På spaning efter Hannah Arendt | Fria.Nu
  • Hannah Arendt är en av våra mest omhuldade politiska filosofer. Men vilken relevans har hon egentligen i dag?
Fria Tidningen

På spaning efter Hannah Arendt

Hannah Arendts undersökningar av begrepp som ondska, totalitarism och antisemitism gör att många intresserar sig för henne även i dag. David Brolin ställer sig frågan vilka av hennes tankar som fortfarande känns relevanta.

När Hannah Arendt, den ”banala ondskans” filosof, avled i New York 1975 var hon en berömdhet. Hon hör i dag till samtidens mest firade intellektuella. I USA och Europa blomstrar Arendtindustrin. De svenska akademiska underleverantörerna ligger inte långt efter. Hannah Arendts böcker översätts, symposier hålls, avhandlingar, artiklar och antologier produceras. Hennes politiska teori avvisades länge av kritiska samhällsforskare. Så icke i dag. Arendt har återfötts som ett slags vänsterikon. Med Slavoj Žižeks tillspetsade ord i Did somebody say totalitarianism? (2009) är framgångarna för Hannah Arendts totalitarism-idéer i dag ”det kanske tydligaste tecknet på vänsterns teoretiska nederlag”.

Det var tegelstenen Totalitarismens ursprung (1951; svensk översättning 2016) som gjorde Hannah Arendt internationellt känd. Det är inte en sammanhållen bok. Verkets tre delar – antisemitismen, imperialismen och totalitarismen – hänger inte ihop. Det beror på att Hannah Arendt författade sin studie vid två olika tidpunkter. De två första avdelningarna skrev hon under 1940-talets första hälft då kampen mot fascismen stod i fokus. Den avslutande avdelningen kom till i en helt annan politisk kontext: i det begynnande kalla kriget. Det är naturligt nog denna som tilldragit sig störst uppmärksamhet. Vilket inte betyder att den är den starkaste och bäst underbyggda. Tvärtom. Här härleds på metodiskt tvivelaktigt manér Stalins totalitarism direkt från den marxistiska ideologin. Som läsare frågar man sig vad det sovjetiska samhället och den kommunistiska totalitarismen har att göra med Hannah Arendts kritiska genomlysning av brittisk imperialism och fransk antisemitism. Svaret: ingenting alls. Arendt limmade ihop två böcker till en.

Talet om totalitarismens ursprung är missvisande – som historiker påpekat – då Hannah Arendt inte relaterar den europeiska imperialismen till Nazityskland. Arendt kopplar totalitarismen till massamhället. Det konservativa begrepp om ”massan” som florerade i Weimarrepubliken bland högerradikala civilisationskritiker och existensfilosofer fann sin väg in i Hannah Arendts verk. Uppkomsten av det moderna massamhället berodde enligt Arendt på ”klassamhällets kollaps” och framväxandet av ”överflödiga” och ”likgiltiga” människor. Det är dessa anonyma opolitiska massor, och inte den härskande ekonomiska och politiska klassen, som ytterst driver fram den nazistiska rörelsen. Samhällseliternas stöd till nazismen närmast bortförklaras. Hitlers samarbete med den tyska industriella och militära överheten nämns inte ens av Arendt. Detta betyder i praktiken att problemet med nazismen inte primärt är dess extremt antidemokratiska och hierarkiska politik utan dess överdrivna egalitarism och massmentalitet.

Totalitarismbegreppet utgör ett abstrakt analysinstrument som inte säger mycket om vare sig Nazityskland eller Sovjetunionen. Det är så löst i kanterna att det blir meningslöst. Drygt hundra år efter Hannah Arendts födelse tänjs begreppet ytterligare (se Samantha Powers förord till den svenska utgåvan av Totalitarismens ursprung) så att det också kan omfatta USA:s fiender: al-Qaida och Hamas. Om man kan klämma in allt från IS till Israel, ja då avslöjas teorin som vetenskapligt värdelös.

Efter Totalitarismens ursprung följde Arendts kanske mest kända – och mest ifrågasatta – bok Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem (1963; svensk översättning 1964). Där tecknas ett porträtt av Förintelsens organisatör, SS-officeren Adolf Eichmann, där dennes roll som fantasilös ”funktionär” framhävs på bekostnad av ideologi och tänkande. I ljuset av den senaste forskningen är denna tolkning i bästa fall en halvsanning. Vi vet nu att Adolf Eichmann var en hängiven antisemit som ingalunda endast kan karaktäriseras som en kugge i ett byråkratiskt maskineri. Han tog egna initiativ i sitt arbete. Detta krävdes också i vad Reinhard Heydrich kallade en ”stridande förvaltning”. Tredje rikets socialdarwinistiskt utformade stat gav utrymme för konkurrens, kamp och improvisation (inom givna ramar naturligtvis). Föreställningen om den ”banala ondskan” leder därför enligt kritiker vilse. Hannah Arendts teori har förvisso inte slutgiltigt underminerats, vill jag hävda, men dock korrigerats. Ondskan är inte, som Hannah Arendt helt riktigt skriver, ”demonisk” (det demoniska hör till fablernas värld). Men är ondskan ”banal” i meningen ”tanklös” och dum? Ja ibland, men långt ifrån alltid. ”Ondskan” i sin förfinade intellektuella form, som hos Martin Heidegger, den såg Arendt inte. Eller ville kanske inte se.

Läsare av Hannah Arendt tenderar att förvånas av frånstötande ord om ”hovjudar”. De finner innehållet ”obegripligt” (se DN 15/3). Denna obegriplighet upplöses om man betänker att Arendt var en aristokratisk tänkare och Heidegger-lärjunge. Massförakt och elitism ingår i denna tradition. Vi förnimmer ekon av Martin Heideggers, men också Friedrich Nietzsches, antidemokratiska orientering i Arendts tes om de atomiserade massornas totalitära böjelser. Nazismen karaktäriseras i en text till Heideggers åttioårsdag (1971) som ett ”rännstensfött” fenomen. Hannah Arendt lyckas därmed dölja den tyska kulturens – och det tyska tänkande som format Arendt själv – ansvar. Hon förhöll sig dock inte okritisk till ”trollkarlen från Messkirch”, men hon inkorporerade en hel del tankestoff från den man som 1933 beredvilligt ställde sig och sitt tänkande i nazismens tjänst.

Hannah Arendts beundran för den grekiska stadsstaten (polis) bidrar till att förklara hennes exklusiva demokratibegrepp. Till torget (agora) har ett fåtal tillträde. Ett ledmotiv i Arendts politiska filosofi är ringaktningen av den sociala och ekonomiska sfären. Den verkliga politiken – och friheten – har inte sin hemvist där. I essän Reflektioner om Little Rock (1959) hamnade Arendt på kollisionskurs med den svarta medborgarrättsrörelsen. Hon landade i ett försvar för diskriminering genom att hävda att frihet och jämlikhet i den politiska sfären förutsätter ofrihet och ojämlikhet i den sociala sfären. Hannah Arendt skriver att ”utan diskriminering i någon form skulle samhället helt enkelt upphöra att existera och avgörande möjligheter till fri sammanslutning och gruppbildning skulle försvinna”. Bristen på kunskaper om det Karl Marx kallade politisk ekonomi förde henne till slutsatsen att social och ekonomisk rättvisa hotar demokrati och politik.

Hannah Arendts renässans som tänkare hänger samman med den politiska konjunkturen – tendenserna till ett nytt kallt krig – och att hon i egenskap av tysk-judisk flykting i USA behandlar frågor om mänskliga rättigheter, exil, emigration och identitet. Jag frågar mig ändå om det inte finns en annan Hannah Arendt. Hennes fanclub blundar för mycket. Den amerikanske statsvetarprofessorn Corey Robin skriver: ”Om Arendt har någon betydelse i dag, så beror det på hennes skrifter om imperialism, sionism och karriärism.” Imperialism-kapitlet i totalitarism-boken saknar inte aktualitet. De pågående finanskriserna och kolonialkrigen finner sitt ursprung i imperialismens gamla drömmar om globalt ekonomiskt-politiskt herravälde.

Hannah Arendts essäer om sionismen är heller inte utan relevans. Efter att ha brutit med den sionistiska rörelsen under andra världskriget kom Arendt att inta en mot sionismen kritisk hållning. 1944 förklarade hon att hon inte sympatiserar med en nationalistisk politik uppbackad av främmande makt. 1948 fördömde hon Israels ”totalitära” metoder: terrorism och deportation av den arabiska befolkningen. Arendt förordade en binationell stat där både araber och judar kunde samexistera.

Dessa undanskymda teman i Hannah Arendts litterära produktion kan bli ett sätt att återupptäcka en mer samhällskritisk filosof. Se där en forskningsuppgift för kritiker, journalister och akademiker.

Annons

Rekommenderade artiklar

Revolutionen sänds live

I The revolution will be televised sänder Troja scenkonst livebilder på webben från aktioner som Ende Gelände.

Landets Fria

© 2019 Fria.Nu