Mesa sa sig då vara beredd att fortsätta om kongressmajoriteten önskade det och om de olika politiska fraktionerna skrev under en

'social pakt' om att avbryta alla protester och acceptera Mesas politiska program. Onsdagen den 9 mars röstade kongressen emot hans avskedsansökan, och gav honom därmed sitt uttryckliga stöd.

Många analytiker tror att syftet i första hand är att skaffa sig en egen folklig bas, något som i så fall delvis lyckats. Tusentals demonstranter ur huvudsakligen över- och medelklassen samlades efter tv-talet i La Paz, Cochabamba och en del andra städer för att visa sitt stöd för presidenten och kräva 'hårda tag' mot de grupper som blockerar landets vägar. I Cochabamba angreps vänsterdemonstranter fysiskt.

- Mesas avgång är ett försök att utpressa folket, för att inte agendan från oktoberupproret ska genomföras. Han demoniserar oss som kämpar för jord och för kontroll över gasresurserna, kommenterade Evo Morales, vars MAS-parti utgör

den huvudsakliga parlamentariska vänsterkraften.

MAS röstade inte för Mesas avgång, men vägrade skriva under hans 'sociala pakt'. Tvärtom satte de upp en egen 'enighetspakt', som alla de stora folkrörelserna skrivit under och därmed förbundit sig att göra fortsatt motstånd mot regeringens politik.

Det dröjde ett drygt halvår efter det stora folkupproret i oktober 2003 innan konflikterna i Bolivia åter-igen blossade upp. Under sommaren strejkade offentliganställda och lärare slogs med polisen på gatorna. I oktober 2004 var det hårda konfrontationer mellan kokaodlare i Chapare och militären, där en bonde dödades innan man hittade en kompromisslösning. Det centrala kravet från folkresningen i oktober 2003, nationalisering av gasresurserna, har aldrig legat långt borta i dessa protester.

Under hela januari skakades landet av demonstrationer mot en planerad bränsleprishöjning. Här dök för första gången även en organiserad högeropposition till Mesa upp, ledd av affärsmännen i östliga Santa Cruz och sydliga Tarija. Två relativt rika landsändar med en befolkning av huvudsakligen vita och mestizos, i motsats till det fattiga indianska höglandet i väster.

Under januari och februari har också invånarna i El Alto, en fattig förstad till La Paz som spelade huvudrollen i oktoberupproret, utkämpat en strid för att sparka ut det multinationella vattenbolaget Suez, som man ansett svikit sina löften om att förse slumområdena med vatten och avlopp. Den striden verkade vunnen i början av januari när kontraktet formellt upphävdes. Men när det visade sig att företaget skulle få en stor aktiepost i det nya bolag som bildats för att sköta vattenförsörjningen, återupptog invånarna sina vägblockader och demonstrationer.

Under slutet av februari kallade så även MAS-partiet ut sina allierade bland kokaodlare och bönder till att blockera landsvägar runtom i Bolivia.

Till slut var Bolivias vägnät blockerat på över 50 punkter och en provinshuvudstad, Sucre, helt isolerad från omvärlden. Efter Mesas utspel har vissa grupper, såsom en del distrikt i El Alto, förefallit beredda att mildra protesterna, för att inte framstå som omstörtare och kuppmakare. Men på andra håll, som Chapare, har de tvärtom intensifierats. Den underliggande motsättningen ligger mellan en stark folkopinion som kräver kontroll över landets rikedomar och en förbättring av de miserabla sociala förhållandena, 37 procent av alla bolivianer går dagligen hungriga, och internationella finansinstitutioner såsom IMF och Världsbanken; Världsbanken har exempelvis gett flera lån under villkoret att exporten av naturgasreserverna, via de multinationella gasbolagen, kommer igång. Med den bakgrunden är det svårt att se hur Mesas manöver ska kunna resultera i något annat än en tillfällig respit.