Hur man än spanar så kan man inte se någon konflikt mellan Signal och lokala politiker, inga sura miner hos konstlivet och ingen avundsjuka hos andra institutioner. Tvärtom, alla verkar mycket nöjda.

Ändå har Statens kulturråd, Region Skåne och Malmö stad samtidigt meddelat att nu är det slut med stödet. Konsekvensen är att Signal måste stänga 2010.

Varför? undrar alla konstintresserade.

Det gjorde också Signals ansvariga och frågade sina finansiärer. Det har man faktiskt gjort i flera år. ”Ni gör ett jättebra jobb”, har man fått till svar. Men?

Inga andra svar har getts, än mindre några skäl.

Diskussionen slutar i en absurditet. Över alla möjligheter till dialog läggs den våta filtens tystnad. ”Ni är jättebra”, har det ekat från tre håll. Finansiärerna säger alltså: okej, ni driver en bra verksamhet. Den lägger vi ner! Är nästa steg att fråga: finns fler bra verksamheter? Okej, då lägger vi ner dem också…

På den nivån kan man inte samtala, inte ens bedriva kulturpolitik.

Den våta filten gör inte bara dialogen omöjlig. Den antyder en dold diskurs, att finansiärerna har motiv som de behåller för sig själva. Om de sagt att Signal kunde göra si eller så, om man haft förslag och sett möjligheter – ja, då hade Signal kunnat bli bättre. Dialog istället för den våta filten.

Samtidskonsten sitter trångt.

Under senare år har backlashen drabbat BAC (Baltic Art Center) i Visby, Tensta konsthall, Edsvik Konst och kultur i Sollentuna, Sandvikens kosthall och Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Den gemensamma nämnaren för dessa nederlag för samtidskonsten är att dessa institutioner haft en ledning som varit (för) duktig och att lokala politiker och/eller den lokala konstvärlden inte kunnat hantera nya synsätt och andras framgångar.

Men varför händer det Signal?

En snäll tolkning är att Signals egenart gått makthavarna förbi. De har inte fattat, glömt bort eller struntat i ett litet galleri. Men då har man inte förstått dynamiken i Signal arbetsmetod, nämligen att producera konstupplevelser i dialog med konstnärer och publik, att ladda kommunikationen i alla riktningar, kort sagt, minska de berömda trösklarna mellan konst och publik som till och med kulturtjänstemän brukar påtala.

Det kan också vara så att bildkonsten kommit i kläm när pengarna ska fördelas. Malmö stad har i något förstrött ögonblick förklarat staden som ett centrum för bildkonst eller något liknande. Det är kanske dags att spana in Signal och förstå vad denna kraft betyder. Det är inte för sent.