ha någon makt, varken över kvinnor eller andra, och som straffas därför att de avviker från normen för manlighet. Men när jag såg Pär Ström, antifeminist och författare till Mansförtryck och kvinnovälde, debattera jämställdhetspolitik i tv för ett par veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart att både jag och den feministiska rörelsen drabbats av oroande kraftig minnesförlust.

© 2017 Fria.Nu