- Hade Israel varit i princip vilket annat land som helst, och definitivt vilket annat land som helst i tredje världen, så hade det ju omedelbart lett till att man stoppade all import, säger Per Gahrton.

Sedan i januari har Palestinagrupperna arbetat med den rapport som nu ligger hos ordförande Per Gahrton för granskning. Utredningen har bestått i intervjuer med tjänstemän från bland annat regeringskansliet och Försvarets materielverk (FMV), samt grävande i offentliga dokument som rör vapen-importen från Israel. Huruvida den färdiga rapporten kommer att innehålla hittills okända uppgifter vill Per Gahrton inte svara på, men han bekräftar att man under arbetets gång kartlagt hur mycket sekretessbelagt material det finns som rör Sveriges militära samarbete med Israel. Detta material försöker man nu få tillgång till, något Per Gahrton befarar kan ta lång tid.

- Den förvaltningsrättsliga proceduren för att lyfta på hemlig-stämplar kan vara lång.

Bland det Per Gahrton finner mest uppseendeväckande i rapporten är att regeringen redan år 2000 bemyndigade försvarsmakten att ingå ett så kallat säkerhetsskyddsavtal med Israel. Detta innebär att de parter som tecknar avtalet förbinder sig att inte sprida de uppgifter som avtalet specificerar till tredje part. Enligt Per Gahrton innebär ett sådant avtal en väldigt hög grad av förtroende parterna emellan.

- Man har ju naturligtvis inget sådant avtal med något arabiskt land, utan det är någonting man har med allierade. Man behandlar alltså Israel som om det vore en vanlig västeuropeisk demokrati, och det är ju fullkomligt absurt enligt min egen och Palestinagruppernas uppfattning.

Att avtalet aldrig undertecknades hänger enligt Per Gahrton sannolikt samman med uppblossandet av den andra intifadan i september 2000. Det politiska läget blev helt enkelt för känsligt för att regeringen skulle vilja knyta säkerhetspolitiska band med ockupationsmakten Israel.

Mellan år 2000 och 2004 importerade svenska försvaret krigsmateriel, bland annat komponenter till Jas 39 Gripen, för 146 miljoner kronor från Israel. Bara importen från USA och Norge var större.

Per Gahrton menar att man genom att importera vapen från Israel bidrar till att öka krigsmaktens styrka. Han tror dock inte att materielsamarbetet med Israel är resultatet av en medveten politik. Snarare är det en produkt av bristande lagstiftning.

- Jag tror inte att det har varit en aktiv politik att upprätta vapensamarbete med Israel, utan att det inte har funnits någon politik mot att göra det. Och då går hederliga opartiska svenska byråkrater på de direktiv de har. Ungefär som att våra poliser kastar ut invandrare tills de får det formella beskedet om att de inte ska göra det.

Tjänstemän på FMV har arbetat utifrån direktiven om offentlig upphandling. Målsättningen har varit att köpa bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad, och Israels statligt subventionerade militärindustri har stått sig bra i konkurrensen.

Sveriges krigsmaterielexport motiveras officiellt med att den stärker det svenska försvaret genom att kostnaderna för materielutveckling minskar. Det motsatta gäller för de länder vi importerar krigsmateriel från - utvecklingen av nya vapensystem finansieras med de export-intäkter försäljningen genererar. Berndt Ekholm (s), ledamot i utrikesutskottet, menar därför att det logiska vore att regeringen gav FMV ett direktiv om importförbud från Israel, på samma sätt som man i dag har exportförbud.

- Priset får inte vara den avgörande frågan. Politiken går ju ut på att man inte bara ska köpa till lägsta pris, utan att även andra faktorer ska kunna spela in, säger han.

Sedan lång tid tillbaka har den svenska militärattachén i Turkiet haft ansvar för Israel som en sidoackreditering, men i somras beslutade försvarsdepartementet att inrätta en resident militärattaché i Tel-Aviv. Försvarsminister Leni Björklund har förklarat att den nya attachén ska ha till uppgift att övervaka utvecklingen i regionen, och inte arbeta för att underlätta materielimport. Men enligt Per Gahrton hade den tidigare sidoackrediterade attachén ansvar för materielfrågor. Han ställer sig frågande till att materiel-frågorna helt skulle ha lyfts bort när befattningen nu växer i omfattning.

- Allting tyder ju på att det snarare är en effekt av den svenska importen och materielsamarbetet. Den rent politiska anledningen har ju varit lika stor i varje fall sedan 1967.

Även Berndt Ekholm är tveksam till avsikterna med att inrätta en militärattaché i Tel-Aviv.

- Det är lätt att tro att attachén kommer att användas för att arbeta med materielimport till Sverige. Det är ingenting som jag kan bevisa, men det finns mycket som inte går att bevisa, säger han.

Toni Eriksson, pressekreterare på försvarsdepartementet, känner inte till om den tidigare attachén i Turkiet hade ansvar för materielimport eller inte, men han betonar att militärattachén i Tel-Aviv inte kommer att arbeta med sådana frågor.

- Nej, det är inte så aktuellt, eftersom orsaken till att regeringen inrättade en attaché är att man har ett mångårigt engagemang i regionen. Uppdraget är att följa fredsprocessen, det är inte kopplat till materiel.

Efter att Leni Björklund tillkännagivit inrättandet av en militärattaché i Tel-Aviv publicerade ledande socialdemokrater en kritisk debattartikel. Bland undertecknarna fanns förutom Berndt Ekholm även Anna Berger Kettner, Nalin Pekgul och Ardalan Shekarabi. Budskapet var att inrättandet av en svensk militärattaché skulle sända fel signaler om Sveriges inställning till konflikten mellan Israel och Palestina. Toni Eriksson håller inte med.

- Jag tror att det är väl känt av den palestinska myndigheten och av staten Israel vad Sveriges position är, och jag tror inte att det förändras av att en militärattaché placeras i Tel-Aviv.

Per Gahrton säger att Palestinagrupperna kommer att fortsätta driva frågan om ett svenskt importförbud på krigsmateriel från Israel.

- Målsättningen för oss som driver det här det är ju att få ett genomslag för uppfattningen att Israel inte på något sätt är en normal demokrati och ett vanligt land som har lite problem i marginalen. Det är en ockupationsmakt som driver en rent rasistisk undertryckningspolitik mot ett helt folk och som skiter i folkrätten och internationell lagstiftning mer än något annat land på jordklotet.