Initiativet som lanserades av Venezuelas president Hugo Chavez för ett par år sedan, togs till en början emot med viss skepsis. Möjligheten att bryta med de internationella finansiella institutionerna, IMF och Världsbanken, sågs av många som ett omöjligt företag. Och det är kanske inte så konstigt. Dessa institutioner har haft en nästan oinskränkt makt över många länders ekonomier sedan 1980-talet.
Venezuelas president Hugo Chavez har ofta betecknats som populist av sina motståndare. De har inte sällan hånat hans kraftfulla och många gånger oväntade initiativ. Många, även bland dem som stöder Chavez, har tvekat. Kan dessa idérika förslag i realiteten förverkligas?
Chavez har i handling och med konkreta resultat visat att retoriken inte endast är tomma ord. Så var det med förverkligandet av en regional tv-kanal. Så var det också med bildandet av ett regionalt energibolag. Men nu är det annorlunda. Hugo Chavez har visat att med politisk vilja är allt möjligt. Venezuela har också resurserna.

Nu är det inte många som tvekar över att även en internationell bankinstitution inom kort kommer att bli verklighet. Den globala makteliten vet bättre än någon annan att detta är möjligt. Därför måste Venezuela bekämpas på alla plan. Under tiden växer det mycket omfattande stöd och sympati som Hugo Chavez väckt hos befolkningar även i andra länder.
Bildandet av Banco del Sur kommer att utmana IMF och Världsbankens på en global nivå. Utmaningen riktar sig även mot det privata globala bankväsendet som i dag tar hand om tredje världens valutareserver. Reserver som i-länderna omsätter i sina inhemska ekonomier medan kapitalsvaga länder fortsätter att låna pengar från samma banker.
IMF och Världsbanken bildades i skuggan av den nya amerikanska världsordningen som uppkom i slutet av Andra världskriget. Dessa institutioner gav USA kontroll över de globala ekonomiska och finansiella flöden. Det var också dessa institutioner som tack vare ländernas skuldsättning kunde tvinga dem att tillämpa så kallade strukturanpassningsprogram.

De ekonomiska reformer som denna strukturanpassning innebar ledde till att staterna helt förlorade sina möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Privatiseringar, avregleringen av både arbetsmarknaden och den finansiella sektorn, öppningen av ekonomin, etcetra gav transnationella företag rätt att härja fritt i många länder.
Massarbetslöshet, nedmontering av välfärden, kraftiga nedskärningar inom skolan, sjukvården, bostadssatsningar, med mera fick fattigdomen att mångfördubblas under de senaste två decennierna.
I Latinamerika ökade antalet fattiga från cirka 70 miljoner år 1980 till cirka 270 miljoner år 2004.
Under samma period såldes cirka 10?000 statliga banker, energi-, el-, och telekommunikationsbolag till utländska intressen.
Samtidigt betalade Latinamerika cirka 280 miljarder dollar årligen i form av ränta på utlandsskulden. Detta innebar ett nettoflöde av kapital från de så kallade fattiga länderna till i-länderna. IMF och Världsbanken gjorde sitt jobb. Cirkeln blev omsluten.

John Perkins, före detta tjänsteman inom Världsbanken, beskriver i sin bok Confessions of an Economic Hitman, hur Världsbanken medvetet drev på många länders skuldsättning. Världsbanken drog sig inte för att bland annat mörda politiska ledare och destabilisera regeringar som vägrade att ta flera lån från denna institution, menar Perkins.
Det är lätt att dra slutsatsen att utlandsskulden hos många länder i Syd blev en konstgjord mekanism för att få dessa länder på knä. Utlandsskulden kunde sedan användas som ett utpressningsmedel i samband med IMF:s krav på ekonomiska reformer.
Många länder i Syd inser i dag behovet av att bryta denna beroendeställning till IMF och Världsbanken. Det råder en bred samstämmighet vad beträffar dessa institutioners ansvar för den katastrofala ekonomiska utvecklingen och dess negativa konsekvenser på miljön i tredje världen.
Initiativet grundar sig i viljan att bygga en annan typ av relationer länder emellan. Varför inte ta hem de pengar som ligger i i-ländernas banker och därav skapa egna utvecklingsfonder? Varför inte finansiera utvecklingsprojekt och bekämpa fattigdomen med egna medel?
Idén med banken är att genom samarbete och hjälpa varandra. Det gäller att få bort de ekonomiska ojämlikheterna som ligger till grund för ett orättvist handelsutbyte. Länderna ska själva, utan inblandning utifrån, kunna avgöra vad som är bäst för sin utveckling. Länderna kan själva avgöra vad som är utveckling!

Förslaget om denna internationella institution kommer nu att diskuteras inom den nyligen bildade sydamerikanska unionen som träffas i Bolivia i december. Venezuela driver initiativet att även den afrikanska unionen ska vara med i grundandet av den nya institutionen.
Projektet som drivs av Chavez som ett sätt att frigöra de latinamerikanska länderna från IMF och Världsbanken finner även stöd i Kina. Representanter för kinesiska utvecklingsbanken är just nu i Caracas för att etablera samarbetet med Venezuela. Initialt kommer en fond på 6 miljarder dollar att göras tillgänglig för utvecklingsprojekt i Venezuela.
Förslaget från Venezuelas regering håller nu på att ta plats på den internationella ekonomiska arenan. Skillnaden är att detta venezuelanska projekt kommer att gynna ländernas befolkning, inte den globala ekonomiska eliten och dess transnationella företag.
Det är nya tider, men de kommer inte av sig själva. Det är engagerade människor och sociala rörelser som driver utvecklingen i en alternativ riktning.
Eddie Salgado