Moderaterna tar kontroll över regeringen
Efter tio år som statsminister tvingas Göran Persson att lämna sin post som regeringschef. I hans ställe kommer Fredrik Reinfeldt, landets yngste tillträdande statsminister på 80 år. Det är en vaktavlösning som på många sätt speglar det absurda i den gångna valrörelsen. Ledaren för det Socialdemokratiska arbetarpartiet, den avgående statsministern, framstår som en trött godsägare och en företrädare för ett stagnerat privilegiesamhälle. I hans ställe träder småbarnspappan från den välbeställda villaförorten in, som vunnit sin nya position genom att i mångt och mycket imitera sin föregångare.
Sveriges nya arbetarparti ersätter Sveriges gamla arbetarparti. Under valrörelsen 2006 rådde politisk konsensus mellan blocken om att den generella välfärdspolitiken skulle ligga fast. Officiellt gäller alltså fortfarande samförståndslinjen - staten och kapitalet ska även fortsättningsvis sitta i samma båt. Skillnaden är bara att den offentliga maktutövningens representant i ekan byts ut.
Den borgerliga alliansen presenterade sig själva som ett enat regeringsalternativ, i motsats till den splittrade tidigare majoriteten. Bedömare från olika politiska läger är eniga om det varit en effektiv strategi - väljarna har associerat enighet till handlingskraft. Men trots den yttre enigheten och berättelsen om alliansen som ett samarbetsprojekt så är det moderaternas valresultat - det bästa i modern tid - som lagt grunden för maktskiftet. Vetskapen om detta går igen i det ministerkabinett som Reinfeldt presenterade på fredagen.
Av totalt 22 ministerposter kommer hälften att upptas av moderater. Förutom statsministerposten är det politiskt tunga poster - däribland de som finans-, justitie-, handels- och arbetsmarknadsminister - som kommer att besättas av moderata statsråd.
Det huvudsakliga ansvaret för den ekonomiska styrningen av landet kommer således att ligga på moderata departement. Med all sannolikhet har det nya arbetarpartiet nu skapat förutsättningar för en traditionell liberal ekonomisk politik med fokus på skattesänkningar och tillväxt.
Den nye statsministern har gång på gång upprepat sitt mantra att det måste bli mer lönsamt att arbeta. Sysselsättningen ska stimuleras genom liberaliseringar av arbetsmarknaden, men också genom privatekonomiska incitament för den enskilde. Dessa incitament utgörs av såväl piskor som morötter. Det ska inte bara bli lönsammare att arbeta, det ska också bli väsentligt dyrare att vara arbetslös.
Som tack för sitt stöd får de övriga allianspartierna statsrådsposter som berör deras respektive profilfrågor. Föga förvånande tillsätts centerpartister på miljö- och jordbruksministerposterna.
Folkpartiet får posterna som utbildnings-, skol- och integrationsminister. Tillsättningarna av Jan Björklund och Nyamko Sabuni indikerar att partiet fortsätter på den inslagna kravliberala vägen, istället för att hörsamma de socialliberala kraven från de egna partileden.
Kristdemokraterna får de till vård och omsorg relaterade posterna som social- och folkhälsominister. Socialförsäkringsminister blir dock moderaten Cristina Husmark Pehrsson. Det är en post förknippad med stora offentliga utgifter, och alliansens största parti - som länge kritiserat det socialdemokratiska 'bidragsamhället' - valde att behålla kontrollen över dessa utgifter.
Nästa vecka presenteras budgetpropositionen, och med den kommer den politiska riktning alliansen nu presenterat översättas i siffror. Sannolikt kommer det att dröja innan utfallet av den nya regeringens politik kan bedömas i sin helhet, men budgetpropositionen kommer att peka på vilka grupper som gynnas respektive missgynnas.
Budgetpropositionen ska tillfredsställa ett flertal olika intressen - såväl näringslivet som de väljarskaror som gav det nya arbetarpartiet sin röst.
Den kommer dessutom att sysselsätta inte minst partistrateger vilka ska försöka lotsa det sargade Socialdemokratiska arbetarpartiet tillbaka till regeringsmakten.

