Då president Blaise Compaoré, efter 27 års maktfullkomligt styre i Burkina Faso, förra månaden försökte få till en grundlagsändring för att skapa sig ytterligare en mandatperiod som president, blev det gnistan till det folkliga uppror som nu lett till hans avgång. Oppositionen tillsammans med många ungdomar och studenter gick ut på gatan och tiotusentals människor samlades utanför parlamentet och krävde Compaorés avgång. Något som också skedde.

– Vi var trötta på honom, vi vill att andra tar över, det är det som är den demokratiska vägen, säger Coulibaly Zié, som deltog i de enorma demonstrationerna, till Sveriges Radio.

Ett folkligt uppror

Burkina Faso är en republik med flerpartisystem, men i praktiken har president Blaise Compaoré och regeringspartiet Demokrati- och framstegskongressen, CDP, dominerat både politiken och statsapparaten. Compaoré tog över styret 1987 genom en militärkupp. Efter hans omval 2010 började protesterna mot honom växa, berättar Jesper Bjarnesen, kulturantropolog vid Nordiska Afrikainstitutet vid Uppsala universitet, som specialiserat sin forskning på Burkina Faso.

– Utifrån ser det kanske ut som om det skett plötsligt, säger han.

– Men ända sedan valet 2010, då Compaoré vann med 80 procent av rösterna, har det folkliga missnöjet växt. Det har funnits en ganska samordnad mobilisering sedan 2011, säger han och menar att revolten inte är ett ungdomsuppror:

– Det är till exempel många fackföreningsrepresentanter som gått i spetsen.

Manya Riche, twittrare och mångårigt erfaren inom arbete för fred och demokrati inom olika kongolesiska institutioner, har skrivit om händelserna i Burkina Faso.

– Burkina har visat att vi inte ska underskatta ilskan och kapaciteten hos gräsrotsaktivismen i Afrika, säger hon.

– Och en viktig faktor, avgörande skulle jag, är också det faktum att militären valde att ställa sig på folkets sida.

Den övergångsregering som ska styra landet tills valet nästa år, leds nu av militären. Förhandlingarna för att ersätta den med en civil sådan, pågår dock; både Afrikanska Unionen, USA och Frankrike stödjer en civil regering, liksom landets befolkning.

– Det finns väldigt lite folkligt stöd för militären, säger Jesper Bjarnesen.

– Det ledde till nya protester när militären gick in.

På grund av militärens medverkan har vissa uttryckt tveksamheter kring ifall det verkligen rör sig om ett folkligt uppror, men Jesper Bjarnesen menar att det inte finns några tvivel om det.

– Om militären däremot inte skulle släppa fram en civil övergångsregering nu, då skulle man kunna börja prata om en militärkupp, säger han och menar att risken för det är mycket liten.

Jämförs med arabiska våren

Det som skett i Burkina Faso jämförs nu med den arabiska våren. Anledningen till det är att flera paralleller till det folkliga uppror som startade i Tunisien i december 2010 och spridde sig till flera arabiska länder, setts. Bland annat den breda folkliga mobiliseringen och det växande folkliga missnöje som fått nog av den politiska makten. Liksom Tahrir-torget i Egypten har Burkina Faso sitt egna torg som blivit centralt i protesterna. Ett torg som nu kanske kommer byta tillbaka till sitt gamla namn, ”Revolutionstorget”, istället för det nuvarande ”Nationstorget”.

Under de senaste månaderna har också gatorna i Nigeria, Senegal och Sudan fyllts av demonstranter som vänder sig mot ledarnas diktatoriska tendenser.

– Över huvud taget verkar Afrika gå igenom ett paradigmskifte just nu, säger Manya Riche.

– Det är en mognare, urban befolkning som inte blint ”accepterar” vad som helst. Vad som hänt i Burkina kan leda till en ny självständighetsvind, men den här gången inte mot kolonisatörerna, utan mot diktatorerna, fortsätter hon, samtidigt som hon poängterar att det internationella samfundet måste lägga ner sitt samarbete med diktatorer.

Jesper Bjarnesen tror mer på en spridning av en ökad försiktighet från den politiska eliten med försök att sitta kvar vid makten.

– Det är mycket mer riskabelt att gå ut på gatorna och protestera i andra länder. Det finns ett liknande missnöje i Kongo till exempel, där skyltar om att ”det burkinska folket kan, varför kan inte vi?” nu börjar synas i demonstrationer, men där råder helt andra förutsättningar, säger han och syftar bland annat på militärens våldsamhet.

– Möjligheterna att utrrycka sig i Burkina Faso har inte skett över natt, oppositionen har blivit gradvis starkare och gett utrymme till att uttrycka sig mer kritiskt, säger han.

– Men det kommer absolut att påverka. I Benin drog presidenten till exempel tillbaka sitt försök om en liknande grundlagsändring efter det som hände i Burkina Faso. Ledarna kommer också ha det internationella samfundets ögon på sig på ett annat sätt. Börjar en ledare prata om liknande grundlagsändringar kommer en varningslampa att tändas.

I Burkina Faso, samt i flera andra länder, används nu Thomas Sankara, Burkina Fasos före detta president, enligt vissa ”Afrikas Che Guevara”, som en inspirationskälla. Sankara var en utav Afrikas yngsta ledare och mördades 1987, troligen av den nu avsatte Compaoré. Många burkinier använder sig nu av hans tankar om social rättvisa för idéer om förändringar av landet. ”Vi måste våga uppfinna framtiden”, sa Thomas Sankara en gång enligt ett välkänt citat, som avslutas: ”Galningarna av igår skapade förutsättningarna för oss att agera med extrem tydlighet i dag.”