Min första tanke när jag hörde talas om passionsgymnasiet var självklart ett glädjerus. Vad härligt, att kunna ha sina passioner på schemat! Dans, skateboarding, you name it. Roligt och banbrytande att kunna ägna sig åt sina hobbyer på lektionstid.

Men någonstans inom mig gnagde mitt dåliga lärarsamvete.

Konceptet fick mig att undra: vart tog passionen på alla andra skolor vägen? Kan det verkligen stämma att passionen endast finns med på passionsgymnasiets scheman?

Jag tror mig ha sett en glimt av passion på en annan skola. Eller till och med på flera, men alla texter måste ha sina begränsningar. Jag kan dela med mig av en liten historia från grundskolans senare år. Historien om magister Moberg.

Magister Moberg försöker att dela med sig av sin passion på schemalagd tid. Sin passion för matematik och naturorienterade ämnen. Matematik, precis som många andra ämnen och begrepp man ännu ej har lyckats ta till sig, kan te sig färglös ock tråkig för en grundskoleelev. Det är tur att magister Moberg vet bättre, att han har sett matematikens mångfasetterade helhet. Det är tur att han har gjort den till sin passion, för att dela med sig av den och sprida den vidare till sina elever.

Magister Moberg är hård men rättvis. Han genomför lektionen med lekfullt allvar. Hans ambitioner och kämparglöd är svåra att ta miste på, även för en ovan betraktare. På något sätt är han närvarande i varje undervisningsmoment, han ger allt och får på så sätt mycket tillbaka.

Lektionstiden är knapp och det går fort, även om man inte har roligt alla gånger. Det känns som att alla rycker och drar i magister Moberg, alla vill ha hans uppmärksamhet, hans hjälpande hand och huvud. 'Moberg, Moberg, jag vill ha hjälp! Hur gör man? Hur räknar man ut det här talet? Och det här då? Kan du förklara?' Och det gör han. Han tar sig tid och når ut till eleverna, besvarar deras dilemmor och lättar på deras börda, en efter en. Att vara med om en 'aha, jag fattar!'-upplevelse under en matematiklektion kan vara början till en passionerad syn på ämnet. Både för eleven, men självklart också för läraren.

Plötsligt är det över. Fyrtio minuter av läsande, räknande, tänkande, viskande, knappande på blåa miniräknare. Tjugo tonårshormonella elever rusar ut för att ha rast. Kvar finns bara magister Moberg. Ivrigt och kvicktänkt plockar han ihop sina saker i en svart läderportfölj. Här gäller snabba ryck, minuterna till nästa lektion är lätträknade. Men innan han spinner vidare i skolkarusellen stannar han upp och tittar sig omkring i klassrummet. Han blickar över de tomma bänkarna, lämnar ett nöjt leende till avsked och tänker: 'Vad härliga de är, mina ungar'.

Och jag hoppas, nej, jag vet att det finns fler som magister Moberg därute. Fler eldsjälar till lärare som låter sina elever upptäcka matematiken, den mest passionerade och lidelsefulla vetenskapen av dem alla. Var finns då dessa vardagshjältar? Bland glappande bänkar, 80-talsplanscher och knappa resurser som lärarkåren kompenserar så väl. Och var finns denna magister Moberg? Vem vet, kanske på en passionsskola nära dig.