Vi behöver inte sysselsättas
På ett av mina jobb i äldrevården hade jag en tid en arbetskamrat som utförde samma arbetsuppgifter som vi andra, minst lika många timmar i veckan som vi, men som inte fick lön. När vi tvättade, serverade mat och bytte blöjor var det 'arbete'. När han gjorde det var det 'sysselsättning' - och då har man varken rätt till lön, säker arbetsmiljö, semester eller annat som sossarna berömmer sig av att ha kämpat för.
De senaste tio åren har arbetsmarknadspolitiken gått ut på ökad sysselsättning. Jag har nästan tappat räkningen på alla åtgärder. I mitten av 90-talet kom KUP, kommunal ungdomspraktik för arbetslösa ungdomar under 20 år, med ersättning under existensminimum, så att de måste göra slut på eventuella sparade pengar och sedan gå till socialen. Sedan kom UPP, ungdomspraktik som även var för ungdomar över 20, med något högre ersättning.
1997-98 kom flera förändringar. För arbetslösa mellan 20 och 24 år kom 'utvecklingsgarantin' - enligt arbetsmarknadsdepartementet 'utbildning, praktik eller precis vad som helst, bara det ligger i linje med vad ungdomen behöver för att få ett jobb' (ETC 4/97).
Ersättningen motsvarade a-kassa eller socialbidrag. Vissa hade inte ens rätt till socialbidrag utan fick 1 967 kronor i månaden. Arbetsplatsintroduktion, API, var praktik för utbildningsbidrag motsvarande a-kassa. De som inte hade rätt till a-kassa, bland annat ungdomar, fick 2 275 kronor i månaden. (Denna åtgärd lades ner eftersom arbetsköparna, till sossarnas besvikelse, inte anställde fler när de fick arbetskraft nästan gratis.)
Socialtjänstlagen ändrades så att socialnämnden kunde anvisa 'praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet' för personer under 25 år, studenter utan sommarjobb och dem som 'av särskilda skäl är i behov av kompetens-
höjande insatser' (Socialtjänstlagen 1997, §6C). Dessa kan bestå av att måla väggar, kratta löv eller bära kartonger.
Till slut lyckades regeringen fånga in alla långtidsarbetslösa i aktivitetsgarantin, AGA:n. Där kan man bli fast hur länge som helst - det finns inget maxantal månader, som i de gamla praktikåtgärderna. Genom att åtgärderna gradvis utökats till fler grupper - tonåringar, äldre ungdomar, studenter, socialbidragstagare - har vi vant oss. Det har blivit alltmer accepterat att arbetsförmedlingen, likt maffian, kommer med erbjudanden man inte kan tacka nej till. Sysselsättning är ett självändamål. Arbetslösa ses som en passiv, inkompetent och initiativlös massa som ska övervakas, utnyttjas och styras uppifrån. De som inte jobbat sig in i det så kallade 'generella' välfärdssystemet har lägre ersättningar och osynliggörs - normen för en arbetslös är någon som förlorat jobbet.
Att inte alla behövs som arbetskraft hela tiden, 40 timmar i veckan, skulle vi istället kunna se som befriad tid. Vi behöver inte slita ut oss, vi kan förkorta arbetstiden, diskutera hur vi ska fördela inkomsterna och hindra utslagning, till exempel genom att införa medborgarlön.
