Nyligen dömde tingsrätten i Göteborg tre unga män till skyddstillsyn, samhällstjänst och totalt 250 000 kronor i böter för 161 fall av skadegörelse. Bevisningen byggde bland annat på en film där ett antal män begår skadegörelsebrott. Utifrån denna kunde polisen identifiera klädesplagg som tillhörde de dömda.

I totalt 10–20 av fallen kunde genom teknisk bevisning de tags – graffitimålarnas signaturer – som männen på filmen sprejar knytas till dem på individnivå. Därefter kunde de åtalas och dömas för skadegörelse kopplat till dessa signaturer, även om annan bevisning saknats.

Åklagaren hade kallat sakkunniga som vittnade om att det inom graffitikulturen anses som en överträdelse att stjäla eller använda någon annans signatur.

– Skälet till att det blev fällande dom i mitt mål är att domstolen har fått kännedom om hur klotterkulturen fungerar och kan man styrka att en tag är personlig kan man styrka all skadegörelse relaterad till den tagen. I andra domar har man kanske inte haft den kunskapen, säger kammaråklagare Helena Trolläng.

Detta är dock en förskjutning av praxis. 2004 underkände samma tingsrätt som nyligen dömde de tre männen ett liknande resonemang, trots att åklagaren även där kallat en polis som sakkunnig. I domen står att läsa:

”Åklagaren har hävdat att det med hänsyn till den så kallade graffitikulturens övergripande syfte att bli erkänd och känd för sin tag måste vara den som har en tag som har skrivit eller målat den. Det förhållandet att det är utrett att tilltalad har använt en viss tag som hans personliga signatur är dock enligt tingsrättens mening inte tillräckligt för att dra den slutsatsen. En sådan bevisvärdering skulle i praktiken dessutom innebära en omvänd bevisbörda.”

Året därpå, 2005, avgjordes ett liknande mål i Hovrätten för västra Sverige. Tingsrätten hade fällt en man för 21 fall av skadegörelse som kunde kopplas till dennes tag.

Hovrätten valde istället att fria på 15 av åtalspunkterna – mannen dömdes enbart för de fem fall där han erkänt samt för ett sjätte där rätten ansåg det styrkt att en graffitimålning dedikerats till mannens flickvän.

Tobias Barenthin Lindblad, redaktör på graffititidskriften UP, hade kallats in som sakkunnig av försvaret. Han kunde bland annat visa att mannens tag använts av andra personer i såväl andra städer som länder.

– Om du inte har ett vittne eller ett erkännande kan man aldrig med hundra procents säkerhet säga vem som har gjort en viss tag, det är förhandlingsbart, säger han. Det finns en sannolikhet att det är samma person men jag skulle aldrig under ed svära på vem som gjort någonting.

Detta förhållande är direkt avgörande, enligt advokat Stig Centerwall som drev fallet i hovrätten. För att fälla någon för brott ska det vara ställt ”utom rimligt tvivel” att personen begått brottet, att det är sannolikt att personen är skyldig räcker inte för att döma till ansvar.

– Aldrig, det får inte förekomma. Om man använder sig av sannolikhetskalkyler då har vi tagit steget från ”utom rimligt tvivel” vilket ska vara ledstjärnan i svensk rättstillämpning.

Någon högre instans än hovrätten har inte prövat den bevisvärdering som fällde de tre männen från Göteborg, och Stig Centerwall menar därför att hovrättsdomen från 2005 ska vara vägledande när tingsrätter dömer.

– Självklart är det så, varför skulle vi annars ha hovrätter?

Kammaråklagare Helena Trolläng säger att det tidigare ”varit lite fram och tillbaka” med domstolarnas bevisvärdering, men menar att den kunskap om graffitikulturens oskrivna regler som sakkunniga bidragit med räcker för att fälla.

– Min utgångspunkt är att om någon har en personlig tag är det den personen som har gjort samtliga sådana tags, det är utifrån den kunskap jag har, säger hon.

– Det som är slående är att många av de här klottrarna nekar under rättegång, men påfallande ofta erkänner när domen väl kommit. Med den utgångspunkten samt att ingen av de åtalade valde att överklaga kan man undra om inte den här domen träffade rätt.

Men utgångspunkten att en tag är personlig räcker inte, enligt Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet. Han gör en liknelse till värderingen av DNA-bevisning, där Högsta domstolen slagit fast att det inte räcker med en matchning mellan DNA och identitet för att döma någon till ansvar. Åklagaren måste dessutom kunna knyta den åtalade till det aktuella brottet.

– Det krävs någonting mer än själva tagen, även om den har väldigt högt bevisvärde eftersom den är utformad på ett sätt som är känt.

Detta gäller oavsett om åklagarens sakkunniga vittnar om att tags inom graffitikulturen är att betrakta som enskild egendom.

– Det är ju en referens som man använder vid bevisvärderingen, ett sannolikhetsuttalande. Det kan höja bevisvärdet i det enskilda fallet, men det är inget bevis i sig. Lika lite som en hög sannolikhet är det vid DNA-matchning.