Litteratur

Jag läser En fauns eftermiddag och Ett tärningskast om och om igen: för att jag vill, för att jag inte förstår, för att orden och meningarna är så fantastiska, för att den efter varje omläsning ger mig något nytt, en ny detalj, en ny förståelse: en ny förståelse som jag efter nästa omläsning återigen tar avstånd ifrån. Ändrar mig, läser om. Går djupare in i texten, backar. Lyssnar på det närmast musikaliska i En fauns eftermiddag. Läser boksidorna som utgör Ett tärningskast på nya sätt, i en ny ordning. Låter slumpen avgöra.

Boken är till formatet liten och på drygt trettio sidor, men den känns oändlig.

”[J]ag vill drömma, spela, så länge i min ensamhet att jag till slut ger liv åt illusioner som kan plåna ut den mur som skiljer verkligheten och de toner där sinnlig kärlek lyfts och renas till visioner av överjordisk skönhet”. I En fauns eftermiddag följer vi en liderlig fauns vandrande tankar i en svävande, drömmande monolog där det är svårt att skilja verkligheten från förvridna minnen och illusioner. Det är en dagdrömmande sång om åtrå, skönhet, minnen – och om konsten.

Stephané Mallarmé (1842-1898) var poet, kritiker och symbolist inspirerad av Charles Baudelaire och tillika en av upphovsmännen till den moderna lyriken. Symbolisterna – som reagerade mot naturalismen – menade att poesins uppgift inte var att avbilda verkligheten utan att avslöja och fånga tingens essens och kristallisera den. Mallarmé tog även avstånd från rådande metriska konventioner; detta är ytterst tydligt i Ett tärningskast, som av denna anledning väckte många och starka reaktioner vid publiceringen. Dikten behandlar slumpen och textstyckena och orden kan verkligen te sig slumpmässigt utkastade på boksidan, men formen är ett utstuderat försök till att ge den enskilda boksidan samma dignitet som stjärnhimlen.

Mallarmé har definitivt lämnat djupa avtryck på många håll i den efterkommande litteraturen; André Breton benämner honom i Surrealismens manifest som ”surrealist i fråga om förtrolighet”. Man kan även spåra kubistiska och dadaistiska tankegångar i Mallarmés poesi, och även T.S. Eliot och James Joyce läste och influerades av honom.

Trots att experimenten och konventionsbrotten inte är lika unika och häpnadsväckande i dag är det ändå mycket inspirerande och otroligt vacker läsning. b