Ove Bring, med ett förflutet på utrikes-departementet, är professor vid Försvars-högskolan och ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. I en ny bok redogör han för den politiska doktrin som varit den officiella svenska linjen sedan åtminstone första världskriget – allians-frihet i fredstid syftande till neutralitet i krigstid. En politik som Sverige, enligt Ove Bring, under de två senaste årtiondena stegvis gått ifrån.

– För Sveriges del börjar utfasningen av neutralitetspolitiken 1990 när kalla kriget tar slut. Vilka skulle vi vara neu- trala mellan när Warszawapakten föll?

Därpå följde medlemskap i EU och det mellanstatliga samarbetet för gemensam utrikes och säkerhetspolitik, Gusp. Något som Ove Bring menar inte är förenligt med konceptet neutralitet.

När Sverige nu även deltar i den Natoledda Isafstyrkan i Afghanistan finns enligt Ove Bring ingen anledning att längre tala om neutralitet som en politisk realitet. Redan år 2000 sade dåvarande statsministern Göran Persson, intervjuad i brittiska Financial times, att neutralitet inte längre var ett relevant begrepp. Men detta, menar Ove Bring, har de folkvalda ännu inte vågat kommunicera till sina väljare.

– När jag kritiserar politikerna är det för att de inte har förklarat för svenska folket att neutralitetspolitiken inte längre är något gällande alternativ, säger han.

– Jag tror att politikerna gör en bedömning av vad som rör sig i den svenska folkopinionen. Neutralitet och alliansfrihet betraktas som någonting positivt, Nato som något negativt. Man har inte vågat förklara för medborgarna att dessa låst fast sig vid en föråldrad föreställning.

Enligt Ove Bring är utvecklingen i grunden positiv. Neutralitetspolitiken förutsätter att det finns stater att hålla sig neutral till och förmår därför, i motsats till kollektivt säkerhetssamarbete, inte bemöta hot som terrorism eller klimatförändringar.

Han är även positiv till ett svenskt Natomedlemskap, men ser ingen anledning att stressa.

– Jag tycker visst att vi kan gå med i Nato, men vi kan vänta tills opinionen är mogen. Vi är redan så nära Nato att vi lika gärna kan vänta med att ta det sista steget.

Även Svenska freds tycker att bilden av neutralitetspolitiken borde ha nyanserats i den svenska debatten.

– Debatten om neutralitetspolitik är lite dubbel, konstaterar ordföranden Anna Ek. Sverige har haft en väpnad neutralitet som under lång tid motiverat en omfattande vapenexport. Den har tjänat oss väl i ett avseende, men samtidigt har ensidigt nationalstatstänkande lett till att vi inte brytt oss om de kränkningar som vapnen orsakat eller att de bidragit till krig i de länder de exporterats till.

Svenska freds är generellt positiva till säkerhetssamarbeten och svenskt deltagande i fredsbevarande FN-insatser. Däre -mot anser organisationen inte att ett Natomedlemskap är önskvärt för Sveriges del.

– Nato bildades för ett speciellt syfte, att skydda en klunga länder inom kalla kriget, och söker i dagsläget efter en ny roll i världen. Men ska vi anamma ett säkerhetstänkande med andra länder ska det inte bara vara Natoländerna som kan vara en del av det. Sedan upprätthåller Nato ett kärnvapenparaply i Europa och det tycker vi inte alls att Sverige ska stötta.

Jan Öberg är direktör för Transnationella stiftelsen för fred och framsteg, en tankesmedja med säte i Lund som arbetar under parollen ”fred genom fredliga medel”. Han påpekar att Sverige i praktiken varken är neutralt eller alliansfritt eftersom landet tränar och opererar med Natostyrkor.

– Neutraliteten var knuten till det kalla krigets system, att vi stod neutrala mellan västmakterna och Warszawapakten. Men i dag kan man omdefiniera neutralitetsbegreppet till att en stat kan gå in mellan stridande parter utan att ha egna intressen i konflikten. Det finns ett desperat behov av sådant.

– Nato är en dinosaurie. Det spelar ingen roll hur många soldater som skickas till Afghanistan. Soldater kan inte skapa fred, det krävs civila experter till det.

Det resonemang som återkommande gånger framförts av Natoförespråkare, att Sverige bör gå med för att kunna påverka försvarsalliansen inifrån, avfärdas bestämt av Jan Öberg.

– Det motsatta argumentet är att då tar vi det fulla ansvaret för kärnvapen- krig, interventionism och USA:s utrikespolitik. Och det bör Sverige inte göra. b