Robert Gates, försvarsminister

För första gången i USA:s historia får en försvarsminister behålla sitt jobb trots maktskifte i Vita huset.

I George W Bushs administration ersatte Robert Gates år 2006 Donald Rumsfeldt, vars avgång betraktats som en följd av den neokonservativa falangens fiasko i Irak. Gates förespråkar en kombination av militär och ”mjuk” makt, och har argumenterat för att det största hotet mot USA är upprorsrörelser och terroristgrupper snarare än stater.

Det är Robert Gates som är hjärnan bakom USA:s upptrappade krigföring i Afghanistan, som nu kan förväntas fortsätta i och med att han stannar kvar på posten som försvarsminister. Gates ska också ansvara för USA:s tillbakadragande från Irak. Han har tidigare förespråkat diplomatiskt och ekonomiskt utbyte med Iran.

Hillary Clinton, utrikesminister

I primärvalskampanjen ifrågasatte Obama Hillary Clintons utrikespolitiska expertis, men har nu gjort sin forna rival till en allierad genom att ge henne en av de tyngsta posterna i ministerkabinettet.

Hillary Clinton betraktas som, även med amerikanska mått mätt, mycket proisraelisk. Under ett senatsförhör i tisdags, vilket hålls med alla nominerade ministrar, förklarade hon att USA inte är villigt att förhandla med Hamas så länge rörelsen inte tar avstånd från våld och erkänner Israel. Under förhöret antydde Clinton även att de diplomatiska förbindelserna med Iran kan komma att tinas upp. Något som Obama förespråkat men som hon själv, i valkampanjen, varit kritisk till.

Rahm Emanuel, stabschef

Ett rykte om att vara hårdför i politiska förhandlingar har förärat Rahm Emanuel smeknamnet Rahmbo, och som presidentens närmaste medarbetare i Vita huset förväntas han komplettera Barack Obamas mer diplomatiska tillvägagångssätt.

Utnämningen väckte oro i arabvärlden då Rahm Emanuel betraktas som proisraelisk. Han uppbar fram till 18 års ålder såväl israeliskt som amerikanskt medborgarskap och arbetade under Kuwaitkriget som volontär på en israelisk militärbas.

Fadern var medlem i den sionistiska terroristgruppen Irgun, och försatte omedelbart efter nomineringen sin son i en obekväm sits då han till den israeliska tidskriften Ma’ariv sade:

– Självklart kommer han att influera presidenten att vara proisraelisk. Varför skulle han inte göra det? Vad är han, en arab? Han ska inte skura golven i Vita huset.

Rahm Emanuel är en aktiv frihandelsförespråkare och var med om att förhandla fram det av rättviserörelser hårt kritiserade nordamerikanska handelsavtalet Nafta. Kritiker anser också att han har för nära band till Wall Streets storfinans.

Leon Panetta, chef för CIA

Leon Panetta, tidigare stabschef i Bill Clintons administration och långvarig kongressledamot för Kalifornien, är ett relativt oprövat kort i underrättelsesammanhang och utnämningen har väckt frågor. Leon Panetta har tydligt tagit avstånd från all användning av tortyr och var en skarp kritiker av Reaganadministrationens stöd till Contrasrebellerna i Nicaragua.

Deltog 2006 i Iraq study group, bestående av såväl republikaner som demokrater, som föreslog ett snabbare tillbakadragande från Irak. Panetta var fram till 1971 republikan och arbetade under president Richard Nixon med medborgarrättsliga frågor. Han bröt med partiet då han menade att det försökte hindra hans arbete.

Steven Chu, energiminister

I valrörelsen lovade Barack Obama att minska USA:s utsläpp av växthusgaser med 80 procent till år 2050. Nomineringen av Steven Chu, mottagare av nobelpriset i fysik 1997, har tolkats som ett tecken på att han menade allvar. Som chef för Lawrence Berkeley-laboratoriet i Kalifornien har Steven Chu styrt institutionens forskning i riktning mot förnybara energikällor.

Den politiske novisen Chu har också varnat för att FN:s klimatpanel underskattar den globala uppvärmningens konsekvenser, vilket i amerikanska sammanhang gör honom till en mycket radikal utnämning.

Susan Rice, FN-ambassadör

Arbetade under Clintonadministration som säkerhetsrådgivare med områden som global fattigdom och transnationella hot på sitt bord.

Att Susan Rice är en av Barack Obamas förtrogna ses av amerikanska bedömare som en indikation på att USA framöver kommer att fästa större vikt vid det internationella samarbetet än under Bushadministrationen. Samtidigt har Susan Rice, som förespråkat militär intervention för att stoppa folkmordet i Darfur, argumentera för att USA ska kunna ingripa militärt mot Sudan utan mandat från FN:s säkerhetsråd.