Just i dag är det lugnt på Röda korsets vårdcentral för papperslösa. När sjuksköterskan Charlotta Arwidson tar emot har hon precis avslutat dagens sista telefonsamtal. Hon lägger undan headsetet och häller upp kaffe.
– Min kollega är sjuk så jag var tvungen att ställa in alla besök. Och alla andra är på personaldag.

Mottagningen består egentligen av två små rum i ena ändan av Röda korsets lokalkontor på Södermalm i Stockholm – ett administrationsrum och ett besöksrum. Besöksrummet är enkelt inrett och det enda som påminner om en vårdinrättning är en sjukbrits i ena hörnet, några läkemedelsförpackningar och ett stetoskop som ligger på fönsterbrädan.
– Det enda form av vård vi kan ge här på plats är samtal med psykologer och psykiatriker samt enklare saker som att kolla blodtryck, ta urinprov och mäta blodsockret. Annars handlar det mycket om att ställa diagnos och sedan ta hjälp utifrån, via vårt nätverk av frivilliga eller via den offentliga vården. Vi fungerar mer som en förmedling.

Tio månader har gått sedan den nya lagen om vård till asylsökande klubbades igenom i riksdagen. Det man gjorde var bara att slå fast det avtal som redan fanns mellan staten och landstingen om att asylsökande har rätt till ”vård som inte kan anstå”.

Under årets läkarstämma i november lovade socialminister Göran Hägglund att en utredning ska tillsättas om papperslösas rätt till vård. Pengar har avsatts i 2009 års budget men ännu har man inte kommit överens om direktivet till utredningen.

I vissa landsting som exempelvis Skåne, har man redan nu tagit policybeslut på att ge subventionerad vård till papperslösa vid akuta behov. På andra håll, däribland i Stockholm, är man mer restriktiva.

Charlotta Arwidson är positiv till att landstingen tar initiativet men tycker samtidigt att det är märkligt att man ska särbehandla överhuvudtaget.
– Det är så ovärdigt ett land som Sverige att inte ge lika vård till alla. Det enda positiva är väl att debatten som varit i samband med lagen och den uppmärksamhet vi har fått har gjort att vårt frivillignätverk har utvidgats. Det är många som har hört av sig och vill hjälpa till.

Nätverket utgörs i dag av mellan 100 och 150 läkare, psykiatriker, barnmorskor och psykologer som på ideell basis tar emot vårdbehövande utan papper – antingen på Röda korsets mottagning eller i egna lokaler. Man har även ett nära samarbete med Ersta sjukhus som ger viss vård åt papperslösa. Men med cirka 120 förmedlade besök och 30 till 40 nya patienter i månaden är det svårt att få resurserna att räcka till. Bara medicinerna kostar Röda korset omkring 20 000 kronor i månaden. Ofta måste Charlotta Arwidson och hennes kollega ringa runt till den offentliga sjukvården och be om hjälp. Ibland får man ja och ibland nej.
– Det beror på vem man pratar med och vad läkaren eller kliniken gör för tolkning av lagen, säger hon och berättar om två fall som liknar varandra men med olika utgång.

Båda är papperslösa kvinnor med långt gången cancer och inte lång tid kvar att leva. Men medan Röda korset lyckades ordna cellgiftsbehandling åt den ena kvinnan har den andra nyligen fått nej eftersom man ansåg att behandlingen endast är livsförlängande och smärtstillande och inte kan falla in under begreppet akutsjukvård.
– När det gällde den kvinna som fick behandling så lyckades vi helt enkelt få tag i rätt person på radiumhemmet som drev igenom det där. Men vad är det för rättvisa i ett system som baseras på godtycklighet, frivillighet och enskilda människors snällhet.

Inom vissa områden som exempelvis ortopedi är man extra restriktiva, enligt Charlotta Arwidson.
– De gör ofta en snävare tolkning av lagen än nödvändigt. Att ta bort gipset efter en fraktur borde till exempel kunna tolkas som ”relaterad akutsjukvård”. Om man inte tar bort gipset förtvinar armen eller benet. Men här får vi ofta nej.

En av Röda korsets patienter är en man med ett mycket besvärligt diskbråck och så svåra smärtor att han inte kan göra annat än ligga stilla och äta morfin.
– Här fick vi också blankt nej till operation. Troligtvis måste det till en urinretention eller något annat akut symptom innan han kan få hjälp. Det är märkligt att man inte tar någon som helst hänsyn till livskvalitet. Hans liv är ju totalförstört.

Men värst av allt, enligt Charlotta Arwidson, är de gånger där kliniker inte ens bemödar sig med att utreda papperslösas vårdbehov. Vid flera tillfällen har Röda korset remitterat personer som man bedömt vara i behov av akut vård men där man fått nekande svar med återvändande post från receptionen.
– Läkare har alltså inte ens tittat på remissen. Vi har anmält flera sådana fall till socialstyrelsen. Men de har haft svårt att utreda eftersom frågan är så politiskt laddad. Därför har ärendena bollats vidare till socialdepartementet. Och där har de fastnat.

En inte alltför djärv gissning är att frågan om vård till papperslösa och gömda flyktingar i slutändan handlar om kostnader. Vad en utvidgad lag skulle innebära i rena pengar är svårt att sia om. Däremot går det att konstatera att den vård som papperslösa får i dag inte borde få budgetansvariga på landstingen att ligga sömnlösa om nätterna.

Enligt Karin Ekelund, sjukvårdsstrateg på Region Skåne, utgjorde den totala kostnaden för vård till såväl papperslösa som asylsökande till cirka 1,2 miljoner kronor under 2007. Siffran är visserligen högst osäker, men kan ändå jämföras med nettokostnaden för sjukvården i Skåne som året före låg kring 22 miljarder kronor.

Men medan politiker kivas om utredningar och lagtexter och medan läkare och annan vårdpersonal försöker tyda dem, fortsätter människor som bor och lever i Sverige – utanför försäkringssystemet och ekonomiskt utsatta – att bli sjuka. För Charlotta Arwidson innebär varje dag nya fall och nya sätt att finna hjälp. Och även om hon kan ha åsikter om enskilda sjukhus eller läkares bemötande är det lagstiftningen i sig hon vill ha bort – och i förlängningen sin egen roll.
– Lagen signalerar begränsning och leder bara till godtycklighet och orättvisa. En mottagning som den här skulle inte behöva finnas. I den bemärkelsen blir jag gärna arbetslös.