Star wars är tillbaka vid ursprunget | Fria.Nu

Recension


Film
Star wars: The force awakens
Regi: JJ Abrams
I rollerna: Daisy Ridley, John Boyega, Adam Driver m fl

  • Det är lätt att tycka om nya Star wars-filmen, tycker Fria tidningens recensent.
Fria Tidningen

Star wars är tillbaka vid ursprunget

Jag sitter i biomörkret och jag slås av en plötslig insikt, strax innan The force awakens ska rulla igång: Jag får inte tycka illa om den här filmen, jag får inte bli besviken.

Så starka är förväntningarna på nya Star wars, kanske inte främst för min del, men för tusentals, eller är det miljontals, människor världen över. Jag blir nervös å deras vägnar. Vad är det jag ska få se?

Redan från sekund ett släpper nervositeten. En symfoniorkester slår an den storslagna stämningen. Miljöerna är indränkta i sand, det är ruffigt, fullt av mysiga varelser och vrak efter rymskepp och den nya roboten BB-8 är fantastiskt söt. Disney tar oss tillbaka till alltings början.

Handlingen utspelar sig 30 år efter att episod sex slutar med Darth Vaders likbål. Kraften är glömd i universum. Luke Skywalker är försvunnen och behandlas mer och mer som en myt, men en ny ledtråd till honom har kommit fram. Både motståndsrörelsen och Första ordningen, Imperiets efterföljare, jagar efter spåret för att nå fram till honom först.

In i den här historien ramlar Rey, en ung skrotletare, som förgäves väntar på sina försvunna föräldrar och Finn, en avhoppad soldat ur den onda maktens armé. Så småningom får de möta både Chewbacka, Han Solo och prinsessan Leia.

Handlingen i The force awakens ligger nära de tre äldsta filmerna. Här finns ett mer begränsat persongalleri, här finns den ödsliga rymden och de avlägsna små planeterna med sina tavernor. Och här finns tveklöst den gamla Star wars-charmen.

I de tre prequelfilmerna drog George Lucas åt ett mer realpolitiskt tema, intressant nog med starka paralleller till kriget på Balkan, som då var aktuellt. Där suddades de klara gränserna mellan gott och ont ut och den politiska dynamiken blev mindre av en saga.

The force awakens tar oss även politiskt tillbaka till de äldsta filmerna. De onda makterna bildar en fascistisk junta, med eldande tal inför massor som gör en heilande hälsning tillbaka. Imperiet har blivit Första ordningen. Det är en rörelse där kraften utmanas av världsliga officerare och Darth Vaders ersättare Kylo Ren inte har nått upp till samma auktoritet.

Intressant nog får Kylo Ren mig snarast att associera till de skolskjutande ensamvargar som blivit några av högerextremismens främsta banerförare i dag. Det är inte tokigt alls eftersom det är ett smart sätt att skildra en politisk utveckling, men samtidig hitta det individualistiska berättande som är Star wars.

Genomgående har Disney alltså lagt sig nära de ursprungliga tre filmerna i tilltalet och i händelseutveckningen. Och de gör det bra. De lånar många klassiska vändningar, dels som kärleksfulla glimtar, men också, gissar jag, för att återfinna den gamla berättelsens dynamik i grunden.

Det har talats mycket om representationen i The force awakens. En kvinna och en svart man i huvudrollerna är bra, visst, och det finns en mängd genusmedvetna markörer filmen igenom där exempelvis Rey reagerar när hon blir förminskad. I ett par scener väljer man också att ställa henne högre än de män hon talar med, vilket ger en befriande effekt i dialogen.

Ändå blir man trött. Som George Lucas sägs ha påpekat, är man ju som filmskapare fri att göra vad man vill i detta universum. Varför inte bara låta Rey slippa kommentarerna och slippa bita tillbaka. Varför inte skapa en mer normbrytande värld på en gång? Det vore befriande på riktigt.

Nåväl, The force awakens är en blivande succé, färdig att frälsa nya människor. Det är inget krångel, Disney tycks verkligen gilla det material de har haft att arbeta med. Själv blir jag gråtmild av minst tio scener i filmen, kanske är det spänningar som släpper, eller så är det något sant mänskligt som jag hör i BB-8 pipanden när Rey lovar att hjälpa hen tillbaka till motståndsrörelsens bas. The force awakens rör vid något ursprungligt i mig.

Annons

Rekommenderade artiklar

Melankolisk cover på Yarden

Recension

En lysande melankolisk cover, som balanserar fint mellan realism och Roy Anderssonsk absurdism, tycker Frias recensent.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu