Bodström och friheten
Glömska är en central, men sällan uppmärksammad politisk faktor. Offentligt politiskt tal tycks återkommande utgå från föreställningen om allmänhetens kollektiva minnesförlust, som om väljarkårens minnesfunktion var satt ur spel. Därav alla politiska utspel som annars skulle te sig riskabla, som när president George W Bush berättar att den amerikanska invasionen innebar att ”oppositionella irakier inte behövde frukta tortyr” och regelbundet talar om Saddam-statyns fall som en ”spontan” frihetsmanifestation i paritet med Berlinmurens fall, som om vi redan glömt Abu Ghraib och inte längre mindes att statyn revs av amerikansk militär.
Invändningen att Bush utgör ett särfall vars utspel bättre låter sig förklaras i termer av den talandes egen demens, förklarar inte varför hans talskrivare låter honom framföra sådana berättelser eller varför de fungerar. Det tycks mig väsentligare att reflektera över det upprepade talets förmåga att skriva över minnesbilder: dess funktion i glömskans skapelseakt.
På hemmaplan framställer sig Thomas Bodström som FRA-motståndare och beskyddare av den personliga integriteten, som om vi redan glömt Bodströmssamhället med dess långtgående befogenheter för polis och säkerhetspolis att bugga lokaler och hem, avlyssna telefoner, inrätta hemlig kameraövervakning, avläsa datatrafik och lagra sms-meddelanden i preventivt syfte, det vill säga utan att misstanke om brott föreligger, och den centrala roll Bodström spelade när likaledes långtgående övervakningslagar infördes i EU. Om Bodström till äventyrs nämner de övervakningslagar han införde som justitieminister berättar han om införandet av en parlamentarisk integritetsnämnd med uppdrag att granska hur de hemliga övervakningsåtgärderna används, men nämner inte med ord de tre ”undantag” för parlamentarisk insyn som samtidigt infördes:
1) de hemliga avlyssningar som utförs av säkerhetspolisen, 2) de hemliga avlyssningar som utförs av säkerhetspolisen på uppdrag av annan stats säkerhetspolis, samt 3) de hemliga avlyssningar polismyndigheter från andra EU-stater själva får utföra i Sverige.
I det selektiva minne som härmed etableras uppstår således inte frågan som hågkomsten av undantagen skulle väckt: vad återstår då för parlamentarikerna att ha insyn i?
Ett annat olustigt exempel gäller Sveriges samverkan med CIA i dess illegala tortyrutvisningsprogram. Den nya regeringen har slagit fast att den gamla regeringens utvisning av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammad al-Zary bröt mot FN:s tortyrkonvention och svensk lag. På frågan om det därmed inte är dags för polisen att inleda en förundersökning om vilka politiker som fattade beslutet och vilka säkerhetspoliser som verkställde det som basis för en eventuell rättegång, mumlas det om att frågan inte kan lyftas av hänsyn till Anna Lindhs minne.
Inställningen är problematisk av två skäl: För det första vårdar den inget minne. Tvärtom solkas Lindhs eftermäle då all skuld kastas på den döde som inte kan tala till sitt försvar. För det andra producerar talet att vi glömmer hur den svenska demokratin fungerar. I den svenska demokratiska ordningen agerar inte en minister självsvåldligt. Politiska beslut fattas av kollektiv, i detta fall regeringen. I regeringen fanns två ministrar med särskilt ansvar för fallet Agiza och Muhammad. Den ena var utrikesminister Anna Lindh, som är död. Den andre var dåvarande justitieminister Thomas Bodström, som i förra veckan var inbjuden till Bokmässan för att tala om frihet.
