Det började så bra. De första mötena mellan graffiti- och filmkonsten. 1979 gjorde Manfred Kirchheimer Stations of the Elevated. Det är en film som smälter samman Charles Mingus musik med gatuljud, rullande graffitifyllda tunnelbanevagnar och storstadsvyer till en helhet som undflyr varje försök till kategorisering. Tre år senare var det dags för nästa höjdpunkt: Stylewars – den ultimata graffitidokumentären. Rappare och breakare får bilda fond till en komplex bild av graffiti. Konstnärer, vandaler och myndigheter kommer till tals. Stylewars är den enskilt viktigaste filmen för graffitins utveckling bortom New Yorks tunnelbana och sannolikt även för hela hiphopkulturen. En film som varje människa med kulturintresse borde se.Efter Stylewars – nästan ingenting. Med få undantag har det antingen rört sig om överpedagogiska dokumentärer om snälla graffitimålare som egentligen är missförstådda konstnärer eller adrenalinstinna actionfilmer där unga män iklädda rånarluva i en slags dataspelsdramaturgi tar sig förbi diverse hinder för att få upp en målning på ett tåg. Få av filmerna har känts stimulerande eller tankeväckande. Nu tycks dock något ha hänt.

Ur mitt perspektiv började det med Mia Hulterstams och Cecilia Actis lekfullt animerade dokumentär Blue, Karma, Tiger (visad i SVT hösten 2006) som välförtjänt fick pris som bästa svenska kortfilm på Uppsala kortfilmfestival. Den handlar om de tre målarna Blue, Karma och Tiger och deras tankar kring sitt skapande i och bortom de offentliga rummen, och i förbifarten lite även om att vara kvinna i ett sammanhang där alla förväntar sig att man är en man. Inte alltid en nackdel, tycks Tiger mena, som tror att hon sluppit få stryk av väktare just för att hon är tjej. Blue säger att graffiti handlar om att ta plats i det offentliga och Karma, född på 80-talet, påpekar att ur hennes perspektiv har tags alltid funnits.Som för att markera en skillnad mellan konstnären och privatpersonen har de tre målarna fått varsitt superhjältealias – ett grepp som är kongenialt med graffitimålarens val att verka under en tag, ett urbant nom de plume. Tiger förklarar hur hennes namn ska uppfattas: Färgstarkt, snabbt, direkt, självklart och kaxigt. Sedan är det ju inte alltid så jag är, verkligen inte. Ett annat vackert grepp är filmens miljö – omisskännligt Stockholms tunnelbana, men där alla hållplatser är platser i Malmö.Tittaren möter också graffitiborttagaren Anders som menar att den mesta graffiti numera (till skillnad från tidigare) görs av klåpare utan konstnärlig förmåga, fast också att det känns lite olustigt när man ändå ibland tvingas ta bort fina målningar. Han konstaterar dock att det är vårat jobb och berättar att han ofta får i uppdrag att prioritera politiskt kontroversiella budskap.

Konstnären Ron English vittnar om liknande erfarenheter. English åker runt i New Jersey och klistrar målningar med antikonsumistiska budskap över kommersiella affischtavlor, och han menar att den har fel som tror att företagen som kontrollerar budskapen bara är intresserade av pengar. Han berättar att han försökt köpa annonsplatser men blivit refuserad eftersom hans budskap strider mot företagens politiska agenda. När han ville hyra plats för budskapet Support divorce – the great heterosexual institution svarade företaget att han var välkommen tillbaka när han ville förkunna äktenskapets lov. Även om gränserna för det tillåtna löper längs andra linjer i Sverige tycks samma yttrandefrihetliga problematik finnas här.Det är i de danska filmarna Andreas Johnsens och Nils Boye Møller Rasmussens Inside Outside som vi möter Ron English. Inside Outside handlar om graffiti i vid bemärkelse och kanske skulle man kunna se filmen som dokument över de olika konstriktningar och uttryck som utvecklats ur den New Yorkska tunnelbanegraffitin. Den tar ett brett grepp och presenterar dryga dussinet personer från tre kontinenter i en berättelse som hålls samman av ett drivet filmiskt bildspråk.Pixaçao – det är graffitins fattiga kusin säger Pigmeus från São Paulo i Brasilien som också hävdar att om de varit inbrottstjuvar så skulle han och hans kompisar ha varit stadens skickligaste. Det är inte svårt att tror dem där de spindelmannalikt klättrar runt på São Paulos fasader. I denna tappning blir graffiti en kalligrafisk extremsport där det gäller att sätta sitt namn så högt som möjligt. De mer traditionellt inriktade graffitimålarna Os Gemeos berättar att de första så kallade Pixadores började måla i mitten av åttiotalet, helt utan kunskap om graffiti utanför Brasilien.

Swoon går runt mitt på dagen och klistrar upp tunna papper med skira teckningar på husfasader i New York och berättar att Museum of Modern Art köpt några av hennes verk. (Hon deltog 2004 i utställningen Everwanting streets på Röda Sten i Göteborg.) En förbipasserande kvinna kommenterar att teckningarna är utsökta och att det är fint hur pappret lägger sig över tegelfasadens struktur. Adams och Itso visar upp sin hemliga lilla bostad som de byggt i tunnlarna under Köpenhamns centralstation. Det är ett politiskt projekt att i alltmer likriktade storstäder peka på vad som kan göras och vad som kan finnas under stadens yta, berättar Adams. Politiskt, visst, men samtidigt djupt poetiskt.Efter att dokumentären färdigställts avslöjades bostaden. På dvd:ns extramaterial berättar centralstationens chefsinspektör (som jobbat i över fyrtio år på centralen) om den underliga upptäckten. Han är synbart upprymd och imponerad. Visserligen har de ju inte betalat hyra och el och det kanske vissa anser kränkande. Men, sammanfattar han, personligen så tycker jag att det helt enkelt är en fantastisk berättelse.

Ur Inside Outside växer bilden fram av ett mångfacetterat fenomen och man kan undra hur länge dessa alla medialt, tekniskt, kompositionsmässigt och konceptuellt olika riktningar och projekt kommer att gå att betrakta som någon slags enhet. Det som möjligtvis saknas är de traditionella graffitimålningarna och den som vill se hur dessa har utvecklats i New York kan titta på TATS cru – The mural kings av Mark Kotlinski. TATS är ett konstnärskollektiv från Bronx som började måla i tunnelbanan och numera jobbar lagligt och helt öppet. De har själva deltagit som medproducenter vilket gör att den journalistiska distansen och integriteten ibland känns åsidosatt, men filmen är ändå ett intressant dokument om graffiti som en samtida och folkligt förankrad muralmålningstradition.För den som hört talas om nolltolerans och trott att den är samma sak i New York som i Stockholm kan filmen nog vara lite av en chock. Där innebär nolltolerans att polisen rigoröst upprätthåller lagen, här att graffiti som bildkonst kriminaliseras. TATS har de senaste åren gjort hundratals målningar över hela staden och filmen är uppbyggd kring produktionen av en stor målning i Graffiti Hall of Fame, Spanish Harlem 2004.Målarna går systematisk tillväga. Färgerna sorteras, arbetsuppgifterna fördelas, väggen mäts upp och sedan skrider de till verket.I Stockholm hade deras verksamhet inte tillåtits, i New York har den växt till ett företag som försörjer tiotalet personer. Med stolthet berättar TATS att såväl små som stora företag anlitar dem för att göra reklammålningar. Det är nog fler än jag som känner sig kluven till denna utveckling. Å ena sidan utgör reklamjobben en ekonomisk bas för deras verksamhet, å andra sidan blir deras kreativitet ännu ett verktyg för intressen som redan tidigare har nästan obegränsad tillgång till de offentliga rummen.

Earsnot finns med både i Inside Outside och i filmen Infamy. Även han är till salu men på ett helt annat sätt. You ever find yourself needing to be cool, come see me, uppmanar han tittaren. Earsnot är en gränsöverskridande hipster – en öppet homosexuell graffitiskrivare och notorisk snattare, som driver ett crew som heter IRAK, har en tatuering som föreställer Saddam Hussein samt försörjer sig på att marknadsföra mode. Han berättar att han började med graffiti som kåt tonåring för att han tyckte att det var sexigt. När jag ser Infamy direkt efter TATS cru blir sprickorna i graffitin synliga. Earsnot gillar inte den utveckling som TATS är del av. Han skulle aldrig måla i Hall of Fame och tycker att muralmålarna borde lägga av och skaffa sig en målarbok istället. För honom är tags graffitins verkliga essens och tittaren kan följa hur han går runt mitt på dagen och skriver tags på dörrar och brevlådor.Infamy påminner om Inside Outside i det lite flackande berättandet där en stor mängd individer från olika platser presenteras i korta återkommande sekvenser, men med skillnaden att den håller sig inom USA:s gränser. På västkusten finns Joe the graffiti guerrilla Connolly – en ikonoklastisk enmansarmé som oavlönad går runt och tar bort graffiti på allmän och privat egendom. Toomer berättar att man som graffitimålare i LA får både polisen och de kriminella gängen emot sig. Han faller i gråt framför sin minnesmålning över en kompis som sköts till döds när Toomer var med.

Våld i olika former får ett ganska stort utrymme i Infamy, som när Earsnot berättar att han tycker att gatuvåld och graffiti är en del av det som gör New Yorks kultur spännande. Själv håller han på med bägge delarna: I am gay and Ill fuck you up too. And you know what? Im gonna get up all over your fucking neighborhood as well.De enda kvinnorna i filmen som inte är mammor, systrar eller flickvänner är Claw och Miss 17 och de berättar hur de hjälps åt för att undvika våld då de är ute nattetid och målar. Även Claw samarbetar med New Yorks modeindustri. Saber gjorde 1997 vad som sannolikt är världens största graffitimålning. Han berättar att det tog 35 nätter och kostade honom ett trasigt knä att slutföra den nästan fotbollsplanstora piecen på den sluttande banken av LA River. Nu håller den på att vittra bort men Los Angeles naturhistoriska museum har låtit honom göra en liten målning inne på museets modell av floden.

Slutligen en helt annan sorts film, och en aning annorlunda graffiti. Who is Bozo Texino? handlar om filmaren Bill Daniels sökande efter människan bakom Bozo Texino, en legendarisk signatur som enligt uppgift synts på godstågsvagnar i USA sedan femtiotalet. Kanske ännu längre, menar vissa. Alla Daniel möter tycks ha en idé om vem han är. Eller var, för vissa hävdar att den riktiga Bozo Texino är död. Främst letar Daniel bland hoboer, godstågsluffare, som tycks höra till en hotad kultur. Dagens moderna godsvagnar av metall är svåra att luffa med på – de blir iskalla på vintern och brännheta på sommaren. En hobo uttrycker ett stolt avståndstagande från tiggare. En hobo har självrespekt och självförtroende, han ligger ingen till last, utan använder sig av tågen för att ta sig runt och försöker alltid hitta arbete att utföra.Även järnvägsarbetare och lokförare gör anspråk på Bozo Texino. Alla tankar om lagligt och olagligt tycks ovidkommande, förmodligen för att varken den sortens graffiti eller platsen som den utförs på har laddats som maktsymbol. Tittaren får möta en rad äldre män som alla ritar och skriver olika budskap på godstågen. Namnen både avviker från och påminner om de urbana graffitimålarnas tags: The Rambler, Coal Train, Colossus of Roads, Herby the MayorDe svartvita bilderna smälter samman med tågens ljud och rytmer. Ibland tar det karaktären av en stilla naturfilm med storslagna scenerier över städer och landsbygd, ibland närmar det sig en hetsig rockvideo, som när Daniel filmar rullande godståg på bara några decimeters håll, från ett annat tåg som rullar i motsatt riktning.Who is Bozo Texino? är kanske den mest originella av filmerna, som film betraktad. Det tog också Bill Daniel 16 år att färdigställa den 55 minuter långa dokumentären, som lika mycket kan betraktas som en experimentell konstfilm, eller något helt annat. För precis som när det gäller Kirchheimers Stations of the Elevated känns en kategorisering av denna film som en begränsning.