Tidigare har böcker av bland andra Azar Mahloujian och Alexandra Pascalidou gett en bild av den svenska flyktingens upplevelser. Fares film talar direkt till mitt hjärta, jag gråter, skrattar, funderar och känner igen många situationer. Jag hoppas många ser den här filmen, speciellt alla som arbetar i eller styr över våra miljonprogram och de som har kontakt med flyktingar, kanske kan de då hjälpa lite mer och skada lite mindre. Det skulle vara underbart om alla som skrattat åt Jalla Jalla och Kopps såg denna film, även om de likt de unga tjejerna som satt bredvid mig går dit med förväntan att se en komedi, jag är säker att de inte blev besvikna.

Zozo är en viktig röst för svenska flyktingar och behövs för att skapa förståelse och gemenskap, både mellan invandrargrupper och mellan invandrare och svenskar. När jag pratar med min mamma om filmen, berättar hon historien om sin ankomst till Sverige och problemen med att faktiskt få stanna. Jag vill tacka polisen och journalisten som genom sina handlingar hjälpte mina föräldrar. Jag tackar dem för att de var de enda svenskarna som hjälpte dem, och de hade en avgörande roll i att mina föräldrar inte blev avvisade. Ett ännu större tack vill jag självklart ge till dem som såg det som självklart att hjälpa och ta hand om varandra, alltså dem som befann sig i samma situation som mina föräldrar.

Mina tankar blir till oro över frågan om Zozo skulle kunna överkomma Schengenmuren och nå till Sverige i dag, och om han i så fall fått stanna eller blivit avvisad. Den får mig att tänka på mina vänner utan uppehållstillstånd hur de är utlämnade till myndigheter som skapat en omänsklig praxis och politiker som inte tänker själva, utan värderar ekonomi och lydnad högre än mänsklighet och solidaritet. Kanske några av de politiker som röstat ner förslaget om amnesti för flyktingar ångrar sig eller åtminstone drömmer mardrömmar efter att ha mött Zozo. Det är viktigt för världen att vi förstår vad vi själva och andra har för erfarenheter i bagaget, ibland kan man lära sig vackra saker från det som utifrån kan se ut att vara ett helvete.

En av de andra sakerna jag och min mamma pratar om efter filmen är den starka kärlek och medmänsklighet som kan finnas mellan människor, men sällan ses mellan svenskar. I filmen finns otroligt stark kärlek och då även över traditionella gränser som familj och nation. Mamma berättar om det kalla mottagandet på institutionerna, och filmen sätter fingret på bristen av mänsklighet de har, byggda till att befolkas av yrkesutövare och inte av medmänniskor.

I samma yrkesanda, men ofta med mänskligare drag kan jag se många tjänstemän dagligen komma till våra miljonprogram, deras arbete blir ofta bara ett redskap för politik kommen någonstans uppifrån. Det som verkligen krävs är att det underifrån växer en starkare gemenskap i områdena, en kraft som kan skapa en identitet över många gränser och en kultur som kan bryta upp nya vägar för de ungdomar och vuxna som lider av att inte våga tro, och allt för ofta fått se sina drömmar krossas.

Tillsammans bygger vi relationer varje dag i spårvagnar, föreningar, på fritidsgårdar och torg, men det är fortfarande långt att gå innan det blir vardag att våra röster kan höras så starkt som Zozos. I dag är filmen en sol på vår himmel och vi ska värma oss på den, fylla oss med kärlek och hopp. Från denna sol kan vi få lite av den kraft som behövs för att bryta utanförskapet och bygga den solidaritet som ger livet värde, där gränsen mellan familj och vänner, vänner och bekanta, bekanta och främlingar suddas ut.