I en lägenhet i Uppsala bor biologen Henrik Lysell. Sedan två chinchillor flyttat in har badrummets användningsområden utökats till att också vara djurens lekrum.

– Det är en fröjd att se dem hoppa runt och leka med varandra. De är också mycket sociala och kärvänliga med mig, verkar se mig som ett klätterträd och putsar mitt skägg.

Chinchillorna Mull och Bubb tar sats, springer upp en bit på badrumsväggen och far sedan iväg åt ett annat håll. Henrik har satt upp en del hyllor som de hoppar upp och hänger på. Mull och Bubb gillar också att åka rutschkana i handfatet.

En banankartong med några extra hål i är de nyfikna på att undersöka.

– När jag ser dem hoppa runt och när de nosar på mig eller sitter på min axel och jag tänker på att de skulle ha blivit något så fånigt som ett statusplagg, då blir jag riktigt ilsken.

I februari blev Henrik tipsad om att det fanns chinchillor som behövde nya hem och han tog kontakt med Djurrättsalliansen. Nu bor chinchillorna hos Henrik i en stor bur i hans vardagsrum.

Men han var tveksam till att ha djur i lägenheten.

– För mig går det egentligen emot allt jag står för att ha djur i bur, men nu har det blivit så här för chinchillorna och då vill jag ge dem ett så drägligt liv som möjligt.

Mull och Bubb var bebisar när pälsfarmen stängdes och är någonstans mellan ett och ett halvt och två år gamla. Chinchillor blir omkring 15–20 år gamla om förutsättningarna är rätt.

– Det är klart att det är ett stort ansvar, men just nu fungerar det med min livssituation och jag har vänner som hjälper mig. Om mitt liv förändras så att jag inte kan ha kvar dem har jag åtminstone varit en älskande husse fram till dess.

Med hjälp av en transportbur bär Henrik in Mull och Bubb till toaletten där de får leka. Anledningen till att de två har sitt lekrum just i badrummet är att chinchillor gnager på allt som kommer i deras väg och det är därför viktigt att ha en säkrad lokal där de kan vara. Chinchillor är känsliga djur och de tål inte vatten, som kan ge dem svampinfektioner, istället badar de i vulkanisk sand. I det vilda lever de i flock, om 15 till 100 individer, bland träd eller klippskrevor i Anderna.

– De gnager på allt som kommer i deras väg, men tål inte så mycket. I deras trakter är det mest berg och torra grästuvor så de har inte lärt sig att skilja mellan giftigt och ätligt.

Henrik berättar att Mull gärna roar sig med att försöka balansera på hans stortå.

– Jag känner en stor uppgivenhet över att vi människor har så olika perspektiv på något så grundläggande som liv. Vissa djur ska älskas, andra ska ätas eller bli ett plagg. Det är våldsamt frustrerande.