Att flytta till Stockholm kan ibland kännas som att få del av någon annans baksmälla. Även människor som inte var födda på den tiden kan prata drömmande om Klarakvarteren som en gång slaktades till förmån för något nytt, opersonligt och betongigt.

Många av de byggnader som uppfördes istället, har blivit syndabockar för den tidens rivningspolitik.

I sin nya bok Sthlm brutal (Max Ström) vill fotografen Tove Falk Olsson och arkitekturhistorikern Martin Rörby få oss att återupptäcka innerstadens byggnader från 1960- och 1970-talet. I boken trängs den ena gigantiska byggnaden efter den andra, ofta med fasader i rå betong.

– Ju mer man jobbar med de här kåkarna desto mer upptäcker man hur mångbottnade de är. Jag ska erkänna att det även för mig har varit en resa. Arkitekterna själva framhöll också mer av det funktionella och tekniska, vilket var det som slog an då, säger Martin Rörby.

Jo, Sthlm brutal ger starka intryck. Dessa byggnader, som vi ofta förknippar med stelbent byråkrati, kollossalformat och kantiga former, ter sig plötsligt ganska fantasifulla. Inte minst gäller det hur de kombinerar olika former och hur de använder olika material på tydliga, men ofta lekfulla sätt. Själv har Martin Rörby tre förklaringar till varför brutalismen blivit så illa omtyckt.

– Först handlar det nog om storleken. De här byggnaderna införde en helt ny skala i stadsbilden på 60-talet. Det andra är materialanvändningen, det kan vara traditionella material, men de används här på ett mycket råare, djärvare sätt, där man ofta ser delar av konstruktionen. Sedan handlar det nog också mycket om sorgen efter det som försvann, säger han.

Men även om de gamla miljöerna sörjdes redan när de revs, fanns det inte en entydig opinion emot de nya brutalistiska byggnaderna. Andan var en annan, konstaterar Martin Rörby. Ledorden var modernitet, rationalitet och folklighet, något som avspeglade sig i arkitekturen.

– Man ville bort från det man upplevde som slum i de gamla halvruttna träkåkarna och det gamla samhälle man såg i de byggnaderna.

På det viset har hela det brutalistiska projektet en ideologisk klangbotten, som också hittar ett tydligt svenskt uttryck. Martin Rörby vill nästan kalla det för en slags folkhemsbrutalism.

– Ja, det vi känner som det goda med folkhemmet finns ju här, det är något omhändertagande över det. Det är en social dimension, där alla blir lika viktiga och vi får något som inte alls finns internationellt. Där använde man en ganska kylig och bokstavligen brutal uppsyn som gör att du känner dig liten. De byggnaderna har en sorts omänsklighet.

Han ser det som en ytterligare kvalitet i byggnaderna, att de är byggda för den lilla människan. Den som vill se riktigt massiva, storskaliga brutalistiska byggnader kan leta upp bilder på Birminghams tidigare stadsbibliotek, eller City hall i Boston.

Sthlm brutal är indelad i tre separata delar med arbetsplatser, bostäder och offentliga anläggningar. Bland arbetsplatserna finns Garnisonen, det 350 meter långa kontorshuset längs Karlavägen, Regeringskansliet på Jakobsgatan och Sveriges radio. Bland bostäderna finns till exempel stora miljonprogramskomplex, som de bågformade husen mellan Södersjukhuset och gamla Årstabron, och Fyrverkarbacken 21-27 i närheten av DN-skrapan på Kungsholmen. Mest iögonenfallande och kända är nog ändå de offentliga byggnaderna med parkeringshuset Parkaden i city, Filmhuset ute på Gärdet och Kaknästornet.

Av de tre, ser Martin Rörby att just bostäderna vissa gånger blev mindre lyckade.

­– Problemen har nog främst gällt exteriörerna och hur man planlägger större områden. Däremot är själva lägenheterna fortfarande något av det bäst planerade som byggts, säger han.

Med Sthlm brutal uppfyller Martin Rörby och Tove Falk Olsson alltså lite av en mission, nämligen att få människor att upptäckta kvaliteten i 1960- och 70-talets brutalistiska arkitektur. Många av den här epokens byggnader är hotade. Martin Rörby nämner han kontors- och parkeringshuset vid Drottninggatan och Mäster Samuelsgatan, som revs för några år sedan. I dag finns det långtgående planer på att bygga om och riva delar av S E Banken vid Sergels torg.

– Det finns en fara i detta, att vi inte kan se med urskiljning på den här tiden. Vi måste hitta det som verkligen är värt att bevara. Därför vill vi porträttera de här husen på ett sätt som de nästan aldrig har visats förut, säger han.