För bara några veckor sedan avslutade vi läsningen av Per Nilssons roman Otopia med vårt äldsta barn. Otopia är en framtidsvision i stil med Du sköna nya värld, eller 1984 och den gav upphov till tankar och diskussioner som man bara kan ha med en elvaåring vars värld växer i ett rasande tempo.

När jag ser den första trailern till The giver slås jag direkt av hur otroligt lik dess dystopiska framtidsvision är samhällsbygget i Otopia. Originalberättelsen kommer från Lois Lowrys Den utvalde från 1993, som blivit en modern klassiker i den anglosaxiska världen. Per Nilsson kan ha lånat av Lois Lowry, men jag tänker snarare att det rör sig om en egen genre, som arbetar med ganska små medel. Framtidsutopier är en perfekt spelplan för politiska och existentiella frågor.

The giver utspelar sig i ett framtida samhälle där känslorna är bortrationaliserade med hjälp av dagliga injektioner och ett exakt språk. Biologiska familjeband är upplösta. Barn föds av utvalda kvinnor och placeras i ett slags familjeenheter. Det är ett rent samhälle, utan brister. Alla följer reglerna. Alla får sin uppgift.

En enda person har tillgång till den gamla tidens palett av färger och mänskliga känslor. Det är minnesbevararen (Jeff Bridges), som får agera rådgivare till de äldste när de ska styra samhället.

När Jonas (Brenton Thwaites) fyller tolv får han veta att han ska bli den nya minnesbevararen. Han börjar gå i lära hos den gamle och snart får han se en existens han tidigare inte ens kunde drömma om. Det är mycket glädje, men också smärta och sorg. Jonas blir till slut övertygad om att världen måste befrias.

The giver är en fantastiskt snygg film, där intrycken av den nya världen inte enbart är avskräckande. Ambivalenserna speglas bäst av Alexander Skarsgård och hans karaktär som mannen i Jonas egen familjeenhet. Hans omtänksamhet står i kontrast till de handlingar han naivt genomför i sitt arbete med samhällets allra minsta barn. I den nya världens logik är han en möjlig figur. Det är kusligt och mycket välspelat.

Tyvärr blir upplösningen i The giver för enkel. När Givaren och Jonas planerar sin revolt haltar logiken för oss i publiken. Filmmakarna har inte gett oss ledtrådarna, inte förklarat världen tillräckligt väl. Det går för snabbt fram och avslutningen blir lika perfekt som den utopiska världen någonsin var. Det är något av ett antiklimax.

Att lägga litteraturens, filmens och konstens framtidsdystopier bredvid varandra är kanske det mest givande sättet att betrakta dem. Där exempelvis Per Nilsson gärna bänder dagspolitiska moderiktningar åt olika håll, förblir The giver relativt opolitisk. Visst må det mänskliga känsloregistret vara underbart, men dess baksidor av svartsjuka, sorg och smärta låter oss också ställa frågan om det är värt det.