Relativismen passar makten som hand i handske | Fria.Nu
  • När ett amerikanskt hangarfartyg skjuter ner ett civilt plan och dödar 290 människor – är det en sanning, eller är det en utsaga som är helt beroende av sin diskurs?
Fria Tidningen

Relativismen passar makten som hand i handske

Under våren briserade en debatt om den postmoderna världsbilden i Dagens Nyheter. David Brolin tar avstamp i diskussionen om sanningsrelativismen och konstaterar att den teori som skulle demontera makten istället passar förtryckarna allra bäst.

En gång i tiden härskade något som lite föraktfullt kallades faktapositivism. Objektivitet och kvantifierbarhet var grundstenar i dess vetenskapliga program. Detta vetenskapsideal genomsyrade både humaniora och samhällsvetenskaperna under lång tid.

Nu är det ju inte så att positivismen helt dött ut. Den har fått en renässans i skola och universitet i form av krav på mät- och citerbarhet. Idén om kvantifierbarhet leder, enligt professor Sven-Eric Liedman, till att lättkontrollerade fakta blir det centrala i undervisningen. Men att samla fakta, som enkelt kan inhämtas på webben, är poänglöst menar författaren i Hets! En bok om skolan. Viktigare är kritik, kreativitet, förståelse och sammanhang.

Jovisst, det låter sig sägas. Vi kan alla vara överens om det kritiska tänkandets betydelse och att verklig bildning inte är mätbar. Ett ensidigt fokus på fakta riskerar att hämma det kreativa tänkandet. Men vad gör man när mondäna akademiska teorier och strömningar nedvärderar fakta? Vad skall man förstå om baskunskaper saknas?

Allt fler forskare larmar om en krissituation. Gränsen mellan fakta och åsikter är enligt historieprofessor Dick Harrison på väg att luckras upp. I en intressant artikel (Neo 2014/1) förfäktar han tesen att människor i allt större utsträckning upplever fakta som kränkningar av den personliga värdigheten. Man rasar mot vetenskapliga rön som strider mot den egna identiteten. Samer upprördes när Dick Harrison i sin historieskrivning gjorde gällande alla svenskar är ättlingar till invandrare. Därmed skulle han ha varit en ”ursprungsbefolkningsförnekare”. Och när han påpekade att även afrikanska kungar profiterade på slavhandeln – ja då anklagades han för att kränka afro-amerikaner och afro-svenskar.

Vad som är fakta i vår tid är inte alltid lätt att säga. ”Den elektroniska encyklopedin” Wikipedia, som sedan ett antal år formar skolelevers och allmänintresserades medvetanden, saknar författare. Där kan artiklar förändras när som helst. Att vem som helst kan utforma artiklarna går att se som ett led i en postmodern världsbild i den franske litteraturkritikern Roland Barthes anda: Författarens död. Läsaren är genom tolkning en medskapare av texten. Utifrån detta perspektiv kan det inte finnas en färdig text. Wikipedia är, skriver författaren Maja Hagerman, en ”postmodern kakofoni, inget budskap tränger undan något annat, inga hierarkier finns av relevans och betydelse”.

Härförleden dristade sig de två professorerna Martin Ingvar och Åsa Wikforss, samt författaren Christer Sturmark, till att i en debattartikel i Dagens nyheter (22/3) diskutera antiintellektualism och postmodern sanningsrelativism i offentligheten och skolans värld. Inlägg från det som ska utgöra det bildade Sverige fyllde spalterna. Allt ifrån gymnasielärare till pedagoger tycks rörande överens om att Christer Sturmark & Co producerar ”nidbilder”, att de ser ”postmodernism överallt”, att de är okunniga positivister.

En viktig orsak till att forskare duckar för problemet är att de själva är en del av det. Merparten arbetar i en postmodern tradition. Christer Sturmark & Co ser hjärnspöken, påpekar man, men avslöjar sedan att dessa hjärnspöken faktiskt existerar. Pedagogikprofessor Michael Tholander låter oss förstå att postmodernismen inte är ”så farlig”, ”den sätter på sin höjd sanningen inom parentes” (Dagens Nyheter 24/3). Parenteser eller citattecken runt sanningen är en paradgren inom postmodernismen. I och med denna manöver har man åderlåtit samhällsvetenskaperna, avrealiserat verkligheten och utmålat sanningssökande forskare som dogmatiker. Ska vi sätta parentes runt sanningsinnehållet i Michael Tholanders debattinlägg? Inte mig emot.

Jonas Larsson uppmanar oss i samma dagstidning att hantera ord som ”fakta” och ”sanning” med yttersta försiktighet (23/3). Okej. Ska vi vara sparsamma med det historiska faktum att Auschwitz befriades av Röda armén i januari 1945? Visst är fakta i många fall teoriberoende. Men fakta och teorier är heller inte identiska. Det är exempelvis ett teorioberoende faktum och sanning att det existerar en objektiv verklighet.

För att belysa idén om ett postmodernt förfall nämnde Sturmark & Co att en elev på en SFI-kurs förnekat Förintelsen. Eleven hävdade att Förintelsen var en påhittad judisk konspiration. Läraren förklarade att detta var gallimatias. Han tillrättavisades då av en utbildningssamordnare som förklarade att det finns olika historiska och kulturella perspektiv. Man får inte ”kränka” elever.

Man kan fråga sig om denna händelse har ett omedelbart samband med den samtida postmoderna kulturen. Men kopplingen är inte gripen ur luften, den avhandlas av Dick Harrison i ovan nämnda artikel och före honom av den italienske historikern Carlo Ginzburg. Michael Tholander förnekar emellertid parallellen mellan en relativistisk historieupplösning och förintelseförnekelse. Men för en postmodernist som följer sitt eget idéprogram kan Förintelsen aldrig vara något annat än en berättelse eller diskurs. Det finns nämligen inget utom-diskursivt faktum som skulle kunna kallas ”Förintelse”.

Den nietzscheanska devisen ”Det finns inga fakta, endast tolkningar” utgör ett slags grundsats i all postmodernism. Absurditeten i denna utsaga framträder om man modifierar den en smula: ”Det finns inga faxar, endast tolkningar.” Givetvis finns det faxar och fakta i världen.

Att ta farväl av sanningen, eller inta en sanningsskeptisk hållning, har uppfattats som en frigörande handling, en befrielse från fanatism och auktoritär vetenskapstro. Den som är säker på sin sak utmålas som fundamentalist. Men är de som hävdar detta absolut säkra på att de har rätt i det de säger? Ja, i så fall är också de fundamentalister. Är de å andra sidan inte säkra på att de har rätt – ja, då faller deras anklagelse.

Poängen med relativismen har varit att dekonstruera maktens absoluta sanningsanspråk. Men hur talar makten? 1988 sköt ett amerikanskt hangarfartyg i Persiska viken ner ett iranskt flygplan och dödade 290 civila passagerare. George Bush den äldre kommenterade händelsen med följande ord: ”Jag kommer aldrig be om ursäkt å Förenta staternas vägnar. Jag bryr mig inte om fakta.”

Den sanningsrelativism som skulle skänka oss tolerans och demontera makten visar sig passa som handen i handsken för förtryckare världen över. Sanningen är krigets och politikens första offer. Alla minns nog de fiktiva massförstörelsevapnen inför det andra Gulfkriget. Om lögnen är maktens vapen måste sanningen vara de förtrycktas. Hur ska man annars avslöja samhällets orättvisor? Postmodernismen lämnar oss ensamma med marknadssamhällets skenbilder.

Akademien är den institution där bildning och utbildning kultiveras, men den är numera snarare ett hinder för verklig kunskapsbildning. Den sprider ovetenskap som den sedan försvarar med ny ovetenskap. Man behöver inte dela Christer Sturmarks, Martin Ingvars och Åsa Wikforss teser i övrigt för att inse att deras kritik är angelägen. Att gräva fram fler exempel på akademisk glad ovetenskap är inte svårt. Ekonomen Lars P Syll har lyft fram ett helt fantastiskt citat: ”Med en posthumanistisk ansats belyser och reflekterar jag över hur både människa och häst överskrider sina varanden och hur det öppnar upp ett mellanrum med dimensioner av subjektivitet, kroppslighet och ömsesidighet.” (Pedagogisk forskning i Sverige 2–3 2014)

När man från humanistiska ämnesföreträdare får höra saker som att objektivitet är ett omöjligt vetenskapligt ideal inom humanvetenskaperna och att all historieskrivning blott återger samtidens intressen och behov, ja då undrar man om inte humanioras kris till stor del är orsakad av humanisterna själva. Vi har fått en postmodern pedagogik som ser objektivitet och sanning som subjektiva tolkningar, och vi har fått en postmodern filosofi och teologi som har avskaffat verkligheten såvida den inte uppträder inom citattecken.

Fakta: 

David Brolin är skribent i Göteborg och har en filosofie magister i idéhistoria. Han är just nu aktuell med boken Omprövningar på Celanders förlag.

Replik: Vänstern bör vara kritisk – inte naiv
Leo Berglund, student i sociologi, svarar David Brolin om sanningsrelativismen och hur den påverkar vänsterns möjligheter.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hallå där...

...Malmöbon Andreas Strömblad, som i veckan släpper den självbiografiska romanen ”Ett helvete är också ett liv” på Mogwai bokförlag. Boken handlar om ett liv med ätstörningar.

Skånes Fria

Issa gör motstånd genom musiken

En kväll om den arabiska våren med fokus på kultur och de kvinnliga kulturutövarna. Kvällen kretsar kring kriget i Mellanöstern. Om allt hemskt. Men även om allt hopp, säger Kristina Issa som arrangerar Arabic Spring.

Göteborgs Fria

© 2019 Fria.Nu