Varför bestämde du dig för att skriva Ett helvete är också ett liv?

– Egentligen var det inte meningen att jag skulle skriva en bok. Jag började skriva dagbok för några år sedan. Det blev en lättnad för mig att skriva av mig, liksom själsrenande på något sätt. Ju mer jag skrev, desto mer insåg jag att jag kanske skulle kunna skriva en bok. Boken kan vara triggande, med mycket känslor. Om hur desperat man strävar efter att upprätthålla den där känslan man aldrig får behålla. Att känna sig smal och alltid få känna så.

Ätstörningar är ett ganska tabubelagt ämne.

– Ja, speciellt bland killar. Jag vill lyfta fram killars historier när det kommer till ätstörningar, men även tvång och psykiska sjukdomar. När jag blev sjuk i min ätstörning tänkte jag att det var en övergångsfas, något kortvarigt som jag kunde sluta med när jag själv ville, men så blev det inte. Jag hade också hört att det var en ”tjejsjukdom”, vilket gjorde att jag drog mig undan och inte berättade på en gång vad som höll på att hända med mig.

Varför uppfattas det som en ”tjejsjukdom”, tror du?

– Det är tabubelagt bland killar att kräkas och försöka svälta sig själv. Det känns som att killar trycker undan sina känslor på nåt sätt. Därför är det svårare för killar att förstå att dom är sjuka, är min upplevelse.

Hur mår du idag?

– Jag är inte frisk idag, vilket jag önskar att jag hade varit. I de böcker jag läst om ätstörningar slutar det alltid med att personen blir frisk. Men jag tycker faktiskt att det går att skriva en självbiografi kring sin sjukdom fastän man är sjuk fortfarande. Man kan beröra med sin historia fastän man inte är frisk.

Hur ser du på framtiden?

– Nånting jag känner nu, som jag inte känt innan, är att när jag är på behandling saknar jag inte att kräkas. Det kanske låter sjukt men det har jag alltid gjort innan. Det känns på ett sätt förvirrande. Jag har byggt upp ett helt liv kring detta. Men just nu känns som det som att jag har nåt att sträva efter. Att få hålla på me musik, träffa vänner, möta kärleken kanske och faktiskt bara få leva mitt liv som alla andra. Det är min kraft, och det hjälper mig just nu att ha framtidsutsikter, bortom en livslång ensamhet som ätstörningen innebär.