Melankolisk cover på Yarden | Fria.Nu

Recension


Film
YardenRegi: Måns MånssonManus: Sara NamethI rollerna: Anders Mossling, Hilal Shorman, Axel Roos, Robert Bengtsson, Alexandra Zetterberg, Dennis Axnér

  • Yarden balanserar mellan realism och Roy Anderssonsk absurditet.
Fria Tidningen

Melankolisk cover på Yarden

Kristian Lundberg lyckades med konststycket att skapa en modern klassiker med sin korta roman Yarden. Hans berättelse om resan från att vara hyllad skribent och poet, till att bli en skuldsatt diversearbetare i Malmö hamn blir inte bara en självbiografi och inverterad bildninsgresa i existentiellt koncentrat, utan beskriver också ett samhällsklimat där de allra mest utsatta inte har något värde alls.

Nu har Sara Nameth skapat manus och Måns Månsson regisserat en redan omskriven filmatisering av Kristian Lundbergs bok. Som film balanserar Yarden på en fin linje mellan absurd samhällsskildring och realistisk arbetslivsskildring. Redan inledningsscenerna med den plågsamma poesiuppläsningen ligger nära Roy Anderssons anslag med tafatta, långa tystnader och situationer som på något vis bara måste genomlevas. När poeten sedan får sparken som skribent är dialogen just sådan, och han gör egentligen inte mycket för att försvara sig.

Anders Mosskin spelar poeten med en fantastisk träffsäkerhet. Alla tonfall, alla tystnader, hans sätt att verkligen personifiera filmens stämning är fenomenal. Han förkroppsligar en äldre tradition av existentialistisk tjänstemannalitteratur, där människor låter livet fortgå i samhällets kafkaliknande strukturer.

Så följer han sitt öde och hamnar till slut bland andra tillfälliga arbetare i hamnen. Han genomgår de avhumaniserande kontrollerna, han blir till en person som får sina arbetsuppgifter tilldelade vid dagens början. Han skjutsas ut bland oändliga rader av nya bilar som ska lastas om.

I Yarden väljer regissören Måns Månsson att fokusera mindre på misären och pressen som de utnyttjade jobbarna i hamnen känner. Filmen siktar snarast in sig på relationer där poeten passivt navigerar fram bland de nya personerna han möter. Här blir också arbetslagets relationer det mest intressanta med arbetsplatsen. Där finns misstänksamhet och utfrysning, men också solidaritet. Vissa gör sitt jobb så gott de kan, andra fifflar och skor sig på de andras lojala tystnad.

Poeten försöker tyst anpassa sig, men tvingas så småningom ta beslut, kanske är det den slutgiltiga formen av anpassning till den hänsynslösa miljön i hamnen. Det går inte att vara lojal, på botten har du inte makten att spela helig.

Hemma sitter tonårssonen. Ju tidigare poeten stiger upp på morgnarna, desto större blir avståndet till sonen. Hans uppror är lågmält spelat, ingen stor dramatik eller smällande i dörrar. Det är också en smula plågsamt, men ack så nära och varsamt.

Den här filmatiseringen gör något med Yarden. Det är en lysande cover, som lyfter fram den melankoliska pulsen i romanen och renodlar den.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu