Karnevalen i Rio utspelade sig från början på gatorna, men har nu övergått till att bli ett spektakel som följs från läktare av betalande åskådare, för dem som inte är privilegierade nog att kunna betala de höga priserna återstår att följa karnevalen från tv-soffan. Aktörerna under karnevalen är sambaskolorna, vilka består av dansare som tränar in dans och sång på ett tema för att sedan vissa upp dem under karnevalsveckan. De stora skolorna har sedan länge varit sponsrade och sångerna som framförs av grupperna är ofta direkta reklamjinglar för sponsorn.

Sponsorerna har varit allt från transnationella företag som Nestlé till brasilianska delstatsregeringar som velat använda kulturbudgeten till att skapa PR för sina kontroversiella projekt. En het debatt orsakades av en sponsor med en i detta sammanhang alternativ politisk agenda. Det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA sponsrade sambaskolan Vila Isabel med en miljon US-dollar. Skolan framförde Sydamerikas historia med början i de tidiga civilisationerna och med tyngd på vikten av sammanhållning mellan nationerna och hedrandet av ledarna i frihetskampen mot kolonialmakterna.

I Salvador tar karnevalen sin form runt trioelectricos - lastbilar med stora scener på flaket. Runt dem finns ett rep, innanför repet finns de som betalat för att gå med i blocket. Kostnaden för att delta varierar, ett billigt block kan kosta 350 kronor och ett dyrt över 5 000 kronor. Vid repet finns arbetare som tjänar cirka 50 kronor per dag. Arbetsdagen kan vara uppemot tio timmar och arbetet är ett av de farligaste under karnevalen, många av arbetarna blir utsatta för våld och tvingas söka vård för sina skador.
Det är bara de fattigaste vars ekonomi lämnar dem utan något som helst val, som tar arbetet. Det går ut på att separera de betalande på insidan av blocket från dem som befinner sig utanför. Ägarna av många block säljer inga platser till svarta, vilket målar en ful bild av apartheid på gatorna med svarta vid repet och utanför, och med vita på insidan i sin egna vackra lyckliga värld.

Bland folket i Salvadors fattiga områden skiljer sig bilden av karnevalen skarpt från den jag fick i Sverige - karnevalen är för de privilegierade. Om de har möjlighet åker många under karnevalstid bort från staden och många av de yngre har aldrig varit på karnevalen utan stannar i favelorna som upplevs som säkrare. Tyvärr ökar våldet i de fattiga områdena veckorna innan karnevalen eftersom det är den tidpunkt då de mer privilegierade och turisternas efterfrågan på droger når sin topp.
Klart det finns många som inte vill ge upp karnevalen till de privilegierade, men på gatan får de akta sig, speciellt om de är svarta från favelorna. Under karnevalen rör sig 21 000 poliser på gatorna och detta gör kanske gatorna säkrare för några, men ökar samtidigt risken att utsättas för den korrupta poliskårens våld som alltid med säkerhet slår ner på den del av befolkningen som drabbas hårdast av systemet.

Själv föredrar jag karnevalen i Hammarkullen framför den i Rio eller Salvador. Erfarenheten från Brasilien visar vikten av att kämpa för att karnevalen ska utvecklas mot att vara mindre elitistisk. Karnevalen har tyvärr en tendens att bli mer korrupt, kommersiell och har näst intill ingen medvetandegörande funktion. Karnevalen uppmärksammar inte förortens problem och medvetenheten når tyvärr sällan djupare än en slogan mot rasism på karnevalsaffishen.
Allas rättighet till lika deltagande i karnevalerna borde vara en självklarhet, men detta kräver att det rasistiska, kapitalistiska samhället byts ut mot ett som grundas på rättvisa och jämlikhet. Jag hoppas att du och jag dansar vid den karnevalen i en snar framtid.