Mönstret av en till majoriteten vit poliskår som trakasserar och förföljer svarta, framför allt unga män, har varit tydligt för stora delar av USA:s befolkning länge. Men tragedin med den obeväpnade 18-åringen som, på väg till sin mormor, sköts ihjäl på öppen gata med uppsträckta händer i St. Louis-förorten Ferguson den 9 augusti av en vit polisman, gjorde att man fick nog. Tusentals gick ut på gatorna och protesterade.

Kanske hade ett åtal mot den vite polismannen kunnat lugna den bubblande vrede som legat och pyst under ytan sedan dess. Men då beskedet efter den obegripligt långa utredningen till slut kom om att polismannen inte ställs inför rätta, exploderade den. På runt 120 platser i 37 delstater pågår just nu demonstrationer.

Stellan Vinthagen är professor i ickevåld och civilt motstånd och menar att anledningen till konflikten är att det finns en stor klyfta i verklighetsuppfattning mellan å ena sidan polismyndigheten och det politiska etablissemanget och å andra sidan en stor del av befolkningen.

– De första menar att polisens omfattande dödande av svarta ungdomar är en fråga om svartas kriminalitet, våld och upplopp, medan den andra talar om polisens rasism, militariseringen av polisen, socio-ekonomisk segregation och svartas rättslöshet, säger Stellan Vinthagen, som nu bor och verkar i USA och har följt utvecklingen angående Ferguson noga.

Nationalgardet satte in 2 200 personer i Ferguson inför beslutet från åklagarjuryn som följdes av massiva demonstrationer och enligt Sveriges Radios reporter är Ferguson nu, utan underdrift, ”en belägrad stad” med militärfordon rullandes på gatorna.

Men kanske är tragedin och polisens och rättsväsendets agerande fröet till något nytt:

– De här händelserna har tagit oss 50 år tillbaka i tiden, både på gott och på ont. Tillbaka till 60-talets medborgarrättsrörelse, vi är tillbaka på ruta ett, men det kanske också är dags för en ny sådan rörelse för att saker och ting ska bli bättre långsiktigt i USA, säger en äldre man till Sveriges Radio.

Den äldre mannen är inte den första att dra paralleller med medborgarrättrörelsen som kämpade för de svartas rättigheter i det rassegregerade 1960-talets USA – i sociala medier gör många jämförelser och på Twitter sprids särskilt en bild på svarta demonstranter framför en polisbarriär med hjälmklädda poliser från 1964 bredvid en bild från Ferguson i år med svarta demonstranter framför en rad kravallpoliser.

Stellan Vinthagen håller med om att likheterna är många:

– Precis som då har det börjat med starka mobiliseringar lokalt som spridit sig och protesterna är kreativa och huvudsakligen fredliga. Präster är centrala i organiseringen och svarta politiker, jurister och intellektuella ger stöd. Det handlar även denna gång om polisens våldsamma agerande för att skydda en systematisk marginalisering och orättvisa där svarta drabbas och det finns då som nu en klar solidaritet från vita radikala krafter, säger han.

Det finns möjligheter att tiden nu är mogen för en ny medborgarrättsrörelse, då det i det amerikanska samhället finns en utbredd besvikelse över hur lite den lagstiftade jämlikheten har inneburit och hur lite det också resulterat i att få en svart president. Men samtidigt, som blev fallet även på 60-talet efter att segregationen avskaffats rent formellt, är det svårare att mobilisera i och med att det handlar om en informell, strukturell och socioekonomisk segregation, menar Stellan Vinthagen. Därför tror han snarare på en bredare rörelse som kan förena olika utsatta grupper:

– Resurser finns och vreden över diskrimineringen existerar, men den svarta minoriteten är inte enad och lever i olika verkligheter socioekonomiskt. Jag tror mer på en bredare rörelses allianser mellan olika utsatta minoriteter, men den mobiliseringen och det alliansbyggandet kommer att ta tid.