Måste konst på gator och torg vara skulpturer? Frågan känns dum i gatukonstens tid. Men kan konstens institutioner ge samtidskonsten plats på gator och torg?

Konstcentrum i Gävle har närmat sig frågan om hur samtidskonsten ska hitta ut på stan bland reklamtavlor och trafikskyltar. Performance, konst som tillfälliga händelser, sociala experiment – kan det vara något för kommuner, landsting och stat att lägga skattepengar på istället för på bronsskulpturer och rondellkonst?

Ett försök gjordes i FA+ Norén/KRIG av Ingrid Falk och Gustavo Aguerre (FA+). De fick i uppdrag av Riksteatern och Forum för levande historia att gestalta kriget i de städer där Lars Noréns pjäs Krig visades.

Nu redovisas verket på Konstcentrum och det är utan tvivel ett mycket effektivt och starkt offentligt verk som består av en rad omgjorda trafikskyltar.

Skyltarnas texter är citat ur Noréns pjäs, som ”Det var så många döda i floden så att man inte kunde bada”, ”Jag luktar svält”, ”Det finns inga barn längre” och ”Dom tvingade mig att se på medan dom gjorde det”.

Framför allt rör texterna övergrepp mot barn och kvinnor. Vi ser det kanske som handlingar ur de mörkaste skrymslena av människan, men numera ingår våldtäkter i många vapenarsenaler.

När Krig visades i Linköping begicks ett mord som kvällstidningarna utan grund förknippade med skyltarna, och jakten på ”mördarskyltarna” satte igång. I Göteborg fick de inte visas, inte ens på museet, bestämde kommunalrådet Göran Johansson egenmäktigt. I Vara sa politikerna nej för att man inte ville oroa ortens många nynazister. Få har protesterat och inte mycket har skrivits om detta, berättar FA+. Frågan de lämnar öppen är mycket tydlig: vilket är egentligen tillståndet i nationen?

Det visade sig så småningom (naturligtvis) att mördaren i Linköping drivits av helt andra orsaker än den offentliga konsten.

Att offentlig konst kan röra sig på ömtåliga marker är uppenbart och själva idén med den bästa i genren. Den tjeckiska konstnären Katerina Seda skickade skjortor till folk i den uppiffade betongförorten Nya Lisen utanför Brno. Skjortorna hade de nyrenoverade husen som mönster, och Katerina Seda skrev som avsändare andra boende i området. Sedan avslöjade hon det hela brevledes och gjorde en utställning av svarsbreven.

På Konstcentrum finns ett urval. Där finns de tacksamma, de tveksamma, de fientliga. En provkarta på ord, från glad öppenhet till ett dystert ”låt mig vara”. Trots verkets sociala ansats rymmer det mycket poesi: frågande ögon och rynkade pannor när skjortbreven öppnades, nya bekantskaper som uppstod.

Utanför Konserthuset i Gävle kommer Stockholmskonstnären Nina Svensson att stå under många timmar framöver. För att vikariera för en traditionell skulptur som flyttats inomhus. Vad vikariatet kommer att innebära vet hon inte, men hoppas att folk ska ha vägarna förbi och vilja byta ett ord eller två. Samtalen och erfarenheterna blir verket. b

5Enligt en rekommendation bör en procent av byggkostnaderna gå till konstnärlig utsmyckning (som det hette förr) när en kommun bygger nytt. Detta tillämpas även i landstingen och ibland också vid större ombyggnader. Statens konstråd ska se till att konsten blir ”ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön”. Det gäller ”samtidskonstens alla yttringar”. Konstrådet köper samtidskonst till statens byggnader, men kan också medverka till att konst tillförs andra gemensamma miljöer än statliga. Framöver ska Konstrådet ”stärka den konstpedagogiska insatsen”. Det kan tydas som att rådet inser att allmänheten inte alltid uppskattar andra verk än traditionella skulpturer, måleri och textilkonst inomhus. Konstrådet har ett anslag på drygt 40 miljoner kronor för 2008.