Om jag säger att jag ska bli gymnasielärare i matematik, vad säger du då? En del kanske rycker på axlarna - det är väl inget märkvärdigt, läraryrket är ju känt för att vara kvinnodominerat. So far, so good. Men om jag dessutom säger att jag läser dubbelt, extraknäcker i en studieverkstad och är engagerad i Lottakåren? Jag vet inte vad du skulle säga och jag tänker inte spekulera vidare i saken. Jag vet däremot vad min första handledare, Mona, ansåg om mitt val av dagdisponeringen.

Jag hade precis kommit hem från vintervistelsen i Moskva och var eld och lågor över att börja läsa på Chalmers, där min matematikkurs skulle hållas. Sanningen att säga var jag så angelägen om att hålla mitt höga studietempo, som jag hade vant mig vid under min gymnasietid på International Baccalaureate, att jag även hade anmält mig till en extrakurs i svenska. När jag berättade om min planerade studiegång för Mona gav hon mig en menande blick. Med en djup rynka i pannan undrade hon om 'det verkligen var så lågt tempo på Chalmers eller om jag helt enkelt var överambitiös'. Och är det verkligen passande att kombinera matematik med svenska när man är...ja, hur ska man uttrycka det, invandrare?

Monas uttalande gjorde mig mållös. Men också besviken, förbannad och frustrerad nog att byta handledare. Till min nästa praktik (eller min verksamhetsförlagda utbildning, som det nuförtiden heter) kom jag välförberedd. Med näsan djupt nedstucken i räkneböckerna strukturerade jag min kommande lektioner. Det sägs ju att kunskap är makt, och den här gången skulle jag visa vad jag gick för.

I fikarummet, där jag och handledaren hade avtalat tid, möttes jag av ett stort leende. Hasse, min nya handledare var verkligen glad över att se mig:

- Jasså du, Rimma, sa han vänligt till min diskreta urringning, så du ska alltså bli en liten fröken?

- Nja, försökte jag rätta honom så smidigt som möjligt, snarare gymnasielärare i matematik, svenska och eventuellt naturkunskap.

- Ojdå, eventuellt naturkunskap också? Det var väl ändå lite att ta i?

Jag vet inte, men av någon anledning kände jag mig plötsligt inte lika välkommen i lagomlandet Sverige.

Mina nattliga förberedelser i form av råpluggandet av diffekvationer var helt onödiga. En plats längst bak i klassrummet visade sig vara reserverad speciellt åt mig. Från denna trygga vrå kunde jag sedan beskåda en 'riktig' lärare i action. Hela dagen. Det fanns inte mycket att göra annat än att stoppa ner min nybörjarentusiasm i ryggsäcken och byta skola. Igen.

Det var inte sista gången jag bytte VFU-plats. Trots att genusperspektivet lyser med sin frånvaro i lärarutbildningen har jag lärt mig att inte acceptera min situation. Jag vägrar att finna mig i påståendet att unga tjejer skulle vara mindre kompetenta och sämre förebilder för kunskapstörstande gymnasieelever. Efter mycket springande mellan olika skolor vet jag att det givetvis finns många duktiga handledare, unga som gamla, män som kvinnor, som vågar ha ett öppet sinne och förbiser ytligheter. Men skräcken sitter fortfarande och mal i bakhuvudet - vad händer när vi unga lärare ska ut i arbetslivet?

Så vad gör jag nu då? Tentapluggar, undervisar, kämpar med att utöka mitt ordförråd och vägrar att ge upp min poängjakt och mina ambitioner. Allt detta med vetskap om att jag någon gång, förr eller senare, riskerar att bli särbehandlad igen. Inte på grund av mitt ursprung, min sexuella läggning eller mitt ovanliga namn. Utan helt enkelt på grund av att jag är ung, kvinna och till råga på allt mattelärare.